Monthly Archive for juli, 2010

Finfina fynd på Björkgärdet

Nu har undersökningarna börjat på allvar. Bilden av en ovanlig och mycket rik vikingatida bosättning blir allt tydligare. Förutom de extremt välbevarade husen och terrasshuset kom mängder av fynd som visar olika aspekter av vikingatidens liv.

Del av ett troligen arabiskt silvermynt. Myntet är starkt slitet och sönderklippt

Det finns hantverksfynd med mejslar, punsar, kvarnstenar, knivar och vävtyngder. Fynd som visar på handel kommer också. De häftigaste är en del av ett troligen arabiskt silvermynt och en stor vikt. Vikten har använts för att väga bitar av mynt och silver. Det är typiskt under vikingatid med bitsilver (små, sönderklippta silverstycken) som har använts som betalningsmedel. Vi har hittat just en sådan silverten. Antingen är det en del av just en ten som använts som betalningsmedel eller så är det en del av en dräktnål.

Del av silverten. Även den är klippt och hopvikt

De kanske mest spektakulära fynden måste ändå vara två rituella föremål. De kom utanför det stora huset, kanske offrade vid någon form av kult. Det är en amulettring av vriden järnten med små järnringar uppträdda. Nära amulettringen låg dessutom en liten torshammare. Det är en liten miniatyr av guden Tors hammare Mjölnir, som han använde för att strida mot jättar och skapa åskväder. Vårt fynd har en gång i tiden varit uppträdd på någon typ av snöre eller ten. Antagligen har den burits av en dåtida rasbobo för att skydda mot oknytt och ge lycka.

Amulettring och torshammare.

Thomas Eriksson

Fynda Flinta i Fält

Flintspetsen

Flintspetsen

Fascinationen över föremål kan vara svår att dölja, särskilt inom vårt yrke. Arkeologer väntar hela vintern på att sätta spaden i jorden och sortera upp krukskärvor, kotänder eller bränd lera i olika påsar. Dessa påsar tas in till den som är fyndansvarig som tvättar, sorterar, numrerar och placerar sakerna i olika askar. Alla uppgifter om fynden registreras också i en databas.

Vackra eller något speciella fynd putsas och fotograferas. För att bestämma vissa kluriga fynd behöver vi ibland hjälp av experter från olika platser i Sverige. Detta fick vi exempelvis av personal från Kungliga Myntkabinettet med myntet från Bagdad som vi hittade med metalldetektor.

En dag skiner en av mina medarbetare upp och visar stolt vad han hittat i sin skärvstensgrop. I handen ligger en pilspets av flinta. Bara flintan i sig berättar direkt för oss arkeologer att den har transporterats hit från Sydskandinavien, troligen som ett färdigtillverkat föremål.

Kunskapen att slå flinta på detta sätt, med små, små stötar längs hela den breda delen (ryggen) som man liksom karvar i trä över flintan, (bifacialt), är en kunskap som idag endast ett fåtal i världen behärskar. Denna pilspets dateras till sen stenålder/tidig bronsålder men då låg hela prästgården under vatten. Hur kommer det då sig att pilspetsen ligger nere i en grop som gjordes långt senare? Pilfyndet berättar mer, för det är någon som ”fixat till den” eller slagit på den lite för att kanske göra upp eld i senare tid. Någon boende här i Rasbo kanske satt och frös en kväll och ville tända en eld med hjälp av flintan, eller så fick han bara för sig att slå lite på den innan han tröttnade och kastade ner den i gropen. Eftersom flinta var sällsynt här uppe kan spetsen också vara nedlagd som ett offer till högre makter.

Elin Säll

En blogg om Blocket

Elin Säll och Christina Holm rensar fram en stenpackning

Elin Säll och Christina Holm rensar fram en stenpackning

Jag satt och rensade stenpackningen vid flyttblocket då Christina Holm kom förbi och visade besökare vår grävning. Jag berättade för dem att det jag grävde kunde det vara en gravplats. Det stora flyttblocket syns på långt håll och markerar platsen som en modern gravsten. En stenpackning runt blocket, fynd av keramik och brända ben förstärker min arbetshypotes.

Men arkeologi är sällan enkelt. Snart visade fynden att stenpackningen tillkom under olika perioder. En kritpipa och en knapp från 1700-talet bekräftar att man var här även under historiskt tid, kanske bara för att klättra upp och kolla utsikten eller leka herren på täppan? En av besökarna, som för övrigt är en av våra grannar, berättade att hennes barnbarn lade dit de stenar som nu ligger på toppen av blocket.

