Monthly Archive for juni, 2015

Page 2 of 3

Guidade turer i Östra Fyrislund!

Sista handen har nu lagts vid avbaningen av vår första undersökningsyta. Därmed är det dags att bjuda in er till en guidad tur.

sista handen har nu lagts vid avbaningen av vår undersökningsyta. Därmed är det dags att bjuda in er till en guidad tur.

Grävningarna vid Östra Fyrislund har nu pågått i tre veckor och det börjar bli hög tid att bjuda in er alla till guidade turer på platsen.

Två gånger i veckan kommer vi att visa runt på undersökningsytan och berätta om vad vi hittat och hur livet en gång gestaltat sig på platsen.

Första tillfället är onsdagen den 24 juni kl. 14:00.
Andra tillfället är fredagen den 26 juni kl. 14:00.

Därefter kommer vi att hålla guidade turer vid samma tid på onsdagar och fredagar hela juli ut.

Här nedan kan ni se var vi håller hus någonstans och var ni kan parkera er bil (ytan märkt etableringsplats).

Etableringsplats

Exit Graefhöhae orientali

Efter cirka 800 stolphål, 290 gropar, 150 härdar, 13 brunnar och en massa annat smått och gott är det dags att packa ihop sig från den arkeologiska utgrävningen i Graefhöhae orientali, idag mer känt som Östra Grevie.

DSC_1467

Vi lämnar nu Östra Grevie…  men dagen innan midsommar är det fortfarande fullt snurr på utgrävningen, som man ser från Landsvägen i norra änden av byn. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Dt tidigaste omnämnandet av Östra Grevie härrör från år 1228, då en gård ”in Graefhöhae orientali” doneras till kanikerna i Lunds Domkapitel. ”Graefhöhae” ska utläsas som ”gravhög” och syftar direkt på detta. Vilken eller vilka gravhögar som avses är förstås oklart, men goda kandidater är Bolmers högar som majestätiskt ståtar på en höjd lite väster om byn. ”Orientali” är helt enkelt ett ålderdomligt beteckning för ”öster”. Ett mer bekant namnbruk är Øster Greuie, från år 1543.

Årtal är spännande, men det säger egentligen ingenting om hur gammal byn är. Vi har ju hittat betydligt äldre fornlämningar och föremål, ända från stenåldern via bronsåldern och fram genom järnåldern till vikingatid. Bara för att utgrävningen går mot sitt slut, så har inte de fina fynden sinat.

DSC_1460

I ett av våra grophus hittade Lotten ett par fina sländtrissor. Sådana fungerande som  stabiliserande tyngd när man spann garn på en slända. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1465

Och sedan fann Lotten en nål av ben med fyra ögon, i samma grophus som sländtrissorna. Det är inte de enda fynden från det grophuset, där har vi också hittat kammar, en massa keramik och en islägg (som är en slags skridsko). Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1461

Adam fingrar på något fynd och Lotten letar efter mer spännande saker. De sitter i grophuset (som nämns ovan) och gräver ur fyllningen, för att få koll på olika konstruktionsspår och rädda alla fina fynd. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Nu tar vi med alla fynden, jordproverna, ritningarna, fotona och inmätningarna till kontoret i Lund, för att göra rent, sålla, skicka till experter, registrera och analysera. Sedan blir det en rapport. Det har varit en rolig och givande plats att undersöka och vi hoppas att vi någon gång kommer tillbaka till Östra Grevie, för nya utgrävningar.

DSC_1352

Grävslut – spadarna ställs på lut! So long, Graefhöhae orientali, tack för den här tiden! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

 

 

Prover visade på naturligt bildade lager

I samma område av boplatsen som brunnen hade grävts i, fanns också mörka jordlager. En fråga var om de här lagren var naturligt bildade eller om de hade kommit till genom mänsklig aktivitet.

För att försöka svara på frågan var Nathalie Dimc, Statens Historiska Museer, på plats och samlade in jordprover från lagret. Jordproverna flotterade hon sedan inne på labbet, för att se om de innehöll kulturpåverkade växtdelar och fröer.

Redan samma dag hade hon hunnit titta på några prover. – Inget av de prover som jag hittills har analyserat har innehållit kulturpåverkat material, säger Nathalie. Det tyder på att lagren är naturligt bildade.

Nathalie samlar in jordprover från ett lager i den södra delen av undersökningen.

Nathalie samlar in jordprover från ett lager i den södra delen av undersökningen.

Varje prov består av 1-2 liter jord.  – Det är tillräckligt för att se om det innehåller några fröer, säger Nathalie.

Varje prov består av 1-2 liter jord. – Det är tillräckligt för att se om det innehåller några fröer, säger Nathalie.

En drygt två meter djup brunn

Brunnar innehåller ofta mycket information. Det är en anledning till att arkeologer gärna vill hitta brunnar när de undersöker förhistoriska gårdslägren. En annan är att de är så kul att gräva! Därför var det roligt att hitta en brunn redan tidigt på undersökningen i Östra Fyrislund.

I ena kanten av undersökningsytan fanns en närmast rund, två meter stor fläck. Den var inte sotig och innehöll inga sönderbrända stenar och den var alldeles för stor för att vara ett stolphål. Kunde det vara en brunn? Anders började gräva ut ena halvan med hjälp av handredskap, men insåg snart att här behövdes det maskinhjälp. Linus fick avbryta sitt arbete med att ta bort matjord i en annan del av undersökningen och larva in på ytan med sin 21 ton tunga grävmaskin. Tack vara att maskinen går på band är marktrycket lågt och det syntes knappt var maskinen hade gått. Sakta arbetade sig skopan ner genom leran och frilade efter hand halva brunnen.

