Tredje arbetsveckan – kulturlagren blottas för första gången på många, många år

Nu är snart den tredje arbetsveckan till ända och miljön förändras i takt med att vi schaktar bort den översta matjorden. Sänkorna blir djupare och sluttningarna brantare. Under matjorden framträder en stor mängd gropar och härdar samt stora jordlager, så kallade kulturlager, som bildats i förhistorisk tid. Just nu ligger fokus på att ta fram och undersöka dessa lager (foto). Valda delar av kulturlagren grävs ut för hand i provrutor och söks noggrant av med metalldetektor. Jorden från provrutorna siktas genom ett finmaskigt nät. På så sätt fångar vi även upp mycket små fynd.

Kulturlager A1000 är blottat. Höger i bild syns några av våra provrutor. De långsmala schakten och den stora kvadratiska uppschaktade ytan är spår efter våra tidigare arkeologiska insatser på platsen (arkeologisk utredning och förundersökning).  

Vad hittar vi i lagren och hur gammalt är det? Det mesta av fyndmaterialet består av avfall i form av keramik och djurben, men vi finner också en hel del verktyg och andra föremål av metall. De flesta benen tycks komma från nötboskap, svin, får eller get. Men vi har också funnit ben från häst, hund, fågel och fisk, närmare bestämt sill. Några av de mer speciella fynden är en smidestång och ett huvud till en liten smideshammare (foto). Att döma av verktygens ringa storlek bör de ha använts till någon form av finsmide.

En smidestång och ett litet huvud till en smideshammare, funna ett par meter från varandra i kulturlager A1000.

 

Andra spännande fynd är så kallade fibulor, det vill säga spännen som under förhistorisk tid användes för att hålla ihop klädedräkten (foto). Dessa har varit tillverkade i kopparlegering (t. ex. brons) eller järn.

 

Fibulor från utgrävningen. Samtliga är funna i kulturlager, med hjälp av metalldetektor. Den understa är smidd i järn. Övriga är gjutna av kopparlegering (t. ex. brons).

Keramiken i kulturlagren kan dateras till perioden 100-talet f. Kr till 100-talet e. Kr, medan de flesta fibulorna troligen tillverkats under det första århundrandet e. Kr. Möjligen är ett par av fibulorna några hundra år yngre. Eftersom djurbenen påträffas ihop med dessa fynd tror vi att djuren har levt någon gång under denna tid.

På måndag får vi besök av en expert som ska hjälpa oss att reda ut en del frågor kring lagren. Hur har de bildats och vad representerar de egentligen?

Varför är fibulor/dräktspännen så intressanta?

Så här i inledningen har vår facebook-sida handlat mycket om ”fibulor”. Vad är då en ”fibula” och varför så mycket prat kring dem? En fibula är ett sorts dräktspänne som användes för att hålla ihop klädesplaggen och hålla dem på plats. Under brons- och järnåldern, då dessa dräktspännen användes, fanns inte dagens fiffiga anordningar såsom olika knappar, blixtlås och dylikt och därför kom fibulan att spela en viktig roll i den personliga utrustningen. I flera avseenden kan den liknas vid en säkerhetsnål.

Redan under bronsålder började man använda fibulor i metall, men det var först under den yngre delen av järnåldern som den blev vanligt förekommande. Användandet som sådant speglar kanske inte bärarens koppling till en viss social klass, men däremot förekommer fibulor i en lång rad olika utföranden av olika kvalitet. Det förekommer allt från små, enkla och funktionella modeller, till större, sirligt ornerade med förgyllningar och inläggningar av glas eller ädelstenar. De senare är synnerligen sällsynta, men är ofta kopplade till miljöer dit samhällets översta skikt kan knytas. Exempelvis finns talrika exempel på exklusivt utformade fibulor från den närbelägna centralplatsen i Uppåkra.

Varför är vi då så intresserade av en så tillsynes basal tingest som ett dräktspänne? Anledningarna är flera, men inte minst är de viktiga för att kunna datera den aktuella boplatsens brukningstid. Genom att sammanställa fyndomständigheter från en lång rad undersökningar, merparten från det senaste århundradet, så har forskningen lyckats arbeta fram en beskrivning av de olika fibulorna och deras ålder, en så kallad typologi. Utifrån säregna karaktärsdrag har fibulorna getts beskrivande namn, såsom ”fågelfibula”, ”s-formad fibula”, ”korsformig fibula” osv och respektive typ har visat sig förekomma under en förhållandevis kort tidsrymd som sällan överskrider hundra år. Genom att bestämma de fibulor vi hittar till de olika typerna, så kan vi alltså få ett hum om under vilken tidsperiod som boplatsen varit i bruk.

