Monthly Archive for september, 2014

Hur dokumenterar vi spåren efter det förflutna, och varför?

Vid första anblick av undersökningsområdet i kvarteret Eddan slås man främst av spåren efter den fragmenterade bebyggelsen; men det finns också ytor som ger intryck av att vara tomma och outnyttjade. Det som först ter sig så öde är egentligen platsen för den kanske vanligaste och viktigaste sysslan som människor historiskt sett har ägnat sig åt – nämligen odling. Det vi knappt anar är de diskreta spåren efter 1600- och 1700-tals människans påtande i jorden. På kartor från 1600- och 1700-talet finns även uppgifter om kålgårdar, trädgårdar och stadsjordar som hör till städerna. Under de senaste åren har vi inom stadsarkeologin jobbat med att utveckla trädgårdsarekologiska metoder för att utvinna ny kunskap om såväl stadsbornas brukande av odlingsjorden, som om städernas mer gröna och frodiga karaktär.

Hur går då dokumentationen av alla dessa små detaljer till? Naturligtvis fotograferar och beskriver vi det vi hittar men hur hanterar vi lämningarna efter byggnader, diken, odlingslager, spadstick och årderspår? Och hur håller vi reda på alla prover och fynd som hittas i olika lager och i olika nivåer?

Efter att vi tagit ställning till vad som avtecknar sig i jorden ”ritar” vi in strukturen eller formen som syns mot den underliggande marken med en så kallad nätverks-GPS. GPS:en registrerar sin egen position med centimeterprecision med hjälp av satelliter.

DSC_0460

Katarina Sköld mäter in ett av dikena i Eddan med en nätverks-GPS. Foto: RAÄ UV Öst

Med en speciell kodning talar vi om att vi vill göra antingen punkter, polygoner eller linjer. Ett odlingslager mäts till exempel in som en polygon och de prover och fynd som hör samman med lagret knyts till lagret direkt i fält. All data som lagrats i GPS:en förs sedan över i en dator och behandlas i ett GIS-program, Intrasis (www.intrasis.com), det vill säga ett program som kan visa alla objekt både i karta och i tabellform.

Skärmdump

Skärmdump från Eddans Intrasisdatabas. De svarta figurerna visar nedgrävningar, de ljusblå lager och de grå stenkonstruktioner. Den blå ytterlinjen visar undersökningsområdet.

Varför är dokumentationen viktig? Det arkeologiska fältarbetet kan bara göras en gång, vi kan aldrig gå tillbaka för att ta en extra titt. Av de fragmentariska, och ibland slumpmässigt, efterlämnade spåren av strukturer, fynd och jord ska vi skapa ett källmaterial som ska kunna ge svar på en mängd frågor. Både våra egna vetenskapliga frågeställningar, men också frågor som ställs av andra. Det skapade källmaterialet är att betrakta som ett arkiv. Därför är kvalitén på källmaterialet helt beroende av vilken nivå vi väljer att lägga på den arkeologiska dokumentationens detaljeringsgrad – helt enkelt hur många bitar vi väljer att ha i vårt kunskapspussel.

Christina Helander RAÄ UV Öst.

Följ oss även gärna på www.facebook.com/gamlagamlabusstorget

 

 

Bebyggelsen på tomt 79

De senaste veckorna har vi arbetat med att ta fram och dokumentera den yngre bebyggelsen som funnits utmed Djurgårdsgatan. Mycket blev tyvärr förstört när man byggde busstationen och busstorget. Den stadsgård som hade bäst bevarade bebyggelselämningar var tomt 79. Där fann vi en rejäl grund till åtminstone ett halvt hus som är från 1800-talet, eller möjligen 1700-talets slut.

DSC_0014

Grunden till busstationen till vänster i bild och husgrunden till höger. Foto från NV. Jimmy Axelsson Karlqvist Riksantikvarieämbetet UV Öst

Troligtvis har det varit ett tvåvåningshus byggt av trä, eventuellt har det även funnits en loftgång och en trappa upp till den översta våningen på baksidan av huset. I den västra delen av huset fann vi rester av ett fragmenterat trägolv samt ett fundament som hade formen av en åtta. Fundamentet bestod av sten, kalkbruk och tegel, och en tolkning är att det kan ha varit ett fundament till en kamin.

