Om att manifestera sig i landskapet – tankar kring en dös

Ungefär mitt över undersökningsområdet sträcker sig en flack och östvästligt orienterad höjdrygg. Det är längs denna höjdrygg som vi hittat de gravlämningar som vi tidigare berättat om. För stunden håller vi på att dokumentera ännu en, nämligen en dös från bondestenålder, eller ca år 3500 f.Kr. En dös är ett stående gravmonument som bestod av resta stenar av kolossal storlek, vilka täckts av ett stort takblock. Under takblocket fanns ett öppet rum, eller snarare en gravkammare, där man placerade de som skulle gravläggas. I de flesta fall har dessa dösar blivit stående i 100-tals eller 1000-tals år, medan ett fåtal finns bevarade än idag (se foto 1). De flesta har avlägsnats i samband med jordbruket under 1600-talet och fram i 1900-talets början. Anledningen var att de var i vägen vid plöjning och således gjorde brukandet av marken omständigt och ineffektivt. Då valde man istället att destruera och släpa bort stenarna med dragdjur eller, i senare tid, traktorer. Stenarna har i många fall använts som byggmaterial i lokala byggnationer av gårdsbebyggelse eller kyrkor.

Foto 1. Exempel på en idag stående dös, från Eskilstorp söder om Malmö.

Den dös som vi undersöker i Hjärup är destruerad och de enda spåren vi har är avtrycken efter de stora stenskodda gropar där de takblocksbärande stenblocken en gång funnits. Därtill är även delar av golvet i gravkammaren och ingången till densamma bevarade. I golvet hittar vi flintavslag, fragment av en slipad flintyxa och även delar av ett kranium från en människa. Ett av dessa benfragment hade tydliga könskaraktäristika som visade att det rör sig om en man. Men även om dösen i sig kan dateras till 3500 f.Kr. så kan vi inte vara säkra på att denna gravlagda man härrör från samma tid ­– det förekommer nämligen att man återanvänt dösar som gravplatser långt fram i tid. Huvudsakligen rör det sig då om sekundärbegravningar under järnåldern, men det finns faktiskt exempel där man påträffat 1700-talsbegravningar i gravkammaren till en dös. Eftersom vi inte kan vara säkra på skelettdelarnas datering, så tittar vår osteolog (”benexpert”) Caroline Ahlström Arcini (foto 3) just nu på materialet för att bedöma om något fragment kan vara så pass välbevarat för att kunna dateras genom 14C-analys. Den vägen kan vi, med några hundra års felmarginal, få ett något så när exakt svar på under vilken tidsperiod som gravläggningen skett.

Foto 2. Drönarfoton av den pågående undersökningen av dösen i Hjärup. Notera de stenklädda groparna där de takblocksbärande stenblocken stått. Notera också den anslutande något mörkare jorden med ett ökat inslag av mindre småsten – detta parti har utgjort själva gravkammaren i dösen.

Foto 3. Osteolog Caroline Ahlström Arcini dokumenterar skelettmaterial i Hjärup.

Vi hittar emellertid även konstruktionsdetaljer utanför själva gravkammaren, i form av fundament till resta stenar som sannolikt inte fyllt någon praktisk, utan snarare en rent estetisk eller kosmetisk funktion.

I egenskap av att ha varit säregna och monumentala konstruktioner, de går även under benämningen megalitgravar (av grekiska mega: stor, och lithos: sten), så har dösarna säkerligen varit mytomspunna i folktraditionen, även långt fram i tid. På vår plats har dessutom läget i sig än mer manifesterat betydelsen av dösen, då den är konstruerad på den absolut högsta punkten av den annars ganska flacka höjdryggen. Vanligtvis förekommer dösarna annars svagt neddragna i förhållande till höjdlägena, så i det avseendet avviker Hjärupsdösen något från normen. Säkerligen har det varit möjligt att beskåda dösen från ganska långt avstånd, vilket skulle kunna tolkas som en medveten strategi att ”muta in” ett område och manifestera ägande, rättighet och makt i trakten. Intressant i det sammanhanget är också att vi inte kunnat identifiera någon järnåldersbebyggelse i direkt anslutning till dösen, vilket kan betyda att konstruktionen varit stående även under denna tidsperiod. Kanske har den levt kvar som ett naturligt nav, en plats med tradition som fortsatt varit av betydelse för att manifestera sig i landskapet. Det förefaller nämligen som att järnåldersbebyggelsen medvetet strukturerats kring dösen, inte minst med ett troligen folkvandrings- och vendeltida hallområde strax norr därom. Hallbyggnader var viktiga för att hysa de stora fester som var ett viktigt kitt i järnålderns maktstrukturer, vilket vi får anledning att återkomma till längre fram. Tydligt är att boplatsen, åtminstone periodvis, under järnålder varit hemvist åt familjer från samhällets övre skikt och som bör ha haft nära relationer med maktcentrat i Uppåkra, ca 1,5 kilometer österut.

