Author Archive for Adam Bolander

Varför är fibulor/dräktspännen så intressanta?

Så här i inledningen har vår facebook-sida handlat mycket om ”fibulor”. Vad är då en ”fibula” och varför så mycket prat kring dem? En fibula är ett sorts dräktspänne som användes för att hålla ihop klädesplaggen och hålla dem på plats. Under brons- och järnåldern, då dessa dräktspännen användes, fanns inte dagens fiffiga anordningar såsom olika knappar, blixtlås och dylikt och därför kom fibulan att spela en viktig roll i den personliga utrustningen. I flera avseenden kan den liknas vid en säkerhetsnål.

Redan under bronsålder började man använda fibulor i metall, men det var först under den yngre delen av järnåldern som den blev vanligt förekommande. Användandet som sådant speglar kanske inte bärarens koppling till en viss social klass, men däremot förekommer fibulor i en lång rad olika utföranden av olika kvalitet. Det förekommer allt från små, enkla och funktionella modeller, till större, sirligt ornerade med förgyllningar och inläggningar av glas eller ädelstenar. De senare är synnerligen sällsynta, men är ofta kopplade till miljöer dit samhällets översta skikt kan knytas. Exempelvis finns talrika exempel på exklusivt utformade fibulor från den närbelägna centralplatsen i Uppåkra.

Varför är vi då så intresserade av en så tillsynes basal tingest som ett dräktspänne? Anledningarna är flera, men inte minst är de viktiga för att kunna datera den aktuella boplatsens brukningstid. Genom att sammanställa fyndomständigheter från en lång rad undersökningar, merparten från det senaste århundradet, så har forskningen lyckats arbeta fram en beskrivning av de olika fibulorna och deras ålder, en så kallad typologi. Utifrån säregna karaktärsdrag har fibulorna getts beskrivande namn, såsom ”fågelfibula”, ”s-formad fibula”, ”korsformig fibula” osv och respektive typ har visat sig förekomma under en förhållandevis kort tidsrymd som sällan överskrider hundra år. Genom att bestämma de fibulor vi hittar till de olika typerna, så kan vi alltså få ett hum om under vilken tidsperiod som boplatsen varit i bruk.

Förekomsten av fibulor kan naturligtvis variera kraftigt mellan olika boplatser, beroende på vilken typ av boplats det rör sig om och vilka aktiviteter som tagit plats där. I de fall handelsverksamhet eller rentav metallhantverk och framställning av fibulorna utförts på platsen så kan antalet fibulor förväntas vara stort. I utkanten av Staffanstorp i det s k Vikhemsområdet har vi nyligen undersökt en boplats med ovanligt hög förekomst av fibulor (se https://www.facebook.com/arkeologivikhem/ för mer info).

Flertalet av alla fibulor hittar vi i matjorden, det vill säga i den jord som brukas i samband med dagens lantbruk. Det betyder att de flyttas och utsätts för slitningar i samband med att marken plöjs och brukas. Fibulorna kan utan vidare flyttas 25 meter av plogen och rivs därmed upp från sitt ursprungliga läge. Vi hittar dem väldigt sällan på de platser där de en gång i tiden nedlagts, men när vi gör det är det oftast i gravar där föremålet följt med den döde, fastsatt i klädesdräkten, alternativt nedlagts såsom en gravgåva. När vi hittar fibulorna är de oftast angripna av fukt och oxidering och ser av den anledningen ofta slitna och trista ut på de bilder vi publicerar. Föremålen behandlas däremot av professionell konservator som rensar metallen och tar fram en del av dess ursprungliga lyster. Detta arbete är däremot tidskrävande och vi får återkomma med bilder på de konserverade fynden efter fältarbetets slut.

Oavsett fyndomständigheter så är fibulan en spännande och intressant föremålskategori som inte minst är en viktig pusselbit för att förstå platsen som vi undersöker! Än så länge är den korsformiga fibulan (se bild nedan) den som kanske väckt mest uppmärksamhet, eftersom vi bara hittat ett sådant exemplar tidigare, nämligen i Uppåkra…

Foto: Några av de fibulor vi hittat på platsen, från vänster: Näbbfibula (550-800 e.Kr), fågelfibula (550-800 e.Kr), likarmat spänne (400-550 e.kr), korsformig fibula (400-550 e.kr).

