Monthly Archive for maj, 2011

En vendeltida tuffing – eller konsten att se cool ut på 700-talet

I dessa tider där man förväntas producera ”crème de la crème-arkeologi” för allt mindre pengar får man vara beredd att prioritera bort vissa saker. För vår del har det handlat mycket om vilka föremål som skulle konserveras, det blev ju en hel del metaller i och kring gravarna. Många järnnitar – och de är många, flera hundra – kommer aldrig att hamna i ett arkeologiskt magasin, och ärligt talat finns det inga skäl att förbittra sig över det. De registreras, dokumenteras, fotograferas och sen adjöss, papperskorgen nästa. ”Sorry grabben men du har faktiskt ett begränsat vetenskapligt värde…”

Andra grejer däremot… Vi har haft våra misstankar men det är först när Agneta hittade några fler fragment bland benen som det blev bekräftat: Ja, det finns en vendeltida hjälm i en grav från Inhåleskullen. Eller i alla fall fragment av en hjälm, som måste ha sett väldigt tjusig ut från början. Och det här är en liten sensation i sig, vendeltida hjälmar växer inte på träd direkt. Exemplaren från båtgravarna i Vendel, Valsgärde och Ultuna är väl kända, och ytterligare några stycken har man påträffat i brandgravar från t.ex. Täby och Sollentuna. Men fortfarande är de riktiga rariteter, under vendeltiden helt enkelt exklusiva statussymboler. Så den hjälmprydde mannen från Inhåleskullen måste ha varit en riktig höjdare, åtminstone lokalt i bygden. Frågan är om det inte även finns bitar av en svärdsskida i graven, döm själva…

Hjälmen från båtgrav XIV i Vendel. De röda markeringarna visar de delar vi kunnat lokalisera i graven från Inhåleskullen. Foto SHM.

Del av ögonbryn. Det blev det avgörande fragmentet, dess upptäckt suddade ut alla tvivel.

Ytterligare små fragment av ögonbrynen. Tur att vi vattensållade.

Bandformade beslag, både till pannan och till sidorna. Samtliga har utsökt ornamentik, förstås.

Svärdsskida från en båtgrav i Ultuna. Foto SHM.

Dekor av svärdsskida eller inte? De rännformade kantbeslagen och de vackra beslagen – vissa med genombruten ornamentik – finns i alla fall med…

Förberedelser: Grävning i arkiven, del 1

När man gräver lämningar som bara är några hundra år gamla så har man goda chanser att faktiskt få fatt på människorna som bodde på platsen. Grävningen i jorden kan kompletteras med grävning i arkiven. Ibland har man sån tur att någon historiskt kunnig människa redan har forskat kring den plats man undersöker och publicerat resultaten, andra gånger får man göra jobbet själv.

I fallet Kungsbacka finns det en del gjort redan. Brandförsäkringshandlingarna från 1800-talets början, som beskriver hur husen såg ut, finns publicerade tillsammans med en del uppgifter om tomternas ägare. Från de uppgifterna kan man sedan gå vidare och nysta upp vilka som bodde i staden under olika tider, hur hushållen såg ut och vad folk hade för yrken.

År 1750 gjordes en karta med alla tomter i staden numrerade. ”Vår” tomt hade då nummer 39 (det kommer sedan att ändras till 41) och ägdes enligt kartan av Erik Andersson. Det är allt vi får veta där.

Från 1771 och framåt har vi husförhörslängder att tillgå för Kungsbacka. Husförhörslängderna var en sorts folkbokföring, samtidigt som husförhören var ett sätt att kartlägga folks kristendomskunskaper, läs- och skrivkunnighet och allmänna vandel. Här får vi oftast uppgifter om alla som bodde i ett hushåll – föräldrar, barn, tjänstefolk, eventuella inneboende. För personhistorikern är dessa längder en guldgruva!