DSC_4539k

Grävmaskinsskopan frilägger försiktigt ena halvan av brunnen.

Brunnen visade sig vara mer än två meter djup och innehöll träkol och en hel del djurben. Det är inte ovanligt att hitta djurben och olika föremål i brunnar. Ibland verkar de ha lagts ned när brunnen har tagits ur bruk. När ena halvan av brunnen var frilagd dokumenterades profilen och både träkol och jordprov samlades in. Förhoppningsvis kan proverna hjälpa oss att få reda på från vilken tid brunnen är. I brunnar brukar det kunna finnas förkolnade fröer som kan berätta om vad som har växt i området.

DSC_4547

Anders tar tillvara de djurben som fanns i brunnen.

DSC_4552

Nathalie samlar in jordprov från brunnen. Om det finns bevarade fröer i brunnen kan de visa vilka växter som funnits i området och vilka grödor som har odlats.

DSC_4557

Fynd och prover mäts in. Pinnen som håller upp GPS-mottagaren är två meter hög. I schaktväggen syns brunnen som en trattformad mörkfärgning.

 

 

Bott vid en landsväg

Vi undersöker spåren efter det ena huset efter det andra. Här har varit ett lämpligt ställe att bo på, har man tydligen tyckt, och det kan man gott tänka sig. Omgivna av kullriga, mjuka backar och med vattendrag och vattenhålor lite varstans. Skogsdungar, bra bete och en utmärkt lera att nyttja som byggnadsmaterial. Dessutom längs Landsvägen, eller vad man nu kan ha kallat den under äldre tider.

Sammanlagt har vi tagit reda på uppåt sexton olika byggnader. Det rör sig om långhus, förhistoriens standardvilla, som under olika perioder håller vissa specifika storlekar och dimensioner. Konstruktionen har burits upp av stolpar, som stått parvis inuti respektive hus och tagit trycket av taket. Stolparna har varit nedsänkta i hål i marken och det är dessa stolphål vi nu hittar. Väggarna har varit klenare byggda, men det händer att vi hittar stolphål efter även dessa.

Stolphus

Stolphål kan vara svåra att se, så vi har satt ut små träkubbar på varje. Huset har varit över 30 meter långt och cirka 5,5 meter brett – med enkel matematik kan man uppskatta ytan inomhus till betydligt mer än 150 kvadratmeter. En hyggligt stor kåk från vikingatiden. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Dessutom finns här flera grophus. De flesta är lite oregelbundet ovala eller runda i plan, men det finns också ett par som har rektangulär form. Själva gropen kan vara mellan någon decimeter och en halv meter djup. Våra grophus har haft stolphål i vardera sidan, gavlarna, som burit upp ett sadeltak. I jordfyllningen i grophusen hittar vi fortfarande många och intressanta föremål – det kommer inte riktigt lika många saker i stolphålen till långhusen.

Adams grophus

Adam har gått på djupet i ett grophus. Han har inte riktigt nått botten, utan hejdat sig inför ett fint och ömtåligt fynd, som kräver lite pillrande. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Kammen

Det var en kam! Klart att man snyggade till sig redan på den tiden. Kammen är gjord av ben eller horn, där en skena har nitats fast för att hålla delen med tänder. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Husen kommer förstås från lite olika perioder, men flera hör helt klart hemma i vendeltid och vikingatid, alltså under yngre järnålder (för mellan cirka 1000 och 1500 år sedan). Vissa av husen ser väldigt imponerande ut, välbyggda och rejäla, och man får intryck av att det inte är familjen Vemsomhelst som bott här.

Grophus AK

Ett fullkomligt exemplariskt grophus, foto är taget från östra gaveln. Rektangulär form, med ett stolphål i varje gavel och mindre pinnhål längs väggarna (hålen är markerade med gula pinnar och tvärs över ligger en måttstock som är tre meter lång). Återstår att gräva ut den fjärdedelen som fortfarande är jordfylld. De här slags grophusen har ofta förknippats med lite noblare bosättningar,  om det är så får vi återkomma till när vi vägt samman helheten. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Olas skalle

Mitt på golvet i grophuset på fotot ovan låg en skalle av en häst. Ola undersökte jättenoga och skrev protokoll över alla mått. Det kan nog ha varit en hingst, menar han, men ska fortsätta analyserna senare. Placeringen av skallen var verkligen märklig… den har väl inte legat där när huset användes och knappast hamnat där i efterhand av ren slump. Kan det vara ett slags offer, när huset togs ur funktion? Och vad för slags hus förtjänar sådana handlingar?! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vår utgrävningsplats ligger strax intill det som är känt som Landsvägen (idag har den beteckningen väg 101). Vägen är utritad på kartor från 1600-talet och är alltså en gammal historia, som under flera hundra år en riktig livsnerv genom sydvästra Skåne. Frågan är hur gammal vägen egentligen är? Den kan antagligen föras tillbaka till 1100-talet, tiden för kyrkobyggande och bybildning, men fanns kanske ännu tidigare ändå. Åt sydost längs vägen finns ett par runstenar, och då kanske man kan tänka sig 900-1000-talet. Eller ännu äldre?