Elin Säll

Inte bara arbete i Örja by – här fanns även tid för spel och lek

I ett raseringslager på gård 12 påträffades ett tåben från ko med en smälta av bly inuti. Från början visste vi inte vad detta var för ett märkligt ben, men Tobias Bondesson, som så lägligt var på besök, berättade att det var ett så kallat kastben eller Wepkoot som det kallas i Holland, där många av denna typ har hittats.

Kastben

Kastben gjort av tåben från en ko

Liknande ben har påträffats runt om i bland annat Danmark och många gånger tolkats som nätsänken. Benen har varit mer eller mindre intakta eller så har endast smältan påträffats. Smältan har ett väldigt karaktäristiskt utseende, då den har fyllt ut håligheterna inuti kastbenet. Tåbenen kommer ofta från nötkreatur, men har även påträffats från gris och får/get.

Vårt kastben har ingått i ett sorts kägelspel, kallat kasta kota, känt från i alla fall tidig medeltid, men som kanske har spelats ännu längre tillbaka i tiden. I Danmark finns uppgift om att kasta kota har spelats så långt fram i tiden som 1800-talet och i Holland ända in på 1900-talet.

Kastben

Spelet bestod av ett kastben samt fem käglor, också de tåben dock utan bly. De käglor som har påträffats har ibland varit bearbetade i botten för att kunna stå stabilt och även ibland ornerade med geometriska mönster och prickar. Syftet med orneringen är oklar, kanske har det bara varit utsmyckning eller så kan mönstren ha varit en sorts poängmarkeringar. Kasta kota påminner lite grand om bowling och går ut på att välta så många käglor som möjligt.

Enligt holländska bildkällor från 1500- och 1700-talen, placerades käglorna på rad framför en lodrät yta såsom en vägg eller en mur varpå speldeltagarna kastade sina kastben. På de bilder som finns är det uteslutande barn som har ägnat sig åt detta spel.

Vi har för närvarande inte hittat några andra kastben eller käglor här i Örja, men nu när vi har fått upp ögonen för dessa föremål, är det inte omöjligt att det dyker upp fler allteftersom.

Informationen är hämtad från Nordisk detektorforum; http://www.detekt.dk/sdf/funddatabase/displayimage.php?pos=-6571

Prästen vid Stora Prästgården

Vid rensning är det ju vanligt att påträffa recenta fynd, vilka ofta lämnas utan vidare diskussioner. En liten skärva av porslin har dock fångat mitt intresse i ökenhettan som har varit de senaste veckorna.

Dekorerad skärva från Prästgården. Foto Christina Holm.

 Porslinsskärvan är blå-lila i färgen och endast cirka 3 centimeter stor. Det är framförallt motivet som är det mest spännande. Vid första anblick såg det ut som tre gummor. Eftersom jag har ett särskilt fotointresse, så prövade jag att fotografera den med ett makroobjektiv och då blev allt mycket tydligare. Det ser ut att var tre män som pratar om någonting. Mannen till vänster (och kanske även den till höger) bär en fotsid rock och man kan skönja en enkel huvudbonad samt ett radband. Är detta de tidiga prästerna (innan reformationen) från Rasbo eller i alla fall någon katolsk präst?

Personen i mitten bär en bredbrättad hatt och verkar ha något tygstycke under hakan – kanske ett skydd för något? Mina tankar går till en biodlare, vilket ju är intressant. Den katolska kyrkan var storkunder och därmed storkonsumenter vad gällde biprodukter och framförallt vax. Endast rent bivax eller olivolja fick användas som belysning i kyrkorna, så det bör ha varit en enorm industri. Man ser också i vissa gamla räkenskaper att kyrkans inköp av bland annat vaxljus avtog i och med reformationen. Det finns en mycket intressant avhandling som tar upp detta av Erik Husberg från 1994 (Honung, vax och mjöd. Biodlingen i Sverige under medeltid och 1500-tal).

 Porslinet är nog inte så gammalt. Jag har hört mig för hos några antikhandlare, men inte lyckats få något napp varifrån porslinet kommer, förmodligen är den inte svensktillverkad. Lämna gärna en kommentar i fall ni vet något mer om detta spännande porslin.

 Som sagt – kul att vi har funnit prästen vid Stora Prästgården!

 Christina Holm