År 1771 bodde följande personer på vår tomt: änkan Margareta Andersdotter 54 år, pigorna Karin och Maret, 30 resp. 28 år och glasmästaren Pettersson, som dock inte var närvarande vid husförhöret. Frågan var nu om det fanns någon koppling mellan dessa människor och Erik Andersson som ägde tomten 20 år tidigare?

Jodå. Margareta Andersdotter hittar vi i bouppteckningsregistret för Kungsbacka. Hon avled 1777 och här har vi det svart på vitt. Bouppteckningen gjordes efter krögaren Erik Anderssons änka Margareta Andersdotter ”vilken med döden avled den 28 sistlidna november, utan bröstarvingar”. Egendomen uppgavs av den avlidnas ”i huset intagna släktingen borgaren och krögaren Jacob Hellman och dess hustru”. Här får vi alltså veta att Erik Andersson dog någon gång före 1777, men efter 1750, då han stod som tomtägare. Vi får också uppgiften att han var krögare.

Nästa steg är att leta i dödboken, en förteckning över dem som avled och begravdes i staden. Från år 1770 hittar vi då uppgiften att Erik Andersson på Mellangatan avlidit den 30 oktober, ”af ålderdomssvaghet”, 61 år gammal. Han begravdes den 4 november på stadens begravningsplats. Erik Anderssons sista resa blev kort – kyrkogården låg omedelbart norr om hans tomt, på det som idag är norra delen av Stortorget – se kartan ovan!

Jacob Hellman och han hustru Karin Eriksdotter Hellman övertar sedan gården på tomt 41. De kommer inte att bo där tillsammans så många år. Jacob Hellman var ofta till sjöss, han omtalas i källorna som både krögare och styrman. Karin Hellman finner vi i dödboken, avliden den 19 september 1789 i ”hetsig feber”. Hon blev 50 år och var änka sedan en tid tillbaka, då Jacob Hellman avlidit i en olycka till sjöss.

Det är intressant att två krögare bodde på tomten efter varandra. Drev de en krog på själva tomten eller någon annanstans? Och hur ser lämningarna efter en krog ut när vi hittar dem i jorden?

Arkeologi i Kungsbacka

Under Stortorget i Kungsbacka döljer sig spåren av den gamla staden. Här var tomtmark, med hus och bakgårdar, innan staden brann ned 1846 och en helt ny stadsplan lades ut som ett prydligt rutnät över den gamla, oregelbundna stadsplanen.

Den 20 maj börjar vi gräva ett område centralt på i staden, på södra delen av Stortorget. Läs mera på hemsidan http://www.arkeologiuv.se/cms/extern/arkeologiuv/uppdrag_uv/uppdrag_2011/kungsbacka_stortorget/kungsbacka_stortorget.html

Följ grävningen och berättelsen om Kungsbacka under mark på bloggen. Här kommer vi först att berätta mera om staden, om tidigare grävningar, om vad vi hittade på förundersökningen och om människorna som bodde i staden. Sen kommer det spännande rapporter när själva grävningen kommer igång!

Uppåkra on ice

En bild av hus 3, med inmätningar och

En bild av hus 3, med inmätningar och


En bild av hus 3, med inmätningar och
Foto av trollkarlen Håkan Thorén.

Vi börjar närma oss slutet på schaktningarna. Vi har hittills funnit knappt 1700 anläggningar och drygt 20 hus, varav många är välbevarade och har spår av väggar. Vi har inte hunnit studera husen närmare, men nästan alla förefaller vara från äldre järnålder. Så även det hus som vi först trodde skulle vara från medeltiden. När de var framtaget i sin helhet visade det sig vara ett treskeppigt järnålders hus med flera så faser. Huset är 35 meter långt. Våra medeltidsarkeologer är ledsna men jag är glad. Vi har också börjat gräva så smått i anläggningarna. Ett skojigt fynd är en islägg som hittades i en avfallsgrop. Isläggar användes som skridskor och brukar dateras till vikingatid eller medeltid. När den har använts vet vi inte men förmodligen har någon farit fram med den på en isbelagd Höje å. Den keramik vi hittills plockat upp är från romersk järnålder. Håkan Svensson har plockat upp ett likarmat spänne från tidig vendeltid men också en fibula från romersk järnålder.

