Author Archive for Adam Bolander

Om att manifestera sig i landskapet – tankar kring en dös

Ungefär mitt över undersökningsområdet sträcker sig en flack och östvästligt orienterad höjdrygg. Det är längs denna höjdrygg som vi hittat de gravlämningar som vi tidigare berättat om. För stunden håller vi på att dokumentera ännu en, nämligen en dös från bondestenålder, eller ca år 3500 f.Kr. En dös är ett stående gravmonument som bestod av resta stenar av kolossal storlek, vilka täckts av ett stort takblock. Under takblocket fanns ett öppet rum, eller snarare en gravkammare, där man placerade de som skulle gravläggas. I de flesta fall har dessa dösar blivit stående i 100-tals eller 1000-tals år, medan ett fåtal finns bevarade än idag (se foto 1). De flesta har avlägsnats i samband med jordbruket under 1600-talet och fram i 1900-talets början. Anledningen var att de var i vägen vid plöjning och således gjorde brukandet av marken omständigt och ineffektivt. Då valde man istället att destruera och släpa bort stenarna med dragdjur eller, i senare tid, traktorer. Stenarna har i många fall använts som byggmaterial i lokala byggnationer av gårdsbebyggelse eller kyrkor.

Foto 1. Exempel på en idag stående dös, från Eskilstorp söder om Malmö.

Den dös som vi undersöker i Hjärup är destruerad och de enda spåren vi har är avtrycken efter de stora stenskodda gropar där de takblocksbärande stenblocken en gång funnits. Därtill är även delar av golvet i gravkammaren och ingången till densamma bevarade. I golvet hittar vi flintavslag, fragment av en slipad flintyxa och även delar av ett kranium från en människa. Ett av dessa benfragment hade tydliga könskaraktäristika som visade att det rör sig om en man. Men även om dösen i sig kan dateras till 3500 f.Kr. så kan vi inte vara säkra på att denna gravlagda man härrör från samma tid ­– det förekommer nämligen att man återanvänt dösar som gravplatser långt fram i tid. Huvudsakligen rör det sig då om sekundärbegravningar under järnåldern, men det finns faktiskt exempel där man påträffat 1700-talsbegravningar i gravkammaren till en dös. Eftersom vi inte kan vara säkra på skelettdelarnas datering, så tittar vår osteolog (”benexpert”) Caroline Ahlström Arcini (foto 3) just nu på materialet för att bedöma om något fragment kan vara så pass välbevarat för att kunna dateras genom 14C-analys. Den vägen kan vi, med några hundra års felmarginal, få ett något så när exakt svar på under vilken tidsperiod som gravläggningen skett.

Foto 2. Drönarfoton av den pågående undersökningen av dösen i Hjärup. Notera de stenklädda groparna där de takblocksbärande stenblocken stått. Notera också den anslutande något mörkare jorden med ett ökat inslag av mindre småsten – detta parti har utgjort själva gravkammaren i dösen.

Foto 3. Osteolog Caroline Ahlström Arcini dokumenterar skelettmaterial i Hjärup.

Vi hittar emellertid även konstruktionsdetaljer utanför själva gravkammaren, i form av fundament till resta stenar som sannolikt inte fyllt någon praktisk, utan snarare en rent estetisk eller kosmetisk funktion.

I egenskap av att ha varit säregna och monumentala konstruktioner, de går även under benämningen megalitgravar (av grekiska mega: stor, och lithos: sten), så har dösarna säkerligen varit mytomspunna i folktraditionen, även långt fram i tid. På vår plats har dessutom läget i sig än mer manifesterat betydelsen av dösen, då den är konstruerad på den absolut högsta punkten av den annars ganska flacka höjdryggen. Vanligtvis förekommer dösarna annars svagt neddragna i förhållande till höjdlägena, så i det avseendet avviker Hjärupsdösen något från normen. Säkerligen har det varit möjligt att beskåda dösen från ganska långt avstånd, vilket skulle kunna tolkas som en medveten strategi att ”muta in” ett område och manifestera ägande, rättighet och makt i trakten. Intressant i det sammanhanget är också att vi inte kunnat identifiera någon järnåldersbebyggelse i direkt anslutning till dösen, vilket kan betyda att konstruktionen varit stående även under denna tidsperiod. Kanske har den levt kvar som ett naturligt nav, en plats med tradition som fortsatt varit av betydelse för att manifestera sig i landskapet. Det förefaller nämligen som att järnåldersbebyggelsen medvetet strukturerats kring dösen, inte minst med ett troligen folkvandrings- och vendeltida hallområde strax norr därom. Hallbyggnader var viktiga för att hysa de stora fester som var ett viktigt kitt i järnålderns maktstrukturer, vilket vi får anledning att återkomma till längre fram. Tydligt är att boplatsen, åtminstone periodvis, under järnålder varit hemvist åt familjer från samhällets övre skikt och som bör ha haft nära relationer med maktcentrat i Uppåkra, ca 1,5 kilometer österut.