Förekomsten av fibulor kan naturligtvis variera kraftigt mellan olika boplatser, beroende på vilken typ av boplats det rör sig om och vilka aktiviteter som tagit plats där. I de fall handelsverksamhet eller rentav metallhantverk och framställning av fibulorna utförts på platsen så kan antalet fibulor förväntas vara stort. I utkanten av Staffanstorp i det s k Vikhemsområdet har vi nyligen undersökt en boplats med ovanligt hög förekomst av fibulor (se https://www.facebook.com/arkeologivikhem/ för mer info).

Flertalet av alla fibulor hittar vi i matjorden, det vill säga i den jord som brukas i samband med dagens lantbruk. Det betyder att de flyttas och utsätts för slitningar i samband med att marken plöjs och brukas. Fibulorna kan utan vidare flyttas 25 meter av plogen och rivs därmed upp från sitt ursprungliga läge. Vi hittar dem väldigt sällan på de platser där de en gång i tiden nedlagts, men när vi gör det är det oftast i gravar där föremålet följt med den döde, fastsatt i klädesdräkten, alternativt nedlagts såsom en gravgåva. När vi hittar fibulorna är de oftast angripna av fukt och oxidering och ser av den anledningen ofta slitna och trista ut på de bilder vi publicerar. Föremålen behandlas däremot av professionell konservator som rensar metallen och tar fram en del av dess ursprungliga lyster. Detta arbete är däremot tidskrävande och vi får återkomma med bilder på de konserverade fynden efter fältarbetets slut.

Oavsett fyndomständigheter så är fibulan en spännande och intressant föremålskategori som inte minst är en viktig pusselbit för att förstå platsen som vi undersöker! Än så länge är den korsformiga fibulan (se bild nedan) den som kanske väckt mest uppmärksamhet, eftersom vi bara hittat ett sådant exemplar tidigare, nämligen i Uppåkra…

Foto: Några av de fibulor vi hittat på platsen, från vänster: Näbbfibula (550-800 e.Kr), fågelfibula (550-800 e.Kr), likarmat spänne (400-550 e.kr), korsformig fibula (400-550 e.kr).

Tillbaka till Västra Ingelstad

På måndag den 3 april återvänder Arkeologerna vid Statens historiska museer till Västra Ingelstad för att ännu en gång starta upp en arkeologisk undersökning. Undersökningen kommer att äga rum i den norra utkanten av samhället, strax invid väg 101 som även går under namnet ”Gamla landsvägen”.

För att få en uppfattning om vad som döljer sig under det som idag är åker undersökte vi vid två tillfällen i 2015 mindre delar av platsen. Undersökningarna visade dels att området innehåller rikligt med förhistoriska lämningar i form av olika typer av gropar och härdar, dels att stora ytor är täckta av så kallade kulturlager – i detta fall gammal jord uppblandad med allehanda avfall från förhistorisk tid. Bland avfallet finner vi alldagligt material som exempelvis keramik, bränd lera, djurben och bränd sten, men även mer udda fynd som någon typ av förslaggat material som sannolikt varit utsatt för mycket hög värme, samt ett enstaka fynd av människoben.  Vidare hittade vi ett par järnföremål, som visar att bevaringsförhållandena för metall verkar vara synnerligen goda (se bild).

Med hjälp av fynd och kol14-dateringar har vi fått en bra uppfattning om när i tiden platsen användes. Det mesta talar för att aktiviteterna var som intensivast i perioden slutet av förromersk järnålder till inledningen av romersk järnålder, dvs ca 150 f. Kr–100 e. Kr. Men vi har också tydliga belägg för att människor uppehöll sig på platsen under den äldre delen av förromersk järnålder, ca 500–300 f. Kr, och i yngre bronsålder, ca 900–600 f. Kr.

Undersökningarna 2015 väckte flera intressanta frågor. Den stora övergripande frågan är förstås vad det är för plats och vad man har gjort där. Eftersom vi inte hittade några konkreta spår efter hus vid någon av tidigare undersökningar så kan man fråga sig om det verkligen är en vanlig boplats. Kanske dyker spåren efter husen upp vid kommande undersökning. Men om inte, hur kan man då förklara de stora mängderna avfall och de många spåren efter diverse aktiviteter i området. Kan det månne röra sig om någon form av samlingsplats? Och i så fall, i vilket syfte?

En annan sak som vi är nyfikna på är det märkliga förslaggade materialet som dyker upp lite här och var över stora delar av ytan. Vad är det för material och hur har det uppkommit? Ser vi här spåren efter någon typ av specialiserad verksamhet? Vi har redan nu lite lösa tankar och funderingar om hur det har bildats och vad det skulle kunna representera. Men det återkommer vi till i ett senare inlägg. Och sen var det ju det här med människobenet som hittades tillsammans med hushållsavfall. Hur har det hamnat där? Kommer det från en förstörd grav, eller vittnar det om en hantering av mänskliga kvarlevor som vi inte känner igen från våra dagar?

