Vikhems grannar: Stora hus och rika gravar

Så här långt har undersökningen i Vikhem gett mer spännande resultat än förväntat och då var ändå förväntningarna ganska högt ställda. Bebyggelsen i Vikhem – som härrör från perioden från cirka 300 till 900 e. Kr – har visat sig vara omfattande. Dessutom har vi funnit drygt 500 metallföremål i ploglagret, däribland exklusiva spännen, en ring och en liten ten av guld, arabiska silvermynt och vapendetaljer. Fynd av smältor, gjuttappar och en degel visar att några av föremålen tillverkades på platsen.

I övrigt vill vi (just nu) framhålla det rika djurbensmaterialet. Vår hypotes inför undersökningen var att djurhållningen varit viktig, och i synnerhet då nötkreatur och häst. Det är inte långsökt att tänka sig ett utbyte med centralplatsen i Uppåkra, med till exempel hästar, boskap och metallföremål. I den här texten ska vi emellertid rikta uppmärksamheten mot några platser i närområdet där arkeologiska insatser gjorts under åren. Platserna har markerats på kartan.

karta_blog_5

Figur 1. Vikhem och de andra fornlämningarna som nämns i texten markerade på den skånska recognosceringskartan från omkring 1815.

På 1980-talet undersöktes en gård med ett sällsynt stort långhus – ungefär 55 meter långt – på en plats cirka en kilometer väster om Vikhem (Fornlämning Nevishög 30). Många av djurbenen som framkom utgjordes av nötkreatur och husets storlek har förklarats med att det även inrymde ett stort stall. Långhuset dateras till de första århundradena kring Kr. f. och var således inte samtida med Vikhem.

Den boplats som undersöktes 2010 drygt 500 meter nordost om Vikhem innehöll däremot samtida gårdsbebyggelser (Fornlämning Nevishög 38). Under sju- och åttahundratalen e. Kr bestod gården av ett mycket stort hus som flankerades av små uthus. Från denna plats finns bland annat analysresultat från brunnar som ger information om odling och växtlighet.

Tyvärr avsöktes inte ploglagret med metalldetektor på någon av dessa båda boplatser. Däremot har vissa detekteringsinsatser gjorts på andra platser i lokalområdet, vid Djurslöv och i synnerhet vid Önsvala, söder om Vikhem. Resultaten visar att det funnits flera gårdar i dessa områden som var samtida med Vikhem.

I slutet av 1960-talet fann man ett gravfält i Önsvala (Fornlämning Nevishög 1). Totalt undersöktes 26 skelettgravar på en ås, där man skulle utvinna grus. Man hade tagit grus från samma ås tidigare och undersökningen visade att det funnits fler gravar som var förstörda. De äldsta bevarade gravarna daterades till 400-talet e. Kr. och de yngsta till 1000-talets inledande del. Kvinnogravarna var generellt sett rikt utrustade, medan männen hade få eller inga gravgåvor.

En särskilt rikt utstyrd kvinna begravdes kring år 600. Flera föremål visar att hon troligtvis kommit från mellersta Sverige, som ett resultat av en giftermålsallians. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. En av dessa kvinnor vilade i en vagnskorg och bar en rundoval brosch som var dekorerad med ett flätkors. Samma typ av brosch har påträffats i de äldsta kulturlagren i Lund. Kanske var kvinnan bland de tidigaste kristna i Staffanstorp, vilket är särskilt intressant eftersom hon gravlades på ett gammalt ”hedniskt” gravfält.

De tre kvinnorna tillhörde otvivelaktigt elitskiktet i området. Men var gravlades deras makar? År 1856 fann man ett skelett vid grusgrävning i Önsvala. Gravgodset utgjordes av ett svärd, två spjutspetsar, en yxa och ett plogskär och dateras till tiden kring 800. Tyvärr är gravens exakta läge okänt men det förefaller rimligast att sätta den i samband med gravfältet på åsen.

Gravfältet väcker flera frågor. Hur stort var det ursprungligen? Representerar det en eller flera gårdar eller rent av en bygd? Ett stycke från gravfältet fann man huslämningar från 900-talet. Man fann också lämningar efter en väg och en femtio meter lång rad med härdar, som låg mellan vägen och gravfältet. Det har föreslagits att vägen utmed åsen sträckte sig från centralplatsen i Uppåkra mot Bara och passerade tingsplatser och avrättningsplatser. På kartan ser vi att den också förgrenade sig mot Stanstorp, där den passerade nära Vikhem. Mer om området med inriktning på Bara och ortnamnen i en kommande blogg!

