Monthly Archive for februari, 2011

Fyndfrossa

Det finns flera goda skäl att för en stund fokusera på metallfynden från Prästgården, fynd som vi hämtade från konserveringen för några dagar sedan. Rent estetiskt är vissa fynd riktigt tjusiga och bara det är en bra anledning att exponera några av dem. Dessutom ger många fynd, samtliga påträffade i matjorden med metalldetektor (se ett av våra tidigaste inlägg), viktig information om platsens historia. Till exempel vittnar de om en närvaro under yngre järnålder och medeltid, perioder som vi annars inte ser i boplatslämningarna, i alla fall hittills. Dessutom avspeglar många av dem någon form av avancerat metallhantverk under åtminstone vikingatid. I länet har man tidigare sällan skådat en liknande fyndbild på undersökta boplatser. Måste vi tillägga att vi är riktigt glada över att få arbeta med ett sådant material?

Förgyllda fragment av vendeltida pärlspridare och ryggknappspänne. Jodå, snyggt är det.

 

Konsten att kombinera funktion och form. Likarmat spänne med inte alltför glatt ansikte.

 

Trasiga spännen, troligen avsedda att smältas om.

 

Två ovala spännen från 700-talet och tillplattat fragment av vikingatida spännbuckla.

 

Del av hänge eller annat smycke, med en stiliserad ansiktsmask.

 

Medeltida ströning, i verkligheten en halv centimeter stor.

 

Mynt från 900- och 1500-tal.

 

Ibland blir det galet. Det som skulle vara ett huvud till dräktnål och ett ornerat remändebeslag är egentligen en trasig skruv och skaftet till en aluminiumsked.

 

Den närmaste tiden ska vi studera fynden i detalj, till exempel ska vi försöka hitta paralleller till dem och precisera både dateringar och funktion. Dessutom ska Lena Grandin på GAL utföra metallanalyser för att bland annat fastställa om det finns ett samband mellan fynden av klipp och smältorna.

En fältarkeologs funderingar om föreslagna förändringar av uppdragsarkeologin

Funderingar vid ett stolphål

Funderingar vid ett stolphål

Nuvarande system med ”upphandlingsliknade förfarande” på det uppdragsarkeologiska området fungerar dåligt, så långt är de flesta svenska arkeologer överens. Det föreliggande förslaget i kulturdepartementets promemoria kommer inte att förbättra sakernas tillstånd, snarare försämra dessa. Att få ut ny kunskap om det förflutna och människors villkor under svunnen tid är syftet med all arkeologi. Detta är nu inte syftet med promemorian, utan endast att öka konkurrensen på området och att sänka kostnaderna för uppdragsarkeologin i samhället. Det är därför inte förvånande att forskningen endast nämns tre gånger i dokumentet, kunskap på 13 ställen medan konkurrens nämns på 53 ställen och kostnad på 83.

Ett problem med propositionen är dess syn på arkeologisk verksamhet. Dagens arkeologi är problemorienterad och driven av specifika frågeställningar förankrade i forskningsprogram. Den arkeologi som beskrivs i propositionen är, förlegad 70-tals arkeologi, präglad av ett förment objektivt dokumenterande av vissa parametrar i syftet att frambringa ett material som forskarsamhället ska ta hand om och beforska. Regeringen föreslår således att svensk forskning ska återgå till ett tillstånd som rådde för 40 år sedan, för där kommer vi att hamna. I regeringens förslag är det länsstyrelserna som i sina förfrågningsunderlag kommer att få företräde att ställa relevanta problemformuleringar för varje undersökning. Detta ställer stora krav på länsstyrelserna att uppbringa den vetenskapliga kompetensen – en kompetens som kan vara nog så specialiserad och som många länsstyrelser saknar. Detta är ett problem redan idag, men de kommer att öka i och med att länsstyrelsen måste formulera den vetenskapliga inriktningen och veta vilka krav som ska ställas för att nå dit. Det kommer framöver att ställas oerhört stora krav på tydliga och stringenta kravspecifikationer och förfrågningsunderlag om inte kvalitén på de arkeologiska undersökningarna ska sjunka drastiskt. Problemet skulle kunna lösas om länsstyrelserna tilldelades nya stora resurser men i propositionen anses inte det behövas. I förslaget ges det inte heller någon möjlighet att överklaga val av utförare. Detta är olyckligt. En arkeologisk undersökning är en engångsföreteelse, en dålig undersökning kan inte göras om.