Så – för att närma oss svaren på dessa frågor och många därtill väntar nu en fullskalig arkeologisk undersökning som kommer att pågå till en bit in i juni. Vi kommer vara fem till nio arkeologer på plats och till vår hjälp har vi två grävmaskiner och två dumpers. i ämnena osteologi (benlära) och arkeobotanik kommer också att medverka i fältarbetet. I samarbete med Trelleborgs museum och Skånes hembygdsförbund har vi utarbetat ett pedagogiskt program där möten mellan barn och seniorer står i fokus. Vi kommer också att hålla en visning för allmänheten, men exakt datum för denna är inte bestämt än. Vi återkommer med det.

/Fredrik

Sökschakt, förundersökningen vintern 2015

 

Fibula (dräktspänne) av järn

 

Synål av järn

Undersökning av kulturlager och stenpackning, vintern 2015

Nytt om analysresultat från Linderödsprojektet

Det har varit ganska tyst ett tag här på bloggen från Linderödsprojektet. Men nu börjar analysresultaten så smått att ramla in och med dem följer förstås en del spännande resultat. En av våra viktiga frågeställningar i projektet handlar om när man började odla och stenröja marken på Linderödsåsen. Tesen är att de små kolbitar vi hittade i jordlagren i och under rösena, har hamnat där i samband med att människorna röjde marken genom att bränna ris och stubbar.

Innan vi skickade kolbitarna till kol14-datering, fick vi hjälp av vår vedartsspecialist Ulf, med att bestämma trädslaget och från vilken del av trädet kolbitarna härrör. Med vedartsbestämningen får vi inte bara information om egenåldern på det kol vi daterar, utan denna ger även en bild av vilka träd och buskar som växte på platsen vid tidpunkten för bränningen. Nu behöver inte alla bränder ha utförts av människohand, utan kolet kan även komma från naturliga skogsbränder. Av de omkring 80-talet kol14-dateringar, vi fått så här långt, har vi faktiskt skäl misstänka att inte mindre än en fjärdedel av de daterade kolbitarna härrör från naturliga skogsbränder. Det rör sig om kolbitar från tall, där i stort sett samtliga prover har gett dateringar till äldre stenålder (ca 8 800-6 500 f. Kr.). Resultaten berättar att det innan människorna började röja mark uppe på åsen, fanns stora tallskogar här, som då och då kanske vid blixtnedslag, brandhärjades.

Det är först i början av den yngre stenålder (ca 3 700 f. Kr), som förkolnade bitar av ek, berättar om röjningsbränningar i den ekblandskog, som då präglade landskapet på åsen. Ett litet slipat fragment från en flintyxa, är några av de kulturspår vi hittat, i anslutning till dateringarna från denna tid. Röjningarna vid den här tiden var förmodligen ganska små till ytan och hade mer karaktären av trädgårdsodlingar.

Koldateringarna berättar sedan om återkommande röjningsbränningar under loppet av den yngre stenåldern och fram i äldre bronsålder (ca 2 400-1 200 f. Kr.). Några säkra spår efter stenröjning, i form av anläggande av röjningsrösen, har vi inte hittat från den här tiden. Däremot har vi möjligen lämningar efter något slags ceremoniellt monument. Anläggningen består av ett cirka 2,9×2,6 meter stort flackt stenlager omgiven av en fyrsidig kantkedja, som har anlagts invid och norr om ett markfast, kluvet stenblock. Det intressanta är att det finns spår efter upphettning på blocken norra sida, vilket visar att man har eldat på plattformen. En kolbit av ek från fyllnadsjorden mellan stenarna i plattformen daterar troligen konstruktionen till mellanneolitikum (MNB – 2 880-2 620 f. Kr.). Liknande konstruktioner har påträffats bland annat i Uppland, men i Skåne är typen inte känd sedan tidigare.

I slutet av yngre bronsålder och början av äldre järnålder (ca 800-400 f. Kr.), ser vi tecken i kol14-dateringarna på en intensifiering av röjningsbränningarna. Under den här tiden glesnar ekskogen och spår efter hassel bekräftar bilden av ett mer öppet och troligen även betespåverkat landskap. Under det andra århundradet efter Kristi födelse intensifieras röjningsbränningarna ytterligare på åsen. Det är med dessa röjningar som vi nu har även får de första säkra beläggen för stenröjning i landskapet. Under loppet av några århundraden bryter man mängder med sten och lägger denna i små runda flacka rösen. Rösena placerar man gärna på rader, så att dessa ramar in de stenröjda odlingsytona.