Vi arbetar för stunden intensivt med att undersöka och dokumentera döslämningen i Hjärup och hoppas kunna återkomma med ytterligare resultat framöver. Troligen har vi något nytt att berätta för er som kommer på visningen av platsen torsdagen 8/6 kl 18.00 (titta och anmäl er gärna på:

https://www.facebook.com/events ). Glöm inte heller bort att följa vår facebooksida: https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/ ).

/Adam

Järnålder i Hjärup Västerstad

Schaktningsarbetet fortsätter inom den järnåldersboplats som föregått den planerade bebyggelsen i utbyggnadsområdet Hjärup Västerstad. I dagsläget har vi avlägsnat matjorden från ca 1/3 av de 30 000 kvm som vi ska undersöka arkeologiskt. Under matjorden hittar vi spåren efter den förhistoriska människans förehavanden på platsen. Det rör sig bland annat om eldstäder, avfallsgropar, brunnar och lertäkter. Dessa spår framträder som mörkfärgningar i den ljusa alven (eller undergrunden) som bildats under istiden och alltså inte påverkats av människan. Dessa mörkfärgningar, eller anläggningar som vi också kallar dem, markerar vi med gula pinnar och mäter därefter in anläggningarna digitalt med GPS. Sedan kan vi analysera datan i GIS-miljö för att se olika mönster och strukturer.

Bild 1. Exempel på en anläggning som är på väg att undersökas. Notera den mörkfärgade fyllningen i den omgivande ljusa alven som alltså inte påverkats av människan.

Bild 2. Översikt över den yta (röd linje) som vi så långt schaktat upp. De olikfärgade prickarna markerar olika typer av anläggningar som vi mätt in digitalt.

 

Den anläggningstyp som förekommer i störst antal är de så kallade stolphålen. Ett stolphål är ett avtryck efter en av de trästolpar som burit upp taken i de förhistoriska husen. När man byggde husen och reste den takbärande konstruktionen så har trästolparna grävts ned i marken (se bild 3). Principerna för den tidens husbyggen avviker inte nämnvärt från senare tiders, även om materialen naturligtvis förbättrats och blivit mer långlivade över tid. Under järnålder användes huvudsakligen trästolpar till stommen, halm/vass till taken och vidjor som klinades med lera till väggarna. Materialen var naturligtvis ständigt utsatta för väder och vind, och även om vissa reparationsarbeten kunde förlänga husens brukningstid, så blev de som regel kortlivade. Sällan stod husen längre än en eller ett par generationer. När huset till slut övergivits och raserats har stolparna dragits upp eller förmultnat och hålen de stått i fyllts igen med mörk jord. Det är denna mörka jord som vi sedan ser när vi schaktar fram den i övrigt ljusa och av människan opåverkade alven.

Bild 3. Principskiss över ett järnåldershus i genomskärning, med den takbärande konstruktionen markerad i svart. Notera att stolparna är nedgrävda i marken.