Hjärup Västerstad – en kort introduktion till kommande arkeologisk undersökning

Nu sätter vi snart igång med en stor undersökning väster om Hjärup. Här ska Skanska bygga ett nytt bostadsområde, direkt söder om det stora cementfabriksområdet som man ser på höger sida, direkt efter Jakriborg, om man tar pågatåget mot Malmö. Området kommer att benämnas Hjärup Västerstad. Vi vet sedan tidigare att det här under åkermarken döljer sig en boplats från järnålder. Vi har preliminärt daterat den till en period från och med yngre förromersk järnålder till och med folkvandringstid, ca 100 f.Kr. – 550 e.Kr. Vi vet också att det på platsen finns minst tre gårdslägen med flera huslämningar från skilda tider.

Boplatsen ligger ungefär 700 meter väster om Hjärups by, där vi tidigare bland annat har funnit en stor vikingatida gård och där det står en runsten.

Endast 200 meter sydost om boplatsen vi ska undersöka har vi tidigare grävt ut fyra skelettgravar från perioden sen romersk järnålder–tidig folkvandringstid, kring 400 e.Kr. På den platsen, Uppåkra 29, fanns även en storgård med en 50 m lång huvudbyggnad och två uthus. Gården dateras till sen folkvandringstid–vendeltid, ca 550–650 e.Kr.

Den karta vi tidigare publicerat här visar med en grön stjärna platsen för den aktuella undersökningen. De röda prickarna markerar platser där arkeologer påträffat järnålderslämningar medan de svartmarkerade visar platser där även hus från järnålder undersökts.

Det är många frågor som vi hoppas att undersökningen ska kunna hjälpa oss att besvara. Den främsta frågan gäller hur relationen mellan människorna i byn och de styrande på centralplatsen vid Uppåkra såg ut. Platsen kring Uppåkra kyrka, ca 2 kilometer österut var ett politiskt och religiöst centrum under järnåldern. Trots omfattande forskning är vår kunskap om Uppåkras äldsta historia och framväxt som centralplats fortfarande begränsad. Genom vår aktuella undersökning kan vi emellertid belysa vissa aspekter av densamma, exempelvis genom att få svar på hur landskapet i området sett ut, hur det har utnyttjats och förändrats över tid. Några frågor kring denna tematik är vad människorna på platsen odlade och hur djurhållningen såg ut – fanns det någon särskild inriktning och specialisering? Vi kan förmoda att landskapet kring Uppåkra redan tidigt var uppodlat, med en väldigt liten areal tillgänglig för bete och endast enstaka träd. Därför vill vi också veta vad de gröna näringarna i byn har haft för miljöpåverkan och hur långt bort man varit nödgad att söka sig för att hitta foder till kreaturen och virke till gårdsdriften.

En viktig fråga är att fastställa när den aktuella boplatsen etablerades och när den övergavs. Vi vill kunna datera alla förändringar under dess användningstid, alla skeden och händelser. Förhoppningsvis kan vi även få svar på hur den byliknande bebyggelsestrukturen varit organiserad och varför boplatsen övergavs. En möjlighet är att bebyggelsen helt enkelt omlokaliserats till centralplatsen, kanske som en följd av att markrättigheterna förändrats. En annan möjlighet är att bebyggelsen istället flyttat 200 meter söderut, till ovannämnda Uppåkra 29, som utifrån rådande kunskapsläge avlöser vår aktuella plats i tid. Till de gravar som tidigare dokumenterats på Uppåkra 29 har däremot inte dokumenterats någon bebyggelse som överensstämmer kronologiskt, vilket öppnar för resonemang kring huruvida det istället rör sig om ett gårdsgravfält som ska kopplas till vår aktuella plats.