Det är också till de här två perioderna – yngre bronsålder och romersk järnålder – som vi med kol14-dateringarnas hjälp, nu med säkerhet kan knyta de spår efter boplatslämningar vi hittade inom den fossila åkermarken på local 10b. Detta är dock bara ett axplock av resultaten från Linderödprojektet och vi hoppas snart att återkomma med fler spännande analysresultat.

Hjärup Västerstad – en kort introduktion till kommande arkeologisk undersökning

Nu sätter vi snart igång med en stor undersökning väster om Hjärup. Här ska Skanska bygga ett nytt bostadsområde, direkt söder om det stora cementfabriksområdet som man ser på höger sida, direkt efter Jakriborg, om man tar pågatåget mot Malmö. Området kommer att benämnas Hjärup Västerstad. Vi vet sedan tidigare att det här under åkermarken döljer sig en boplats från järnålder. Vi har preliminärt daterat den till en period från och med yngre förromersk järnålder till och med folkvandringstid, ca 100 f.Kr. – 550 e.Kr. Vi vet också att det på platsen finns minst tre gårdslägen med flera huslämningar från skilda tider.

Boplatsen ligger ungefär 700 meter väster om Hjärups by, där vi tidigare bland annat har funnit en stor vikingatida gård och där det står en runsten.

Endast 200 meter sydost om boplatsen vi ska undersöka har vi tidigare grävt ut fyra skelettgravar från perioden sen romersk järnålder–tidig folkvandringstid, kring 400 e.Kr. På den platsen, Uppåkra 29, fanns även en storgård med en 50 m lång huvudbyggnad och två uthus. Gården dateras till sen folkvandringstid–vendeltid, ca 550–650 e.Kr.

Den karta vi tidigare publicerat här visar med en grön stjärna platsen för den aktuella undersökningen. De röda prickarna markerar platser där arkeologer påträffat järnålderslämningar medan de svartmarkerade visar platser där även hus från järnålder undersökts.

Det är många frågor som vi hoppas att undersökningen ska kunna hjälpa oss att besvara. Den främsta frågan gäller hur relationen mellan människorna i byn och de styrande på centralplatsen vid Uppåkra såg ut. Platsen kring Uppåkra kyrka, ca 2 kilometer österut var ett politiskt och religiöst centrum under järnåldern. Trots omfattande forskning är vår kunskap om Uppåkras äldsta historia och framväxt som centralplats fortfarande begränsad. Genom vår aktuella undersökning kan vi emellertid belysa vissa aspekter av densamma, exempelvis genom att få svar på hur landskapet i området sett ut, hur det har utnyttjats och förändrats över tid. Några frågor kring denna tematik är vad människorna på platsen odlade och hur djurhållningen såg ut – fanns det någon särskild inriktning och specialisering? Vi kan förmoda att landskapet kring Uppåkra redan tidigt var uppodlat, med en väldigt liten areal tillgänglig för bete och endast enstaka träd. Därför vill vi också veta vad de gröna näringarna i byn har haft för miljöpåverkan och hur långt bort man varit nödgad att söka sig för att hitta foder till kreaturen och virke till gårdsdriften.

En viktig fråga är att fastställa när den aktuella boplatsen etablerades och när den övergavs. Vi vill kunna datera alla förändringar under dess användningstid, alla skeden och händelser. Förhoppningsvis kan vi även få svar på hur den byliknande bebyggelsestrukturen varit organiserad och varför boplatsen övergavs. En möjlighet är att bebyggelsen helt enkelt omlokaliserats till centralplatsen, kanske som en följd av att markrättigheterna förändrats. En annan möjlighet är att bebyggelsen istället flyttat 200 meter söderut, till ovannämnda Uppåkra 29, som utifrån rådande kunskapsläge avlöser vår aktuella plats i tid. Till de gravar som tidigare dokumenterats på Uppåkra 29 har däremot inte dokumenterats någon bebyggelse som överensstämmer kronologiskt, vilket öppnar för resonemang kring huruvida det istället rör sig om ett gårdsgravfält som ska kopplas till vår aktuella plats.

Detta var ett axplock av en stor mängd frågor som vi hoppas kunna besvara genom arkeologiska metoder och en mängd naturvetenskapliga analyser. Nu pågår förberedelserna inför fältarbetet för fullt! Undersökningen kommer att pågå från 3 april till slutet av juni. Följ gärna vår blogg, där vi löpande publicerar nya inlägg, samt vår facebooksida där färska resultat presenteras!

https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/

/Adam & Håkan