 

I nuläget har vi identifierat spåren efter ca 20 stolpbyggda hus, men vi kan förvänta oss många fler. Schaktningsarbetet fortskrider nämligen upp för en utdragen sydsluttning, och just sådana sluttningar har under järnåldern varit eftertraktade att slå ned sina bopålar i. Vi har ännu inte nått krönläget, där vi från förundersökningen vet att det ligger flera hus. Intressant är att resultaten efter förundersökningen antydde att boplatsen övergivits någon gång under tidig folkvandringstid (400 – 550 e.Kr), men att vi nu har funnit belägg för aktivitet även under vendeltid (550 – 800 e.Kr.), samt tidig vikingatid (800 – 1050 e.Kr). Från vendeltid har vi flera fynd, inte minst av fibulor (som vi tidigare berättat om), men också några hus som avslöjar att man faktiskt bott på platsen vid tiden. I den södra delen av ytan har vi exempelvis identifierat ett långt boningshus, med flera tillhörande ekonomibyggnader. Förmodligen har vi även några hus från vikingatid, men också ett fåtal fynd som kan dateras till perioden, däribland det fina så kallade urnesspännet, framställt i silver, som ni säkert sett på vår facebooksida.

Bild 4. Ett av de stolphus som vi undersökt än så länge. Hålen efter de takbärande stolparna har vi markerat med lila träkubbar.

Bild 5. Urnesspännet i silver, daterat till vikingatid (800 – 1050 e.Kr).

 

I vilket fall så kan vi slå fast att man bott på platsen betydligt längre än vad vi tidigare känt till. Vi har nu belägg för bebyggelse på platsen under en cirka 1500 år lång period, från ca år 500 f.Kr. till ca 1000 e.Kr, även om platsen periodvis kan ha övergivits under detta tidsspann. Under den närmaste tiden kommer vi säkert att få fram ytterligare information som kan komma att förändra den bild vi har av fornlämningen och boplatsen som sådan. Att kunskapsläget ständigt förändras och tidigare rön omkullkastas är väldigt spännande och kan i grund och botten sägas vara en del av arkeologins tjusning! Följ oss gärna på vår facebooksida – för rykande färska resultat från grävningen!

https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/

Tredje arbetsveckan – kulturlagren blottas för första gången på många, många år

Nu är snart den tredje arbetsveckan till ända och miljön förändras i takt med att vi schaktar bort den översta matjorden. Sänkorna blir djupare och sluttningarna brantare. Under matjorden framträder en stor mängd gropar och härdar samt stora jordlager, så kallade kulturlager, som bildats i förhistorisk tid. Just nu ligger fokus på att ta fram och undersöka dessa lager (foto). Valda delar av kulturlagren grävs ut för hand i provrutor och söks noggrant av med metalldetektor. Jorden från provrutorna siktas genom ett finmaskigt nät. På så sätt fångar vi även upp mycket små fynd.

Kulturlager A1000 är blottat. Höger i bild syns några av våra provrutor. De långsmala schakten och den stora kvadratiska uppschaktade ytan är spår efter våra tidigare arkeologiska insatser på platsen (arkeologisk utredning och förundersökning).  

Vad hittar vi i lagren och hur gammalt är det? Det mesta av fyndmaterialet består av avfall i form av keramik och djurben, men vi finner också en hel del verktyg och andra föremål av metall. De flesta benen tycks komma från nötboskap, svin, får eller get. Men vi har också funnit ben från häst, hund, fågel och fisk, närmare bestämt sill. Några av de mer speciella fynden är en smidestång och ett huvud till en liten smideshammare (foto). Att döma av verktygens ringa storlek bör de ha använts till någon form av finsmide.

En smidestång och ett litet huvud till en smideshammare, funna ett par meter från varandra i kulturlager A1000.

 

Andra spännande fynd är så kallade fibulor, det vill säga spännen som under förhistorisk tid användes för att hålla ihop klädedräkten (foto). Dessa har varit tillverkade i kopparlegering (t. ex. brons) eller järn.

 

Fibulor från utgrävningen. Samtliga är funna i kulturlager, med hjälp av metalldetektor. Den understa är smidd i järn. Övriga är gjutna av kopparlegering (t. ex. brons).

Keramiken i kulturlagren kan dateras till perioden 100-talet f. Kr till 100-talet e. Kr, medan de flesta fibulorna troligen tillverkats under det första århundrandet e. Kr. Möjligen är ett par av fibulorna några hundra år yngre. Eftersom djurbenen påträffas ihop med dessa fynd tror vi att djuren har levt någon gång under denna tid.