I propositionen hänvisas till att företagarna sköter upphandlingarna i Nederländerna, Storbritannien och Irland. Med inte ett ord nämns att detta system kritiserats hårt av brittiska arkeologer, bland annat Adrian Chadwick. Kritikerna menar att systemet lett till en försämring av den arkeologiska kunskapsproduktionen och spridandet av arkeologins resultat. Irland torde också vara ett avskräckande exempel. Förslaget lär få samma konsekvenser här. Promemorian när en from förhoppning att fler fristående aktörer ska etablera sig. Här ägnar man sig åt rent önsketänkanden utan empirisk förankring. I Storbritannien har man snarare sett en minskning av antalet aktörer. Svensk arkeologi är en marginell marknad, betydligt mindre en den i England därför saknas också utrymme för en mängd nya aktörer. Det är tveksamt ens att det finns något som skulle kunna kallas en marknad.

Det råder ingen tvekan om att den upphandlande företagaren kommer att upphandla det billigaste anbudet med föreliggande förslag, annars vore han/hon dum. Propositionen kommer att uppnå sitt syfte men till priset av att svensk arkeologi går med sjumila-kliv bakåt. Förlorarna är de som är de som är intresserade av Sveriges kulturmiljö och historia.

Arkeologi som inte genererar ny kunskap utan bara utför en standardiserad dokumentation av det som förstörs är näst intill meningslös och bortkastade pengar.

Vad barn vill veta om vikingatiden

När man är ute och berättar om arkeologi för allmänheten, och särskilt för skolbarn måste man vara skärpt. Det gäller att vara beredd på att svara på frågor av det mest skilda slag. Ofta rör det sig om frågor som sällan eller aldrig formuleras i vare sig våra vetenskapliga program eller i undersökningsplaner. När man är ute i skolor märker man att det finns ett stort intresse för historia och arkeologi. Men frågan är, om vi tar till vara detta genom att besvara de frågor som barnen ställer? Om vi inte tar allmänhetens och barnens frågor på allvar, så har arkeologin ingen framtid. Här kommer en lista med frågor som jag ägnade några timmar åt att, efter bästa förmåga, besvara i en mellanstadieklass. Vissa var enkla att besvara, andra var betydligt knepigare. Varsågoda och ta för er av dessa till nästa gång ni ska skriva en undersökningsplan, eller en bok om vikingatid.

Barnens frågor om vikingatiden
Kunde vikingarna matte?
Gick vikingarna i skolan?
Fanns det idrott på vikingatiden?
Fanns det mediciner?
Hade de fotbollslag
Hade de tävlingar?
Fanns det böcker?
Fanns det målarfärg?
Fanns det sås?
Hur kom de på att bygga båtar?
Hur kom de på att använda segel?
Varför slutade vikingarna härja?
Blev Birka anfallet av andra vikingar?
Fanns det choklad på vikingatiden?
Lekte barnen på vikingatiden samma sorts lekar som barn gör idag?
Fanns det TV-spel?
Fanns det gevär?
Hade man tandborstar på vikingatiden?
Fanns det duschar på vikingatiden?
Fanns det katter på vikingatiden?
Fanns det hårborstar?
Hur såg familjerelationerna ut under vikingatiden?
Hur vet ni att runor är bokstäver?
Hur vet ni att vikingar upptäckte olika länder?
Hur lärde sig kvinnorna att laga mat?
Hur tillverkade de skor på vikingatiden?
Fanns det andra farkoster än båtar på vikingatiden?
Gjorde man något annat än att plundra, byta och tillverka vapen?
Vad var vikingarna rustningar gjorda av?
Vilket år blev vikingarna kristna?
Varför reste de runstenar?
Vilka husdjur hade de?
Vad åt de mest?
Var det lätt att bo på vikingatiden?
Vad önskade de sig mest?
Varför var vikingarna onda?
Vad är det finaste eller häftigaste fynd du har hittat?
Varför var det vikingatid?
Klippte de håret på vikingatiden?
Hur många var de ungefär i en by på vikingatiden?
Snöade det på vikingatiden?
Var gräver man upp skelett?
Var har ni hittat gamla hus?
Vad var husen gjorda av?
Hur vet arkeologerna hur vikingarna såg ut?

Nytt foto av romerskt mynt i nykonserverat skick

Romerskt mynt

Romerskt mynt

Myntet med profilbild av Arkadius på åtsidan och omskriften US PF AUG. På frånsidan är Roma avbildad sittande vänd åt vänster som segergudinnan Victoria, med en glob och ett palmblad i vänstra handen. I höger hand håller hon ett spjut. Omskriften lyder Virtus Romanorum, i avskärningen MDPS=Milano (Vänligt meddelande, Ulrika Bornestaf). Foto Bengt Almgren LUHM, Lund.