/Bengt Söderberg

Vackra kannor under 1200- och 1300-tal i Fjelie

I de medeltida lagren på gård 18 fann Ilona en keramikskärva som tillhört en kanna från 1200- eller 1300-talen. Skärvan var rödbrännande och glaserad med en blyglasyr på utsidan. Troligtvis var kannan tillverkad i Lund eller i närheten. För att kannan skulle efterlikna de dyrare tyska stengodskrusen, från bland annat Köln och Bonn, hade den ornerats med medaljonger som kan liknas vid hallon. Den här typen av dekor var vanlig på stengodskrus och de skånska keramikerna försökte efterlikna vissa detaljer för att göra sina egna kärl mera estetiskt tilltalande. De såg kanske dyrare ut också. Vi har flera exempel på kannor i olika färger och med olika dekortyper. /Torbjörn Brorsson & Katalin Schmidt Sabo

Skärvan från en blyglaserad kanna med hallon-medaljong från gård 18. Hallonkroppens diameter är 16 mm. Foto Krister Kam Tayanin

Skärvan från en blyglaserad kanna med hallon-medaljong från gård 18. Hallonkroppens diameter är 16 mm. Foto Krister Kam Tayanin.

Fler exempel på skärvor från utvändigt glaserade kannor påträffade i lager från 1200- och 1300-tal i Fjelie. Kannorna kunde ha dekor i piplera som var vanligt under dessa perioder. Foto Krister Kam Tayanin. Fler exempel på skärvor från utvändigt glaserade kannor påträffade i lager från 1200- och 1300-tal i Fjelie. Kannorna kunde ha dekor i piplera som var vanligt under dessa perioder. Foto Krister Kam Tayanin.

kanna_svartvitt Denna kanna (svartvitt foto) funnen i Kalmar visar hur kannorna kunde se ut (från Wahlöö 1976).

Beden, Kungsbetet och något kring hästens betydelse i Vikhem

Jordarterna på slätten närmast Uppåkra domineras av moränleror som är synnerligen väl lämpade för spannmålsodling. I första hand odlade man korn, som kunde mätta många munnar och som var en av förutsättningarna för centralplatsens uppkomst och fortsatta existens.

I Vikhem rådde andra förutsättningar. Platsen ligger i ett stråk med lättare jordar, s.k. glacifluviala sediment. Utmed de närbelägna vattendragen Sege å och Torrebergabäcken fanns stora våtmarksområden och sammantaget var förutsättningarna för djurhållning särskilt goda. Detta märktes också av resultaten från förundersökningarna, då djurben från i synnerhet nöt och häst togs tillvara. I tre gropar påträffades dessutom kranier av häst som var prydligt nedlagda tillsammans med hästens nedre extremiteter. En av groparna daterades till folkvandringstid (400-550 e. Kr.) och syns på fotografiet nedan.

De tre groparna tolkades som lämningar efter hästoffer: efter rituella måltider offrades de köttfattiga delarna av hästarna till gudarna. Det kan då ligga nära till hands att tänka sig att hästuppfödning var av särskild betydelse för människorna i Vikhem. Kanske var det rentav en specialiserad verksamhet och en del i ett utbyte med Uppåkra?

hastoffergrop2

Hästoffergrop i Vikhem. Foto av Caroline Hulting Lindgren, CMB Uppdragsarkeologi AB

I föregående blogg nämnde vi att det finns en ansamling av hus strax söder om Vikhem som heter Beden. Bebyggelsen växte fram efter skiftena under 1800-talet, då grunden lades till en större befolkningsökning. Namnet kommer sig av att man tog en gammal betesmark i anspråk.  Gatunamn som Dragonvägen och Husarvägen anspelar på att området användes av husarerna som rastplats och betesmark. I öster sluter Beden an till Kungsbetet som är en strimma av allmänningsmark mellan Lund och Genarp, vilken anses ha varit en landsväg med tillhörande bete. Kartan nedan visar allmänningens utsträckning i området kring Vikhem.