På måndag får vi besök av en expert som ska hjälpa oss att reda ut en del frågor kring lagren. Hur har de bildats och vad representerar de egentligen?

Varför är fibulor/dräktspännen så intressanta?

Så här i inledningen har vår facebook-sida handlat mycket om ”fibulor”. Vad är då en ”fibula” och varför så mycket prat kring dem? En fibula är ett sorts dräktspänne som användes för att hålla ihop klädesplaggen och hålla dem på plats. Under brons- och järnåldern, då dessa dräktspännen användes, fanns inte dagens fiffiga anordningar såsom olika knappar, blixtlås och dylikt och därför kom fibulan att spela en viktig roll i den personliga utrustningen. I flera avseenden kan den liknas vid en säkerhetsnål.

Redan under bronsålder började man använda fibulor i metall, men det var först under den yngre delen av järnåldern som den blev vanligt förekommande. Användandet som sådant speglar kanske inte bärarens koppling till en viss social klass, men däremot förekommer fibulor i en lång rad olika utföranden av olika kvalitet. Det förekommer allt från små, enkla och funktionella modeller, till större, sirligt ornerade med förgyllningar och inläggningar av glas eller ädelstenar. De senare är synnerligen sällsynta, men är ofta kopplade till miljöer dit samhällets översta skikt kan knytas. Exempelvis finns talrika exempel på exklusivt utformade fibulor från den närbelägna centralplatsen i Uppåkra.

Varför är vi då så intresserade av en så tillsynes basal tingest som ett dräktspänne? Anledningarna är flera, men inte minst är de viktiga för att kunna datera den aktuella boplatsens brukningstid. Genom att sammanställa fyndomständigheter från en lång rad undersökningar, merparten från det senaste århundradet, så har forskningen lyckats arbeta fram en beskrivning av de olika fibulorna och deras ålder, en så kallad typologi. Utifrån säregna karaktärsdrag har fibulorna getts beskrivande namn, såsom ”fågelfibula”, ”s-formad fibula”, ”korsformig fibula” osv och respektive typ har visat sig förekomma under en förhållandevis kort tidsrymd som sällan överskrider hundra år. Genom att bestämma de fibulor vi hittar till de olika typerna, så kan vi alltså få ett hum om under vilken tidsperiod som boplatsen varit i bruk.

Förekomsten av fibulor kan naturligtvis variera kraftigt mellan olika boplatser, beroende på vilken typ av boplats det rör sig om och vilka aktiviteter som tagit plats där. I de fall handelsverksamhet eller rentav metallhantverk och framställning av fibulorna utförts på platsen så kan antalet fibulor förväntas vara stort. I utkanten av Staffanstorp i det s k Vikhemsområdet har vi nyligen undersökt en boplats med ovanligt hög förekomst av fibulor (se https://www.facebook.com/arkeologivikhem/ för mer info).

Flertalet av alla fibulor hittar vi i matjorden, det vill säga i den jord som brukas i samband med dagens lantbruk. Det betyder att de flyttas och utsätts för slitningar i samband med att marken plöjs och brukas. Fibulorna kan utan vidare flyttas 25 meter av plogen och rivs därmed upp från sitt ursprungliga läge. Vi hittar dem väldigt sällan på de platser där de en gång i tiden nedlagts, men när vi gör det är det oftast i gravar där föremålet följt med den döde, fastsatt i klädesdräkten, alternativt nedlagts såsom en gravgåva. När vi hittar fibulorna är de oftast angripna av fukt och oxidering och ser av den anledningen ofta slitna och trista ut på de bilder vi publicerar. Föremålen behandlas däremot av professionell konservator som rensar metallen och tar fram en del av dess ursprungliga lyster. Detta arbete är däremot tidskrävande och vi får återkomma med bilder på de konserverade fynden efter fältarbetets slut.