Vi arbetar för stunden intensivt med att undersöka och dokumentera döslämningen i Hjärup och hoppas kunna återkomma med ytterligare resultat framöver. Troligen har vi något nytt att berätta för er som kommer på visningen av platsen torsdagen 8/6 kl 18.00 (titta och anmäl er gärna på:

https://www.facebook.com/events ). Glöm inte heller bort att följa vår facebooksida: https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/ ).

/Adam

Järnålder i Hjärup Västerstad

Schaktningsarbetet fortsätter inom den järnåldersboplats som föregått den planerade bebyggelsen i utbyggnadsområdet Hjärup Västerstad. I dagsläget har vi avlägsnat matjorden från ca 1/3 av de 30 000 kvm som vi ska undersöka arkeologiskt. Under matjorden hittar vi spåren efter den förhistoriska människans förehavanden på platsen. Det rör sig bland annat om eldstäder, avfallsgropar, brunnar och lertäkter. Dessa spår framträder som mörkfärgningar i den ljusa alven (eller undergrunden) som bildats under istiden och alltså inte påverkats av människan. Dessa mörkfärgningar, eller anläggningar som vi också kallar dem, markerar vi med gula pinnar och mäter därefter in anläggningarna digitalt med GPS. Sedan kan vi analysera datan i GIS-miljö för att se olika mönster och strukturer.

Bild 1. Exempel på en anläggning som är på väg att undersökas. Notera den mörkfärgade fyllningen i den omgivande ljusa alven som alltså inte påverkats av människan.

Bild 2. Översikt över den yta (röd linje) som vi så långt schaktat upp. De olikfärgade prickarna markerar olika typer av anläggningar som vi mätt in digitalt.

 

Den anläggningstyp som förekommer i störst antal är de så kallade stolphålen. Ett stolphål är ett avtryck efter en av de trästolpar som burit upp taken i de förhistoriska husen. När man byggde husen och reste den takbärande konstruktionen så har trästolparna grävts ned i marken (se bild 3). Principerna för den tidens husbyggen avviker inte nämnvärt från senare tiders, även om materialen naturligtvis förbättrats och blivit mer långlivade över tid. Under järnålder användes huvudsakligen trästolpar till stommen, halm/vass till taken och vidjor som klinades med lera till väggarna. Materialen var naturligtvis ständigt utsatta för väder och vind, och även om vissa reparationsarbeten kunde förlänga husens brukningstid, så blev de som regel kortlivade. Sällan stod husen längre än en eller ett par generationer. När huset till slut övergivits och raserats har stolparna dragits upp eller förmultnat och hålen de stått i fyllts igen med mörk jord. Det är denna mörka jord som vi sedan ser när vi schaktar fram den i övrigt ljusa och av människan opåverkade alven.

Bild 3. Principskiss över ett järnåldershus i genomskärning, med den takbärande konstruktionen markerad i svart. Notera att stolparna är nedgrävda i marken.

 

I nuläget har vi identifierat spåren efter ca 20 stolpbyggda hus, men vi kan förvänta oss många fler. Schaktningsarbetet fortskrider nämligen upp för en utdragen sydsluttning, och just sådana sluttningar har under järnåldern varit eftertraktade att slå ned sina bopålar i. Vi har ännu inte nått krönläget, där vi från förundersökningen vet att det ligger flera hus. Intressant är att resultaten efter förundersökningen antydde att boplatsen övergivits någon gång under tidig folkvandringstid (400 – 550 e.Kr), men att vi nu har funnit belägg för aktivitet även under vendeltid (550 – 800 e.Kr.), samt tidig vikingatid (800 – 1050 e.Kr). Från vendeltid har vi flera fynd, inte minst av fibulor (som vi tidigare berättat om), men också några hus som avslöjar att man faktiskt bott på platsen vid tiden. I den södra delen av ytan har vi exempelvis identifierat ett långt boningshus, med flera tillhörande ekonomibyggnader. Förmodligen har vi även några hus från vikingatid, men också ett fåtal fynd som kan dateras till perioden, däribland det fina så kallade urnesspännet, framställt i silver, som ni säkert sett på vår facebooksida.

