Monthly Archive for april, 2017

Järnålder i Hjärup Västerstad

Schaktningsarbetet fortsätter inom den järnåldersboplats som föregått den planerade bebyggelsen i utbyggnadsområdet Hjärup Västerstad. I dagsläget har vi avlägsnat matjorden från ca 1/3 av de 30 000 kvm som vi ska undersöka arkeologiskt. Under matjorden hittar vi spåren efter den förhistoriska människans förehavanden på platsen. Det rör sig bland annat om eldstäder, avfallsgropar, brunnar och lertäkter. Dessa spår framträder som mörkfärgningar i den ljusa alven (eller undergrunden) som bildats under istiden och alltså inte påverkats av människan. Dessa mörkfärgningar, eller anläggningar som vi också kallar dem, markerar vi med gula pinnar och mäter därefter in anläggningarna digitalt med GPS. Sedan kan vi analysera datan i GIS-miljö för att se olika mönster och strukturer.

Bild 1. Exempel på en anläggning som är på väg att undersökas. Notera den mörkfärgade fyllningen i den omgivande ljusa alven som alltså inte påverkats av människan.

Bild 2. Översikt över den yta (röd linje) som vi så långt schaktat upp. De olikfärgade prickarna markerar olika typer av anläggningar som vi mätt in digitalt.

 

Den anläggningstyp som förekommer i störst antal är de så kallade stolphålen. Ett stolphål är ett avtryck efter en av de trästolpar som burit upp taken i de förhistoriska husen. När man byggde husen och reste den takbärande konstruktionen så har trästolparna grävts ned i marken (se bild 3). Principerna för den tidens husbyggen avviker inte nämnvärt från senare tiders, även om materialen naturligtvis förbättrats och blivit mer långlivade över tid. Under järnålder användes huvudsakligen trästolpar till stommen, halm/vass till taken och vidjor som klinades med lera till väggarna. Materialen var naturligtvis ständigt utsatta för väder och vind, och även om vissa reparationsarbeten kunde förlänga husens brukningstid, så blev de som regel kortlivade. Sällan stod husen längre än en eller ett par generationer. När huset till slut övergivits och raserats har stolparna dragits upp eller förmultnat och hålen de stått i fyllts igen med mörk jord. Det är denna mörka jord som vi sedan ser när vi schaktar fram den i övrigt ljusa och av människan opåverkade alven.

Bild 3. Principskiss över ett järnåldershus i genomskärning, med den takbärande konstruktionen markerad i svart. Notera att stolparna är nedgrävda i marken.

 

I nuläget har vi identifierat spåren efter ca 20 stolpbyggda hus, men vi kan förvänta oss många fler. Schaktningsarbetet fortskrider nämligen upp för en utdragen sydsluttning, och just sådana sluttningar har under järnåldern varit eftertraktade att slå ned sina bopålar i. Vi har ännu inte nått krönläget, där vi från förundersökningen vet att det ligger flera hus. Intressant är att resultaten efter förundersökningen antydde att boplatsen övergivits någon gång under tidig folkvandringstid (400 – 550 e.Kr), men att vi nu har funnit belägg för aktivitet även under vendeltid (550 – 800 e.Kr.), samt tidig vikingatid (800 – 1050 e.Kr). Från vendeltid har vi flera fynd, inte minst av fibulor (som vi tidigare berättat om), men också några hus som avslöjar att man faktiskt bott på platsen vid tiden. I den södra delen av ytan har vi exempelvis identifierat ett långt boningshus, med flera tillhörande ekonomibyggnader. Förmodligen har vi även några hus från vikingatid, men också ett fåtal fynd som kan dateras till perioden, däribland det fina så kallade urnesspännet, framställt i silver, som ni säkert sett på vår facebooksida.

Bild 4. Ett av de stolphus som vi undersökt än så länge. Hålen efter de takbärande stolparna har vi markerat med lila träkubbar.

Bild 5. Urnesspännet i silver, daterat till vikingatid (800 – 1050 e.Kr).

 

I vilket fall så kan vi slå fast att man bott på platsen betydligt längre än vad vi tidigare känt till. Vi har nu belägg för bebyggelse på platsen under en cirka 1500 år lång period, från ca år 500 f.Kr. till ca 1000 e.Kr, även om platsen periodvis kan ha övergivits under detta tidsspann. Under den närmaste tiden kommer vi säkert att få fram ytterligare information som kan komma att förändra den bild vi har av fornlämningen och boplatsen som sådan. Att kunskapsläget ständigt förändras och tidigare rön omkullkastas är väldigt spännande och kan i grund och botten sägas vara en del av arkeologins tjusning! Följ oss gärna på vår facebooksida – för rykande färska resultat från grävningen!

https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/

Tredje arbetsveckan – kulturlagren blottas för första gången på många, många år

Nu är snart den tredje arbetsveckan till ända och miljön förändras i takt med att vi schaktar bort den översta matjorden. Sänkorna blir djupare och sluttningarna brantare. Under matjorden framträder en stor mängd gropar och härdar samt stora jordlager, så kallade kulturlager, som bildats i förhistorisk tid. Just nu ligger fokus på att ta fram och undersöka dessa lager (foto). Valda delar av kulturlagren grävs ut för hand i provrutor och söks noggrant av med metalldetektor. Jorden från provrutorna siktas genom ett finmaskigt nät. På så sätt fångar vi även upp mycket små fynd.

Kulturlager A1000 är blottat. Höger i bild syns några av våra provrutor. De långsmala schakten och den stora kvadratiska uppschaktade ytan är spår efter våra tidigare arkeologiska insatser på platsen (arkeologisk utredning och förundersökning).  