I fredags var den digitale trollkarlen Håkan Thorén ute hos oss. Han tog ett antal bilder på hus 3, som vi undersöker för tillfället. Han ”mergade” dessa och gav oss en fotoplan som är minst lika bra som ett fototorns-foto. Fototornet är dött, leve de digitala trollkarlarna och främst UV Syds egen Merlin.

Praktik vid Riksantikvarieämbetet, UV Syd

Detta föremål antar vi preliminärt vara ett ornerat skaft till en bensked

Detta föremål antar vi preliminärt vara ett ornerat skaft till en bensked

Inom masterutbildningen i arkeologi vid Lunds universitet ingår åtta veckors praktik vid en grävande institution, museum eller annan arkeologirelaterad verksamhet. Tanken med kursen är att få känna på hur yrkeslivet ser ut för arkeologer och att reflektera kring arbetsplatsernas roll i kulturmiljövården.

Vi valde att göra vår praktik på Riksantikvarieämbetet, UV Syd. Ett preliminärt program hade ställts samman där det framgick att vi skulle få vara mycket ute i fält, vilket vi hade hoppats på. Vi fick dessutom arbeta med fyndhantering, makrofossil och forskning kring Döseryggprojektet. Fältarbetet startade redan första veckan. En av oss fick åka med till Hörby och gräva stenrösen/gravar och den andra åkte med på en utredning utanför Vellinge.

Den längsta tiden i fält spenderade vi i Blekinge, närmare bestämt Ljungaviken, söder om Sölvesborg. Här planeras ett bostadsområde och vi medverkade vid den arkeologiska slutundersökningen. Platsen förväntades vara ett neolitiskt boplatsområde men visade sig vara så mycket mer. Tidigt kunde det konstateras att det på platsen skett omfattande yxtillverkning. Flera slipade bergartsyxor påträffades, men också ämnen och avslag. På den yta där boplatslämningarna förväntades ligga som tätast visade det sig i slutskedet av utgrävningen finnas flatmarksgravar från tidig stenålder. Detta trots att inga ben hade bevarats. Utöver stenålderslämningarna stötte vi också helt oväntat på en grav från järnåldern, med brända ben i mitten. Graven bestod av en rund, vällagd, stensättning på ca tolv meter i diameter.

Innan vi gav oss ut på praktikens sista grävning fick vi möjligheten att arbeta med Döseryggsprojektet. Vår uppgift blev att göra en noggrannare kronologisk indelning av de neolitiska fynd- och boplatserna i sydvästra Skåne. Detta gjordes med hjälp av fmis och kartprogrammet ArcMap. Framförallt använde vi oss av olika yxtyper för att datera lämningarna.

Vi avslutar vår praktik i Stora Uppåkra, där vi nu sitter i kontorsboden på andra våningen och blickar bort mot centralplatsen, drygt en kilometer söderut. Våra upplevelser har alltigenom varit mycket positiva och det är inte svårt att rekommendera praktik på UV. De åtta veckorna har minst sagt gått väldigt fort men samtidigt har vi hunnit med så otroligt mycket. Det mest positiva, och även anledningen till varför vi valde UV Syd som praktikplats, var att vi fick vara så mycket i fält.

Slutligen har praktiken även gett oss en insikt i en fältarkeologs arbetssituation med allt från aktuella lagändringsförslag till pendlingsavstånd och inmätning av gps. Efter åtta veckors insyn i arbetslivet har vi fått en ny positiv syn på arbetsmarknaden för fältarkeologer och vi ser fram emot att komma ut och jobba!

Fyndet på bilden hittade vi på Stora Uppåkra.

Christoffer Hagberg & Erik Johansson