Detta var ett axplock av en stor mängd frågor som vi hoppas kunna besvara genom arkeologiska metoder och en mängd naturvetenskapliga analyser. Nu pågår förberedelserna inför fältarbetet för fullt! Undersökningen kommer att pågå från 3 april till slutet av juni. Följ gärna vår blogg, där vi löpande publicerar nya inlägg, samt vår facebooksida där färska resultat presenteras!

https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/

/Adam & Håkan

Vikhems grannar: Stora hus och rika gravar

Så här långt har undersökningen i Vikhem gett mer spännande resultat än förväntat och då var ändå förväntningarna ganska högt ställda. Bebyggelsen i Vikhem – som härrör från perioden från cirka 300 till 900 e. Kr – har visat sig vara omfattande. Dessutom har vi funnit drygt 500 metallföremål i ploglagret, däribland exklusiva spännen, en ring och en liten ten av guld, arabiska silvermynt och vapendetaljer. Fynd av smältor, gjuttappar och en degel visar att några av föremålen tillverkades på platsen.

I övrigt vill vi (just nu) framhålla det rika djurbensmaterialet. Vår hypotes inför undersökningen var att djurhållningen varit viktig, och i synnerhet då nötkreatur och häst. Det är inte långsökt att tänka sig ett utbyte med centralplatsen i Uppåkra, med till exempel hästar, boskap och metallföremål. I den här texten ska vi emellertid rikta uppmärksamheten mot några platser i närområdet där arkeologiska insatser gjorts under åren. Platserna har markerats på kartan.

karta_blog_5

Figur 1. Vikhem och de andra fornlämningarna som nämns i texten markerade på den skånska recognosceringskartan från omkring 1815.

På 1980-talet undersöktes en gård med ett sällsynt stort långhus – ungefär 55 meter långt – på en plats cirka en kilometer väster om Vikhem (Fornlämning Nevishög 30). Många av djurbenen som framkom utgjordes av nötkreatur och husets storlek har förklarats med att det även inrymde ett stort stall. Långhuset dateras till de första århundradena kring Kr. f. och var således inte samtida med Vikhem.

Den boplats som undersöktes 2010 drygt 500 meter nordost om Vikhem innehöll däremot samtida gårdsbebyggelser (Fornlämning Nevishög 38). Under sju- och åttahundratalen e. Kr bestod gården av ett mycket stort hus som flankerades av små uthus. Från denna plats finns bland annat analysresultat från brunnar som ger information om odling och växtlighet.

Tyvärr avsöktes inte ploglagret med metalldetektor på någon av dessa båda boplatser. Däremot har vissa detekteringsinsatser gjorts på andra platser i lokalområdet, vid Djurslöv och i synnerhet vid Önsvala, söder om Vikhem. Resultaten visar att det funnits flera gårdar i dessa områden som var samtida med Vikhem.

I slutet av 1960-talet fann man ett gravfält i Önsvala (Fornlämning Nevishög 1). Totalt undersöktes 26 skelettgravar på en ås, där man skulle utvinna grus. Man hade tagit grus från samma ås tidigare och undersökningen visade att det funnits fler gravar som var förstörda. De äldsta bevarade gravarna daterades till 400-talet e. Kr. och de yngsta till 1000-talets inledande del. Kvinnogravarna var generellt sett rikt utrustade, medan männen hade få eller inga gravgåvor.

En särskilt rikt utstyrd kvinna begravdes kring år 600. Flera föremål visar att hon troligtvis kommit från mellersta Sverige, som ett resultat av en giftermålsallians. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. En av dessa kvinnor vilade i en vagnskorg och bar en rundoval brosch som var dekorerad med ett flätkors. Samma typ av brosch har påträffats i de äldsta kulturlagren i Lund. Kanske var kvinnan bland de tidigaste kristna i Staffanstorp, vilket är särskilt intressant eftersom hon gravlades på ett gammalt ”hedniskt” gravfält.

De tre kvinnorna tillhörde otvivelaktigt elitskiktet i området. Men var gravlades deras makar? År 1856 fann man ett skelett vid grusgrävning i Önsvala. Gravgodset utgjordes av ett svärd, två spjutspetsar, en yxa och ett plogskär och dateras till tiden kring 800. Tyvärr är gravens exakta läge okänt men det förefaller rimligast att sätta den i samband med gravfältet på åsen.