Vad hittar vi i lagren och hur gammalt är det? Det mesta av fyndmaterialet består av avfall i form av keramik och djurben, men vi finner också en hel del verktyg och andra föremål av metall. De flesta benen tycks komma från nötboskap, svin, får eller get. Men vi har också funnit ben från häst, hund, fågel och fisk, närmare bestämt sill. Några av de mer speciella fynden är en smidestång och ett huvud till en liten smideshammare (foto). Att döma av verktygens ringa storlek bör de ha använts till någon form av finsmide.

En smidestång och ett litet huvud till en smideshammare, funna ett par meter från varandra i kulturlager A1000.

 

Andra spännande fynd är så kallade fibulor, det vill säga spännen som under förhistorisk tid användes för att hålla ihop klädedräkten (foto). Dessa har varit tillverkade i kopparlegering (t. ex. brons) eller järn.

 

Fibulor från utgrävningen. Samtliga är funna i kulturlager, med hjälp av metalldetektor. Den understa är smidd i järn. Övriga är gjutna av kopparlegering (t. ex. brons).

Keramiken i kulturlagren kan dateras till perioden 100-talet f. Kr till 100-talet e. Kr, medan de flesta fibulorna troligen tillverkats under det första århundrandet e. Kr. Möjligen är ett par av fibulorna några hundra år yngre. Eftersom djurbenen påträffas ihop med dessa fynd tror vi att djuren har levt någon gång under denna tid.

På måndag får vi besök av en expert som ska hjälpa oss att reda ut en del frågor kring lagren. Hur har de bildats och vad representerar de egentligen?

Varför är fibulor/dräktspännen så intressanta?

Så här i inledningen har vår facebook-sida handlat mycket om ”fibulor”. Vad är då en ”fibula” och varför så mycket prat kring dem? En fibula är ett sorts dräktspänne som användes för att hålla ihop klädesplaggen och hålla dem på plats. Under brons- och järnåldern, då dessa dräktspännen användes, fanns inte dagens fiffiga anordningar såsom olika knappar, blixtlås och dylikt och därför kom fibulan att spela en viktig roll i den personliga utrustningen. I flera avseenden kan den liknas vid en säkerhetsnål.

Redan under bronsålder började man använda fibulor i metall, men det var först under den yngre delen av järnåldern som den blev vanligt förekommande. Användandet som sådant speglar kanske inte bärarens koppling till en viss social klass, men däremot förekommer fibulor i en lång rad olika utföranden av olika kvalitet. Det förekommer allt från små, enkla och funktionella modeller, till större, sirligt ornerade med förgyllningar och inläggningar av glas eller ädelstenar. De senare är synnerligen sällsynta, men är ofta kopplade till miljöer dit samhällets översta skikt kan knytas. Exempelvis finns talrika exempel på exklusivt utformade fibulor från den närbelägna centralplatsen i Uppåkra.

Varför är vi då så intresserade av en så tillsynes basal tingest som ett dräktspänne? Anledningarna är flera, men inte minst är de viktiga för att kunna datera den aktuella boplatsens brukningstid. Genom att sammanställa fyndomständigheter från en lång rad undersökningar, merparten från det senaste århundradet, så har forskningen lyckats arbeta fram en beskrivning av de olika fibulorna och deras ålder, en så kallad typologi. Utifrån säregna karaktärsdrag har fibulorna getts beskrivande namn, såsom ”fågelfibula”, ”s-formad fibula”, ”korsformig fibula” osv och respektive typ har visat sig förekomma under en förhållandevis kort tidsrymd som sällan överskrider hundra år. Genom att bestämma de fibulor vi hittar till de olika typerna, så kan vi alltså få ett hum om under vilken tidsperiod som boplatsen varit i bruk.

Förekomsten av fibulor kan naturligtvis variera kraftigt mellan olika boplatser, beroende på vilken typ av boplats det rör sig om och vilka aktiviteter som tagit plats där. I de fall handelsverksamhet eller rentav metallhantverk och framställning av fibulorna utförts på platsen så kan antalet fibulor förväntas vara stort. I utkanten av Staffanstorp i det s k Vikhemsområdet har vi nyligen undersökt en boplats med ovanligt hög förekomst av fibulor (se https://www.facebook.com/arkeologivikhem/ för mer info).

Flertalet av alla fibulor hittar vi i matjorden, det vill säga i den jord som brukas i samband med dagens lantbruk. Det betyder att de flyttas och utsätts för slitningar i samband med att marken plöjs och brukas. Fibulorna kan utan vidare flyttas 25 meter av plogen och rivs därmed upp från sitt ursprungliga läge. Vi hittar dem väldigt sällan på de platser där de en gång i tiden nedlagts, men när vi gör det är det oftast i gravar där föremålet följt med den döde, fastsatt i klädesdräkten, alternativt nedlagts såsom en gravgåva. När vi hittar fibulorna är de oftast angripna av fukt och oxidering och ser av den anledningen ofta slitna och trista ut på de bilder vi publicerar. Föremålen behandlas däremot av professionell konservator som rensar metallen och tar fram en del av dess ursprungliga lyster. Detta arbete är däremot tidskrävande och vi får återkomma med bilder på de konserverade fynden efter fältarbetets slut.

Oavsett fyndomständigheter så är fibulan en spännande och intressant föremålskategori som inte minst är en viktig pusselbit för att förstå platsen som vi undersöker! Än så länge är den korsformiga fibulan (se bild nedan) den som kanske väckt mest uppmärksamhet, eftersom vi bara hittat ett sådant exemplar tidigare, nämligen i Uppåkra…

Foto: Några av de fibulor vi hittat på platsen, från vänster: Näbbfibula (550-800 e.Kr), fågelfibula (550-800 e.Kr), likarmat spänne (400-550 e.kr), korsformig fibula (400-550 e.kr).