 

didrik von esssn 1903

Kan det vara rester av huset till vänster i bild som vi har hittat? Bilden är tagen av Didrik von Essen år 1903, Östergötlands museum. Gårdsinteriör från Djurgårdsgatan N:o 13. Byggnaden sedd från gårdssidan.

 

ågatan 7 - 9

Ett exempel på hur ett hus med trappa och loftgång kan se ut. Foto: från Ågatan 7-9, Bild Linköping.

En tomt kunde rymma ganska många byggnader och människor. År 1834 ägdes den aktuella tomten av Fång-Gevald Forsberg m.fl. Man kan tänka sig att det var ganska trångbott och ju fler personer som vistades inom Stadsgården, desto fler eller större ekonomibyggnader behövdes. Exempel på sådana byggnader är dass, vedbodar och verkstäder. Under den tidigmoderna perioden (1600- och 1700-tal) byggde man gärna bostadshusen så långt fram på tomten som möjligt, i anslutning mot gatan. Ekonomibyggnaderna låg i ett mer indraget läge på gården. Allra längst bak fanns ofta en trädgårdstäppa där man ägnat sig åt köksträdgårdsodling. Spåren av de olika byggnaderna består oftast av sten- eller träsyllar, men ibland även av stolphål eller endast diffusa mörkfärgningar i jorden. Det är sällsynt att man finner spår av väggar och/eller tak. Ibland finns dock väggar kvar i nedgrävda källargrunder. Rester av väggar och tak kan även finnas i raseringslager från byggnaderna.

När vi undersöker olika byggnader vill vi även ta reda på vilken funktion byggnaderna kan ha haft, samt vilka aktiviteter man ägnat sig åt inom Stadsgården. På tomt 79 har vi sannolikt funnit resterna av en kombinerad verkstad och bostadhus, där bostadsdelen legat upp mot gatan och verkstaden längre in på gården. Det har troligen funnits fler ekonomibyggnader, men tyvärr fanns inga lämningar kvar av dem. Längre bak på gården fanns däremot bingar som var fyllda med kompost, vilket tyder på att man bedrev odling på tomten. Vi har även hittat smidesloppor i ett stenfundament, vilket indikerar att man haft en mindre smedja eller verkstad på gården. I anslutning till stenfundamentet fann vi även en slipsten och ett hängbryne som kan förstärka den tolkningen.

 

DSC_0048

Ett hängbryne som hittades invid stenfundamentet. Foto: Jimmy Axelsson Karlqvist Riksantikvarieämbetet UV Öst.

 

DSC_0049

En slipsten som hittades invid stenfundamentet. Foto: Jimmy Axelsson Karlqvist Riksantikvarieämbetet UV Öst.

Jimmy Axelsson Karlqvist, RAÄ UV Öst

Följ oss även gärna på facebook: www.facebook.com/gamlagamlabusstorget

Geologins dag i Stripa gruvmiljö

Den nationella invigningen av Geologins dag gick i år av stapeln i Stripa gruvmiljö i Lindesbergs kommun. Föreningen Industrilandskap i Bergslagen genomförde tillsammans med Lindesbergs kommun och Lindesbergs museum ett tvådagars välbesökt program den 12-13 september.

Under en av dagarna var jag och Svante Forenius från GAL inbjudna för att hålla i visningar av gruvmedjan i Stripa. Smedjan är en borrsmedja som var i bruk under mitten av 1800-talet. Smedjan finns både på foton och på kartor, men har under århundradenas gång helt fallit i glömska. Fram till förundersökningen som vi utförde på platsen i augusti 2012 fanns inget kvar som avslöjar en byggnad i området. Men efter idogt grävande finns den slaggstenbyggda grunden idag att beskåda. Innanför grundmurarna vilar golvet och delar av ässjan. Golvet i smedjan innehåller en stor mängd järn och detaljer som innehåller information om byggnadens rumsliga struktur. En fortsatt undersökning på platsen planeras till våren 2015. Smedjan är också anlagd direkt på utjämnat äldre gruvvarp. Ett varp som resultat av 14C-dateringar visade sig höra hemma i 1500-tal. Med andra ord så väntar medeltiden på oss direkt under smedjans grund!