Gravfältet väcker flera frågor. Hur stort var det ursprungligen? Representerar det en eller flera gårdar eller rent av en bygd? Ett stycke från gravfältet fann man huslämningar från 900-talet. Man fann också lämningar efter en väg och en femtio meter lång rad med härdar, som låg mellan vägen och gravfältet. Det har föreslagits att vägen utmed åsen sträckte sig från centralplatsen i Uppåkra mot Bara och passerade tingsplatser och avrättningsplatser. På kartan ser vi att den också förgrenade sig mot Stanstorp, där den passerade nära Vikhem. Mer om området med inriktning på Bara och ortnamnen i en kommande blogg!

/Bengt Söderberg

Beden, Kungsbetet och något kring hästens betydelse i Vikhem

Jordarterna på slätten närmast Uppåkra domineras av moränleror som är synnerligen väl lämpade för spannmålsodling. I första hand odlade man korn, som kunde mätta många munnar och som var en av förutsättningarna för centralplatsens uppkomst och fortsatta existens.

I Vikhem rådde andra förutsättningar. Platsen ligger i ett stråk med lättare jordar, s.k. glacifluviala sediment. Utmed de närbelägna vattendragen Sege å och Torrebergabäcken fanns stora våtmarksområden och sammantaget var förutsättningarna för djurhållning särskilt goda. Detta märktes också av resultaten från förundersökningarna, då djurben från i synnerhet nöt och häst togs tillvara. I tre gropar påträffades dessutom kranier av häst som var prydligt nedlagda tillsammans med hästens nedre extremiteter. En av groparna daterades till folkvandringstid (400-550 e. Kr.) och syns på fotografiet nedan.

De tre groparna tolkades som lämningar efter hästoffer: efter rituella måltider offrades de köttfattiga delarna av hästarna till gudarna. Det kan då ligga nära till hands att tänka sig att hästuppfödning var av särskild betydelse för människorna i Vikhem. Kanske var det rentav en specialiserad verksamhet och en del i ett utbyte med Uppåkra?

hastoffergrop2

Hästoffergrop i Vikhem. Foto av Caroline Hulting Lindgren, CMB Uppdragsarkeologi AB

I föregående blogg nämnde vi att det finns en ansamling av hus strax söder om Vikhem som heter Beden. Bebyggelsen växte fram efter skiftena under 1800-talet, då grunden lades till en större befolkningsökning. Namnet kommer sig av att man tog en gammal betesmark i anspråk.  Gatunamn som Dragonvägen och Husarvägen anspelar på att området användes av husarerna som rastplats och betesmark. I öster sluter Beden an till Kungsbetet som är en strimma av allmänningsmark mellan Lund och Genarp, vilken anses ha varit en landsväg med tillhörande bete. Kartan nedan visar allmänningens utsträckning i området kring Vikhem.

Det finns förstås olika åsikter om hur långt tillbaka i tiden Beden och Kungsbetet kan föras, men mer allmänt stärker de ju uppfattningen om djurhållningens betydelse för Vikhemsborna. Så är det faktiskt fortfarande: De många hästgårdarna som idag finns på Beden förvaltar ett historiskt arv. Slutligen är det intressant att konstatera att Vikhem ligger alldeles invid en gammal vägled till Lund, som passerade förbi Uppåkra! Mer om vägarna i en kommande blogg.

kungsbetet_cut

Kongs Betet till Staffentorp, Näfvitshög och Grevie byar. Skifteskarta från 1806 med vårt undersökningsområde markerat (röd linje)

/Bengt Söderberg

En första utvärdering i Vikhem

skiktvis_detektering

Vegetationsskiktet har avlägsnats och metalldetektering av matjorden utförs.

Ni som läser våra inlägg i facebook har förstått att insamling och analys av metallföremål är en viktig del av Vikhemsprojektet. Det hänger samman med de fina resultat som uppnåddes vid förundersökningen, där delar av fornlämningsområdet avsöktes med metalldetektor. Ett femtiotal föremål med datering till järnåldern kunde tas tillvara redan då.

