Monthly Archive for november, 2013

Geoprospektering i Gamla Uppsala

Blir det fler stolpfundament???

Läs mer på hemsidan för Arkeologi i Gamla Uppsala

Pär Karlsson, Anders Biwall och Maria Lingström vid magnetometern. Foto: Kristina Ekero Eriksson

Pär Karlsson, Anders Biwall och Maria Lingström vid magnetometern. Foto: Kristina Ekero Eriksson

Utsikt från projektledarrummet

Som projektledare på en arkeologisk utgrävning missar man mycket av det roliga. Det mesta faktiskt. Inte det att man aldrig har kul, men man går miste om det som är så speciellt med att jobba som fältarkeolog, fältkänslan och alla historier och myter. I sandstorm och lervälling där utanför mitt (för säkerhets skull gallerförsedda) projektledarfönster berättas och skapas i detta nu historier från gamla och nyligen gjorda utgrävningar. Att vara arkeolog i början av sin karriär innebär nämligen att flänga land och rike kring och delta i utgrävningar där det för tillfället behövs folk. Varje gång man kommer till en ny undersökning möter man nya och gamla bekantskaper, alla lika sugna på att höra och berätta.

Anna blogg Bild1Bild 1. Utsikt från projektledarfönstret. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Ofta handlar historierna om någon stackare som råkat göra en blunder. De berättas på ett hyfsat medlidsamt sätt (utan att för den skull förminska nöjespotentialen). Alla vet att nästa gång kan det vara ens egen tur att figurera i en myt som sprids säsongssnabbt över hela landet. De bästa berättelserna återberättas i åratal och förlänger livet på många.

Man missar också UPPTÄCKTSSTUNDERNA. Känslan därute, när man precis gräver fram ett pärlhalsband, en yxa eller en 6000 år gammal kruka som ingen rört sedan dess. Igår kom 4 fyllfat in, överfulla med skärvor från ett sjukt stort kärl från TNI (tidigneolitikums äldsta del, ca 6000 år gammalt). Det största jag har sett!

Anna blogg bild3Bild 2. 6000 år gammalt kärl, just inkommet från fält. Foto: i all hast Kristian Brink, Sydsvensk Arkeologi AB.

Det här kärlet måste ha haft en diameter på minst 40, kanske 50 cm. Inget man fyller och bär runt på. Däremot lämpligt om man vill lagra något i stor mängd, att konsumera på plats. Eftersom vi har hittat en ugn från samma period, tillsammans med sädeskorn som skulle kunna vara spår av maltrostning, går mina tankar osökt till öltunna. Med hjälp av diverse naturvetenskapliga analyser hoppas vi kunna få svar på detta under nästa år.

Anna blogg bild2Bild 3. Fältkollegor äter lunch, jag snyltar på stämningen. Foto Anna Lagergren.

Som projektledare kan man snylta på fältkänslan, genom att lyssna på avstånd och njuta av rasterna när alla kommer in och sorlar, skrattar, ångar och skitar ner. Och genom att lägga vantarna på fynden när de kommer in. Att vara projektledare är rätt bra ändå. Och vid närmare eftertanke så berättas och förbättras den arkeologiska historieskatten även i kontorsboden!

Anna blogg bild4Bild 4. Håkan Aspeborg traderar i kontorsboden. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Trevlig helg!

//Anna Lagergren, Raä.

Att ha haft höstlovslediga barn på besök

Fältarbetet går mot sitt slut och även om det känns vemodigt så här på upploppet så tror jag att många tycker att det ska bli skönt att komma in i värmen efter de senaste något kylslagna och blåsiga dagarna. Idag är åkrarna lerigare än någonsin och regnet äter sig in genom de olika lagren man tagit på sig. Och även om jag vet att det är otroligt kämpigt att vara ute varenda dag när vädret inte är det bästa, så kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk. Avundsjuk på mina kollegor som ligger där ute i leran medan jag suttit inne på kontoret i baracken och jobbat mest hela fälttiden. Varför? För vi har världens roligaste jobb.

Som förmedlingsansvarig för projektet har jag också haft oerhört roligt. Att försöka få människor att förstå att arkeologi är spännande, samhällsrelevant och lärorikt är, i min mening, bland det roligaste med det här jobbet. Och jag tycker att vi lyckats rätt bra hittills.

bild 2Bild.1. Kerstin visar fynden från gropen hon undersöker på objekt 1. Foto: Ulrika Söderström, Kalmar läns museum.

Det är dock inte alltid lätt att berätta. Vare sig om arkeologi eller om människorna som kan ha bott på den plats vi gräver. Att tända ett brinnande intresse och göra arkeologin spännande barn är särskilt utmanande, tycker jag. Särskilt om man som här i stort sett saknar skelett och skatter! Hur gör man t ex lämningarna efter ett hus, där endast de mörka cirklarna efter stolparna finns kvar, spännande för barn som till vardags dränks i det visuella bruset från både TV, surfplattor och datorer?

I förra veckan fick vi träna på allvar då en massa höstlovslediga barn och deras föräldrar tillbringade eftermiddagen hos oss. Barnen delades in i två grupper så att alla fick bästa möjliga tillfälle att testa på jobbet som arkeolog. Ena gruppen startade med Anna och Håkan på stenåldersytan där barnens uppdrag blev att ”hitta” de föremål som arkeologerna ”missat”. När de samlat ihop sina fynd fick de tvätta dem och sortera dem i påsar. Alltmedan jag febrilt försökte få barnen i den andra gruppen att v-i-s-u-a-l-i-s-e-r-a hur det kunde ha varit att leva här under stenåldern. Det låter ohyggligt mycket mer Staffan Westerberg än vad det var kan jag lova. Barnen fick höra berättelsen om stenålderspojken som skulle lära sig att bli flintsmed. Han som tyckte att mormor var både tjatig och dum som ville att han skulle lära sig att slå flinta på rätt sätt. Kontentan av historien, som ni hittar här, är i att med lite tålamod så går nästan allt, bara man vill. Ganska bra historia att använda om man vill försöka förmedla bilden av att vi inte är så himla mycket annorlunda än vad stenåldersmänniskorna var.

Sen tittade vi såklart på fynd, mängder av fynd. På frågan vad stenåldersbarnen använde för leksaker eller lekte blev det först alldeles tyst i gruppen. Sen bröts den av en liten kille i sexårsåldern med blå toppluva som sa:

-Du. Jag tror dom klättrade i träd. Jättemycket.

//Ulrika Söderström, Kalmar läns museum