Det finns förstås olika åsikter om hur långt tillbaka i tiden Beden och Kungsbetet kan föras, men mer allmänt stärker de ju uppfattningen om djurhållningens betydelse för Vikhemsborna. Så är det faktiskt fortfarande: De många hästgårdarna som idag finns på Beden förvaltar ett historiskt arv. Slutligen är det intressant att konstatera att Vikhem ligger alldeles invid en gammal vägled till Lund, som passerade förbi Uppåkra! Mer om vägarna i en kommande blogg.

kungsbetet_cut

Kongs Betet till Staffentorp, Näfvitshög och Grevie byar. Skifteskarta från 1806 med vårt undersökningsområde markerat (röd linje)

/Bengt Söderberg

Kulthydda i Tråsättra

Den ovala hyddan.

Den ovala hyddan.

En av de sex hyddor som vi undersöker i Tråsättra skiljer ut sig från de övriga.

Medan de fem andra hyddorna har städade golv, där man knappt hittat något fynd, ligger det mängder av krossad keramik i denna förmodade kulthydda. På golvet hittades en lerfigur föreställande en skäggig farbror som tittar upp mot skyn och en mejsel av bergart. Och i en grop påträffades brända djurben.

Den skäggiga lerfiguren som hittades i rännan.

Den skäggiga lerfiguren som hittades i rännan.

Även utanför hyddan, i själva rännan där väggen stått, hittades en likadan skäggig figur.

– Det skulle kunna föreställa en schaman, menar arkeologen Magnus Artursson.

En likadan skäggig lerfigur hittades inne i hyddan.

En likadan skäggig lerfigur hittades inne i hyddan.

Den ovala golvytan är på ungefär 15 kvadratmeter och avgränsas av en krets av stenar, ränna och stolphål.

– Utanför hyddan syns mörka märken i marken efter stolpar. De finns söder, väster och norr om hyddan. I öster begränsas hyddan av en berghäll. Stolparna kan ha utgjort en palissad kring hyddan, kanske en symbolisk avgränsning från resten av boplatsen, säger Magnus.

Utanför ingången till kulthyddan upptäcktes ett stolphål som var cirka 30 centimeter i diameter. Intill det stod två keramikkärl. Kan det ha varit en totempåle som stått här?

-Det kan röra sig en specialiserad hydda där man sysslat med kult och ritualer, kanske har schamanen bott där. Sådana kulthyddor har hittas på andra gropkeramiska boplatser, berättar Magnus Artursson.

”Kasta kota” har barnen spelat i Fjelie!

Förra veckan fann vi ett speciellt djurben, ett tåben från ko som var fyllt med bly. Sådana här fynd är inte alldeles ovanliga. Benet är ett kastben, som har hört till ett enkelt kägelspel som kallades ”kasta kota”. Spelet är känt sedan tidig medeltid och har spelats främst av barn.
Man ställde upp fem tåben (utan blyfyllning) på rad mot en vägg eller liknande. Sen skulle man med kastbenet slå omkull de fem ”käglorna” som kunde ha olika poäng.
Det som är lite speciellt med fyndet från Fjelie är att kastbenet påträffades ute på gårdsplanen till gård 19 och att nära intill fanns även några tåben som kan ha använts som käglor.
På den flamländske målaren Pieter Bruegels målning ”Kinderspeile” från 1560 syns ett barn spela kägelspelet mot en vägg.
/Katalin Schmidt Sabo & Julius Lundin

Vårt fynd av ett kastben, ett tåben av ko, som borrats upp och fyllts med bly. Benet användes för att slå omkull andra tåben som ställts upp som käglor.

Vårt fynd av ett kastben, ett tåben av ko, som borrats upp och fyllts med bly. Benet användes för att slå omkull andra tåben som ställts upp som käglor.

Detalj från Pieter Bruegels målning ”Kinderspeile” som visar hur ett barn ställt upp fem tåben mot en vägg och ska spela ”kasta kota”.

Detalj från Pieter Bruegels målning ”Kinderspeile” som visar hur ett barn ställt upp fem tåben mot en vägg och ska spela ”kasta kota”.

Kastbenet påträffades ute på gårdsplanen till gård 19 där vi även fann tre tåben (utan bly) i närheten som kan ha använts som käglor. Här är de uppställda mot en vägg i arbetsboden.

Kastbenet påträffades ute på gårdsplanen till gård 19 där vi även fann tre tåben (utan bly) i närheten som kan ha använts som käglor. Här är de uppställda mot en vägg i arbetsboden.