Denna historia fick vi nöjet att berätta i soligt höstväder i Stripas äldre gruvområde. En strid ström av intresserade besökare kom till platsen för utgrävningen. Barn som vuxna ställde en uppsjö av frågor; Hur hittade ni smedjan? Vem var smeden? När ska ni komma tillbaks och gräva? Hur mycket järn fanns det på platsen? Efter vår dag i Stripa kunde vi åka hemåt med insikten att intresset för vår gruvhistoria minst sagt lever!

För att läsa mer om utgrävningarna i Stripa samt projektet med att bena ut områdets äldre gruvhistoria sök på SAMLA och rapporterna: Stripa – från järnmalmsgruva till industriminne, Stripa i tid och rum samt Gruvsmedjan i Stripa.

Annika Willim

DSC_0045DSC_0031

Blev det någon grav?

Mitt under pågående fältarbete skrev vi att det kanske fanns en grav i schaktet i Stavby, i anslutning till ett större block. Men hur blev det med den saken då?

Detta är inte en grav!

Detta är inte en grav!

Nej, någon grav blev det inte! Det svarta lagret i anslutning till blocket bestod istället av skräp från järnåldern, bränd lera, keramik, djurben, bitar av vävtyngder och några trasiga järnföremål, det hela uppblandat med stora mängder sot och träkol.

En rejäl klump bränd lera, troligen lerklining från ett hus.

En rejäl klump bränd lera, troligen lerklining från ett hus.

Faktum är att lika mycket förhistoriskt skräp fanns i anslutning till ett annat block, bara några meter därifrån. Idag tror vi att man städat undan spåren av ett hus som brunnit ner och sedan fortsatt slänga avfall på samma plats. Så småningom berättar vi mer om detta hus och dramatiska händelser som människorna i Stavby fick uppleva under romersk järnålder och folkvandringstid…

Jordbrukande stadsbor

Liksom de allra flesta äldre städer i Sverige hade Linköping tidigare omfattande områden med åkermark, betesmark och ängsmark. Dessa markområden kallades tidigare för stadjsord eller stadsmark. För östgötskt vidkommande finns det både skriftliga källor och arkeologisk källmaterial, som visar att dessa landområden planerades och lades ut samtidigt som städerna anlades. Jordbruket var med andra ord en viktig näring för stadsborna redan under medeltiden.

På den äldsta kartan över Linköpings stadsjord från 1639, kan vi se att en del av vårt undersökningsområde då har legat på stadsjorden och att den då brukades som åkermark. Åkern ägdes av stadens hospital.

dike mot Domkyrkan

Ett av dikena, som vi håller på att undersöka, syns som ett mörkare stråk mot den ljusare sanden. Foto: Karin Lindeblad, RAÄ UV.

I veckan har vi undersökt lämningar från äldre åkermark: flera olika diken som har avgränsat  åkermarken och delat in de långsmala tegarna och i den orörda sanden syntes tydliga spår av att åkern brukats med årder.

Nu fortsätter arbetet med att undersöka dikena för att försöka datera dem. Redan nu kan vi se att dikena verkar vara tämligen fyndtomma, vilket i sig indikerar en tidig datering, sannolikt till medeltid. På andra platser i Östergötland har vi sett att detta sätt att dela in åkermarken är från 1200-talet och framåt. I våra diken finns djurben, som vi kommer att skicka på 14 C-datering.  Tillsammans med fyndmaterialet kommer detta att ge oss ledtrådar till dateringen av åkermarken på Linköpings stadsjord.

Annika detektor dike

Annika Konsmar söker av ett av dikena med metalldetektor. Foto: Karin Lindeblad, RAÄ UV.

Karin Lindeblad, RAÄ UV Öst