De frågor vi hoppas kunna belysa och diskutera utifrån metallföremålen rör både bosättningen i sig och dess relationer med andra bosättningar och i synnerhet då centralplatsen i Uppåkra. Vilka sociala skikt var representerade i Vikhem? Tillverkades metallföremål på plats? Vad säger metallföremålen om relationerna mellan Vikhem och Uppåkra?

Efter två veckor har Kennet och Iohannes som utför detektoravsökningarna funnit och mätt in ytterligare cirka 175 järnåldersföremål. Yngre föremål, främst knappar, kopparmynt samt plomber och kulor av bly från cirka 1500-1900 samlas också in och hänförs till ett rutsystem. Även sentida metallskrot – så här långt cirka tio kilo – tas tillvara men skickas till återvinningscentralen. Ett litet bidrag till en bättre miljö!

Metodiskt arbetar vi enligt följande: All växtlighet togs bort. Därefter detekteras hela fornlämningsområdet. När schaktning påbörjas banar grävmaskinerna av de översta 10-20 centimetrarna av matjorden varefter detektering sker. Slutligen detekteras lämningarna som framkommer under matjorden: grophus, långhus, gropar med mera. Vid detektering av matjorden kontrolleras endast ett urval indikationer på järnföremål medan indikationer på andra metaller grävs fram regelmässigt.

Så här långt utgörs nästan 25 % av fynden av dräktspännen. De 44 spännen som har identifierats fördelar sig preliminärt på följande typer och perioder:

Period Typ Antal
Yngre romersk järnålder

200-400 e Kr.

Armborstfibula 2
Folkvandringstid

400-550 e Kr.

Korsformig fibula

Reliefspänne

3

3

Vendeltid

550-800 e Kr.

 

 

 

 

Litet likarmat spänne

Näbbfibula

Övergångsformer

Cirkelformigt plattspänne

S-formigt spänne

Ovalt spänne

Genombrutet plattspänne

Fågelbrosch (vendelkråka)

9

14

4

1

3

1

1

1

Tidig Vikingatid

800-cirka 900 e Kr.

Treflikigt spänne

Stort likarmat spänne

1

1

 

I övrigt har vi identifierat delar av vendeltida sköldtornar (2 st), remändebeslag (3 st), en dräktnål och ett hjaltformigt föremål. Från tidig vikingatid märks mynt (4 st) och delar av nycklar (3 st). Ett 15-tal viktlod har också tagits tillvara, varav flertalet är tablettformiga. Sannolikt ska de ses i relation till fynd av diverse tenar, barrar, smältor och gjuttappar, vilka visar att metallhantverk har ägt rum på platsen.

armborstfibula

En av de båda armborstfibulorna som än så länge påträffats i samband med undersökningen.

Den bild som från och med förundersökningen allt tydligare växer fram, är att bosättningen etableras under 200-talet e Kr. Den tycks sedan vara kontinuerligt i bruk fram till 900-talets inledande del. Några föremål, till exempel en sköldtorne (se facebook-inlägg http://www.facebook.com/arkeologivikhem) är att betrakta som praktföremål, medan flertalet får anses vara tämligen ordinära och i en del fall förmodligen tillverkade på platsen. Metallhantverket och praktföremålen antyder att ett övre socialt skikt är representerat på boplatsen, i form av en storgård.

Ser vi till metallföremålens spridning så finns de inom i stort sett hela det fem hektar stora fornlämningsområdet, dock med vissa koncentrationer. Först efter avslutad schaktning kommer vi att kunna utvärdera detta mönster.

Avslutningsvis väcks frågan: hur representativt är Vikhem när det gäller metallföremålen? Senare års resultat pekar faktiskt på att det finns flera bosättningar kring Uppåkra med många metallfynd från och med 500-talets senare del. Vad vi vet idag är de något äldre fynden, från romartid och folkvandringstid mer sällsynt förekommande utanför centralplatsen i Uppåkra. Kanske är det denna aspekt av Vikhem som är mest iögonfallande just nu?

/Bengt Söderberg