Monthly Archive for september, 2016

Vad gjorde Tråsättras säljägare?

skyltar-tra%cc%8asa%cc%88ttra4  skyltar-tra%cc%8asa%cc%88ttra6

Deponerade djurskallar i Fjelie

Att deponera djurskallar i byggnader har en lång tradition på den skånska landsbygden. Från undersökningar i Bunkeflo, Djuramåsa, Fosie, Hyllie, Lockarp, Östra Skrävlinge, Kyrkheddinge, Stora Uppåkra, Örja, Övre Glumslöv, Skegrie rapporteras om byggnadsoffer med djur från medeltid och framåt.
I Fjelie har vi påträffat deponerade skallar av häst och ko nedgrävda i olika lerlager som vi tolkat som fundament för golv från 1600-1700-tal. I ena fallet låg fem skallar lagda i en halvcirkelform med mulen mot cirkelns mitt, och i det andra fallet låg tre skallar på rad efter varandra. I anslutning till raden med skallar låg även ett helt föl nedgrävt. Annars är det ovanligt med hela djur i depositioner. Det finns dock exempel på att även hela griskultingar, hundar, katter och får lagts ner under olika tider. Depositioner under golv tycks öka under 1600-1700-talen för att bli helt dominerande bland byggnadsoffren under 1800-talet. Det är inte ovanligt att skallar lades ner symmetriskt enligt en viss plan, som våra i Fjelie.
Förutom djur finns också andra exempel på nedgrävda byggnadsoffer i byar i Skåne: flintyxor, mynt, keramikkärl, sländtrissor, brynen, kvarnstenar och glasflaskor. Föremålen liksom djuren har tillskrivits symboliska värden och nedlagts i rituellt syfte med olika innebörder. Dessa ritualer kan man uppfatta som utslag av en ”folklig kultur”, till skillnad från de ritualer man utövade inom den ”lärda kulturen” som framförallt kyrkan stod för.
Vill du läsa mer om byggnadsoffer rekommenderar vi Ann-Britt Falks bok ”En grundläggande handling” som kom ut 2008.
dsc_0008

Närbild på skalle.

Närbild på skalle.

Osteolog Ola Magnell i färd med att plocka upp en av skallarna.

Osteolog Ola Magnell i färd med att plocka upp en av skallarna.

20160922_144924

Ett besök i Tråsättras kök

 

Osteologen Ola Magnell väger benen som grävts fram i Tråsättra.

Osteologen Ola Magnell väger benen som grävts fram i Tråsättra.

Säljägarna i Tråsättra fick ibland lite omväxling i sin marina föda – tydligen har det festats på svin också.

– Jag har hittat ett ben från svin. Eftersom vi hittills har funnit så pass få svinben tror jag knappast Tråsättraborna själv har hållit svin på öarna. Snarare har de haft kontakter med områden på fastlandet där svin varit vanligare, säger vår benexpert Ola Magnell.

För även om de så kallade gropkeramikerna i Tråsättra var jägare och samlare, så var andra vid samma tid bönder och boskapsskötare.

Om det är ett tamsvin eller vildsvin kan Ola inte bedöma utifrån det brända benet.

– Det går att se skillnad på tamsvin och vildsvin om benen är obrända, men bara om du har rätt ben och då oftast tänder. Sedan är ju de gropkeramiska svinen lite speciella då de morfologiskt utgör en blandform. Svinen är nämligen lite av varje. Vid traditionell svinskötsel, när svinen går fria stora delar av åren, så korsar sig tamsvinen med vildsvin. Det finns också flera exempel från Sardinien och Nya Guinea där man inte har några avelsgaltar utan medvetet låter vildsvinsgaltar betäcka suggorna, säger Ola.

Ola jämför sälbenen med ett referensmaterial för att se vilken art det är.

Ola jämför sälbenen med ett referensmaterial för att se vilken art det är.

Bland benen som Ola hittills analyserat kommer merparten från vikarsäl, men det finns också ben från grönlandssäl. Den senare sälarten finns inte idag i Östersjön och förekommer nuförtiden i huvudsak i arktiska vatten som Norra ishavet. För 4500 år sedan var grönlandssälen vanligt förekommande i Östersjön, men blev sedan allt ovanligare och finns kvar fram till medeltid.

En vanlig dag på jobbet: mätning av 4500 år gammal gäddkäke.

En vanlig dag på jobbet: mätning av 4500 år gammal gäddkäke.

– Frågan är om basfödan varit säl eller fisk. Vi har hittat mycket fiskben i kokgropar och i avfallslager. Abborre och gädda har varit vanliga, sen har vi också upptäckt torsk, strömming, lax eller sik och mört. För att hitta alla fiskben har vi använt ett vattensåll med två millimeter stora maskor.

Eftersom vi redan hittat ett fisksänke, tycks man ha fiskat med nät. Men det är också möjligt att mjärdar också använts, som tyvärr förmultnat.

Nätsänke av glimmerskiffer.