Oavsett fyndomständigheter så är fibulan en spännande och intressant föremålskategori som inte minst är en viktig pusselbit för att förstå platsen som vi undersöker! Än så länge är den korsformiga fibulan (se bild nedan) den som kanske väckt mest uppmärksamhet, eftersom vi bara hittat ett sådant exemplar tidigare, nämligen i Uppåkra…

Foto: Några av de fibulor vi hittat på platsen, från vänster: Näbbfibula (550-800 e.Kr), fågelfibula (550-800 e.Kr), likarmat spänne (400-550 e.kr), korsformig fibula (400-550 e.kr).

Tillbaka till Västra Ingelstad

På måndag den 3 april återvänder Arkeologerna vid Statens historiska museer till Västra Ingelstad för att ännu en gång starta upp en arkeologisk undersökning. Undersökningen kommer att äga rum i den norra utkanten av samhället, strax invid väg 101 som även går under namnet ”Gamla landsvägen”.

För att få en uppfattning om vad som döljer sig under det som idag är åker undersökte vi vid två tillfällen i 2015 mindre delar av platsen. Undersökningarna visade dels att området innehåller rikligt med förhistoriska lämningar i form av olika typer av gropar och härdar, dels att stora ytor är täckta av så kallade kulturlager – i detta fall gammal jord uppblandad med allehanda avfall från förhistorisk tid. Bland avfallet finner vi alldagligt material som exempelvis keramik, bränd lera, djurben och bränd sten, men även mer udda fynd som någon typ av förslaggat material som sannolikt varit utsatt för mycket hög värme, samt ett enstaka fynd av människoben.  Vidare hittade vi ett par järnföremål, som visar att bevaringsförhållandena för metall verkar vara synnerligen goda (se bild).

Med hjälp av fynd och kol14-dateringar har vi fått en bra uppfattning om när i tiden platsen användes. Det mesta talar för att aktiviteterna var som intensivast i perioden slutet av förromersk järnålder till inledningen av romersk järnålder, dvs ca 150 f. Kr–100 e. Kr. Men vi har också tydliga belägg för att människor uppehöll sig på platsen under den äldre delen av förromersk järnålder, ca 500–300 f. Kr, och i yngre bronsålder, ca 900–600 f. Kr.

Undersökningarna 2015 väckte flera intressanta frågor. Den stora övergripande frågan är förstås vad det är för plats och vad man har gjort där. Eftersom vi inte hittade några konkreta spår efter hus vid någon av tidigare undersökningar så kan man fråga sig om det verkligen är en vanlig boplats. Kanske dyker spåren efter husen upp vid kommande undersökning. Men om inte, hur kan man då förklara de stora mängderna avfall och de många spåren efter diverse aktiviteter i området. Kan det månne röra sig om någon form av samlingsplats? Och i så fall, i vilket syfte?

En annan sak som vi är nyfikna på är det märkliga förslaggade materialet som dyker upp lite här och var över stora delar av ytan. Vad är det för material och hur har det uppkommit? Ser vi här spåren efter någon typ av specialiserad verksamhet? Vi har redan nu lite lösa tankar och funderingar om hur det har bildats och vad det skulle kunna representera. Men det återkommer vi till i ett senare inlägg. Och sen var det ju det här med människobenet som hittades tillsammans med hushållsavfall. Hur har det hamnat där? Kommer det från en förstörd grav, eller vittnar det om en hantering av mänskliga kvarlevor som vi inte känner igen från våra dagar?

Så – för att närma oss svaren på dessa frågor och många därtill väntar nu en fullskalig arkeologisk undersökning som kommer att pågå till en bit in i juni. Vi kommer vara fem till nio arkeologer på plats och till vår hjälp har vi två grävmaskiner och två dumpers. i ämnena osteologi (benlära) och arkeobotanik kommer också att medverka i fältarbetet. I samarbete med Trelleborgs museum och Skånes hembygdsförbund har vi utarbetat ett pedagogiskt program där möten mellan barn och seniorer står i fokus. Vi kommer också att hålla en visning för allmänheten, men exakt datum för denna är inte bestämt än. Vi återkommer med det.

/Fredrik

Sökschakt, förundersökningen vintern 2015

 

Fibula (dräktspänne) av järn

 

Synål av järn

Undersökning av kulturlager och stenpackning, vintern 2015