Vi har fått fotona på de konserverade mynten från undersökningen inför byggandet av Verksamhetsområdet Kronan. Rapporten från undersökningen är snart klar. Platsen är belägen i Örja, strax utanför Landskrona. Här förundersökte vi ett härdområde från bronsålder. Vi hittade också en mindre gård från äldre romersk järnålder.

Fynden var få, men omfattade mynt från romersk tid, medeltid och historisk tid, keramik samt brända och obrända ben. I en kokgrop från bronsålder påträffades brända människoben. I ploglagret i anslutning till den överplöjda bäckravinen påträffades ett mynt som bestämts vara en siliqua, präglad i Milano för Arkadius. Myntvalören har aldrig tidigare påträffats i svensk jord (Vänligt meddelande, Kenneth Jonsson). Den romerska siliquan var präglad, någon gång från våren 393 till 6 september 394. Myntet väger 1,28 gram, är 16 mm i diameter och kantskadat. Dessutom påträffades ett klipp av ett förgyllt silvermynt av valören plak, präglat i Ghent för Greve Ludvig II av Flandern som regerade mellan åren 1346 och 1384. Fragmentet väger 0,36 gram. Ulla W von Wovern, vid Historiska Museet vid Lunds Universitet, LUHM, svarade för bestämningarna av dessa mynt.

Myntet är samtida med Solidi-mynten av vilka det har påträffats 39 stycken i Skåne. De kända fyndplatserna i landskapet för denna mynttyp uppgår till 12 stycken. Flera har påträffats i västra Skåne men ingen i omedelbar närhet till Örja. Det tre närmsta fyndplatserna är Fjärestad, S:t Ibb på Ven och Norrvidinge. Fynden visar på det inflöde av föremål och idéer utifrån som nådde området. Fynd av romerska siliqua är ovanliga. I Gudme har man dock funnit fler hundra sådana. Dessa är emellertid äldre än myntet från Örja.

Hur ska då fyndet tolkas? Jag tror att man i detta fall ska utgår från topografin på platsen. Där myntet påträffades fanns en överplöjd bäckfåra eller surdrag. Det är därför möjligt att myntet bör ses som ett solitärt våtmarksoffer, nedlagt invid en naturlig gräns i landskapet

Det romerska silvermyntet påträffades i matjorden tack vare en omfattande metalldetektering. Inte långt därifrån hittade vi också ett silvermynt, slaget på 1300-talet i Ghent för Greve Ludvig II av Flandern. Dessutom påträffades enstaka silvermynt från 1600- och 1700-talet, enstaka brons- och blysmältor liksom andra svårbestämbara metallföremål och bleck. Därutöver påträffades flera musköt- som pistolkulor, vilka sannolikt hör samman med Skånska kriget. De kan härröra från en skärmytsling vid Örja 12 juli 1679, eller mindre strider i samband med kriget 1709-1710. Vi brukar sällan hitta många fynd när vid gräver ut härdområden från bronsålder. Det gjorde vi inte heller denna gång, men ett människoben i en kokgrop var ett mycket oväntat och svårtolkat fynd. Vi hittade ett keramikkärl och några brända djurben i andra kokgropar.

Förlåt!

Ja, det blev en halvsanning förra gången. Det var inte 300 kg jord som vattensållades utan snarare 500 kg… Bra jobbat Christina! Och många fynd blev det till sist, 60 kg brända ben, pärlor, kamfragment, flinta, harts, you name it…

Vackert fragment av ett ryggknappspänne som säkert var sanslöst fint ursprungligen. Foto Christina Holm.

 

Vår osteolog Agneta är inte klar med sin analys men redan nu kan hon konstatera att det finns rester efter minst sju obrända individer. Tre låg i den lilla gravkammaren vi skrivit om tidigare, bitar av rörben från två människor låg i utkanten av ett lager med brända ben och ett lårben låg ytligt på kröngraven. Och skalltak av en ung person fanns längst ner i urnegraven under treudden. Blir det fler tror ni? Vi hoppas på det. Vissa ben har vi skickat vidare för 14C-analys, håååååå, så spännande…

Kranium från den lilla gravkammaren. Denna människa har haft problem med karies. Foto Christina Holm.

 

Och sen kan man undra … Ni minns väl vårt lilla guldfynd? Faktum är att det bodde ett litet gäng guldfärgade myror i den aktuella graven, småsmå gravväktare?

Guldgravmyror. Alltid redo, med sina små gyllene rustningar. Foto Anton Seiler.