Nätsänke av glimmerskiffer.

Utöver svin, säl och fisk kommer en del ben från fågel, bland annat and.

– Vi har också upptäckt horn från älg eller kronhjort och ben från skogsmård, berättar Ola.

De ben som hittats är relativt bra bevarade för att vara här i Uppland. På Gotland, med sin kalkrika jord, är forntida skelett från både människa och djur nästan intakta när arkeologer gräver upp dem. Men så är inte fallet i denna sura jord.

– Eftersom benen legat på boplatsen där man trampat runt, har mycket gått sönder. Dessutom slog Tråsättraborna själva sönder benen när maten skulle tillagas, på så sätt kunde man bättre koka fettet ur benen, säger Ola Magnell.

Än har inte några människoben hittats. Men snart kommer vi att börja gräva anläggningar som ser ut som gravar, så vi får väl se…

Arkeologi i Vikhemsområdet

20160512_082007_blogg

Bilden visar en stubbåker i den södra utkanten av Staffanstorp i sydvästra Skåne. Den sista skörden har bärgats: jordhögar och hus skvallrar om att förändring är på gång. Under 2017 påbörjas etapp IV i utbyggnaden av Vikhemsområdet. På sikt ska omkring tusen personer bo och leva här. Utbyggnaden innebär också att man knyter an till ett platsbruk med gamla anor.

Den lilla ”höjd” som fotografen står på ligger nämligen på en järnåldersboplats som ska undersökas med start i slutet av september. Av förundersökningarna att döma har människor bott här från romersk järnålder (ca 200 e. Kr.) och ända fram in i vikingatiden (800-1050 e. Kr.). Spår efter hus och olika aktiviteter finns inom hela den fem hektar stora boplatsen. Några fynd framstår som särskilt spännande: skelettdelar av offrade hästar, påkostade dräktsmycken och ett frankiskt mynt från 800-talet visar att resursstarka människor med omvärldskontakter bodde och verkade på platsen.

I kommunens information om Vikhemsområdet framhålls det fördelaktiga läget i förhållande till Malmö och Lund. Men under järnåldern var det närheten till centralplatsen i Uppåkra som gällde. Ett mål med den nu aktuella undersökningen i Vikhem är just att belysa förhållandet mellan centralplats och kringliggande boplatser.  På vilka sätt drog man nytta av varandra?

Vi hoppas att kunna diskutera denna och liknande frågor fortlöpande i vår blogg. Kortare uppdateringar finner du på vår facebooksida: http://www.facebook.com/arkeologivikhem

Följ oss gärna!

Kakel med enhörning i Fjelie

20160912_142747

En viktig del i undersökningen av gårdarna i Fjelie är att försöka finna spår efter hur husen såg ut och vad man gjorde på platsen. Fynden och lämningarna beskrivs och tolkas och det vi finner är bara delar av det som en gång funnits på gårdarna.

I en av huslängorna inom gårdsläge 19 hittades en bit av en kakelplatta som ingått i en större kakelugn och denna uppfördes sannolikt under andra hälften av 1600-talet. Kakelplattan var tillverkad av en lera som påminner om tegel och den var glaserad i grönt med en blyglasyr. På framsidan kunde man se ett motiv; det är den bakre delen av en enhörning med fiskstjärt. Motivet är egentligen hämtat från det antika Grekland där det fanns fabeldjur, bestående av en häst med en uppåtstående fiskstjärt.

Att det fabelliknande djuret på kakelplattan från Fjelie haft ett horn vet vi genom fynd av likadant kakel på andra arkeologiska undersökningar, i bland annat Lund, Kristianstad, Jönköping och i Slagelse. Biten från Fjelie kan ha tillverkats av samma form som några av de övriga fynden från Sverige och Danmark.

Under 1600- och 1700-talen fanns det kakelugnsmakare som tillverkade sina ugnar i närheten av den plats där ugnen skulle stå. Exempelvis tillverkades ugnar i Lund och man behövde då inte transportera de färdiga delarna så långt, vilket var att föredra eftersom den färdiga ugnen vägde mer än 1000 kg. Däremot tillverkades inte en ugn i Lund för att sedan uppföras i Kristianstad. Analyser av kakelplattor med enhörningar har visat att man tillverkade just dessa kakelplattor i närheten av respektive stad och frågan är då om kakelplattan från Fjelie tillverkats av samma råmaterial som kakelugnarna från kv. Apotekaren 11 och kv. S:t Clemens 27 i Lund.

Vi kommer att analysera en bit av kaklet från Fjelie och jämföra resultatet med bitarna från Lund och genom detta diskutera förhållandet och utbytet mellan staden och byn.

På SVT:s ”Öppet arkiv” finns möjlighet att se en film från 1920-talet som visar traditionell kakeltillverkning. Klicka på länken för att se filmen: http://www.oppetarkiv.se/video/1480753/journalfilm-olika-hantverksyrken

Torbjörn Brorsson