Bild 4. Ett av de stolphus som vi undersökt än så länge. Hålen efter de takbärande stolparna har vi markerat med lila träkubbar.

Bild 5. Urnesspännet i silver, daterat till vikingatid (800 – 1050 e.Kr).

 

I vilket fall så kan vi slå fast att man bott på platsen betydligt längre än vad vi tidigare känt till. Vi har nu belägg för bebyggelse på platsen under en cirka 1500 år lång period, från ca år 500 f.Kr. till ca 1000 e.Kr, även om platsen periodvis kan ha övergivits under detta tidsspann. Under den närmaste tiden kommer vi säkert att få fram ytterligare information som kan komma att förändra den bild vi har av fornlämningen och boplatsen som sådan. Att kunskapsläget ständigt förändras och tidigare rön omkullkastas är väldigt spännande och kan i grund och botten sägas vara en del av arkeologins tjusning! Följ oss gärna på vår facebooksida – för rykande färska resultat från grävningen!

https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/

Varför är fibulor/dräktspännen så intressanta?

Så här i inledningen har vår facebook-sida handlat mycket om ”fibulor”. Vad är då en ”fibula” och varför så mycket prat kring dem? En fibula är ett sorts dräktspänne som användes för att hålla ihop klädesplaggen och hålla dem på plats. Under brons- och järnåldern, då dessa dräktspännen användes, fanns inte dagens fiffiga anordningar såsom olika knappar, blixtlås och dylikt och därför kom fibulan att spela en viktig roll i den personliga utrustningen. I flera avseenden kan den liknas vid en säkerhetsnål.

Redan under bronsålder började man använda fibulor i metall, men det var först under den yngre delen av järnåldern som den blev vanligt förekommande. Användandet som sådant speglar kanske inte bärarens koppling till en viss social klass, men däremot förekommer fibulor i en lång rad olika utföranden av olika kvalitet. Det förekommer allt från små, enkla och funktionella modeller, till större, sirligt ornerade med förgyllningar och inläggningar av glas eller ädelstenar. De senare är synnerligen sällsynta, men är ofta kopplade till miljöer dit samhällets översta skikt kan knytas. Exempelvis finns talrika exempel på exklusivt utformade fibulor från den närbelägna centralplatsen i Uppåkra.

Varför är vi då så intresserade av en så tillsynes basal tingest som ett dräktspänne? Anledningarna är flera, men inte minst är de viktiga för att kunna datera den aktuella boplatsens brukningstid. Genom att sammanställa fyndomständigheter från en lång rad undersökningar, merparten från det senaste århundradet, så har forskningen lyckats arbeta fram en beskrivning av de olika fibulorna och deras ålder, en så kallad typologi. Utifrån säregna karaktärsdrag har fibulorna getts beskrivande namn, såsom ”fågelfibula”, ”s-formad fibula”, ”korsformig fibula” osv och respektive typ har visat sig förekomma under en förhållandevis kort tidsrymd som sällan överskrider hundra år. Genom att bestämma de fibulor vi hittar till de olika typerna, så kan vi alltså få ett hum om under vilken tidsperiod som boplatsen varit i bruk.

Förekomsten av fibulor kan naturligtvis variera kraftigt mellan olika boplatser, beroende på vilken typ av boplats det rör sig om och vilka aktiviteter som tagit plats där. I de fall handelsverksamhet eller rentav metallhantverk och framställning av fibulorna utförts på platsen så kan antalet fibulor förväntas vara stort. I utkanten av Staffanstorp i det s k Vikhemsområdet har vi nyligen undersökt en boplats med ovanligt hög förekomst av fibulor (se https://www.facebook.com/arkeologivikhem/ för mer info).

Flertalet av alla fibulor hittar vi i matjorden, det vill säga i den jord som brukas i samband med dagens lantbruk. Det betyder att de flyttas och utsätts för slitningar i samband med att marken plöjs och brukas. Fibulorna kan utan vidare flyttas 25 meter av plogen och rivs därmed upp från sitt ursprungliga läge. Vi hittar dem väldigt sällan på de platser där de en gång i tiden nedlagts, men när vi gör det är det oftast i gravar där föremålet följt med den döde, fastsatt i klädesdräkten, alternativt nedlagts såsom en gravgåva. När vi hittar fibulorna är de oftast angripna av fukt och oxidering och ser av den anledningen ofta slitna och trista ut på de bilder vi publicerar. Föremålen behandlas däremot av professionell konservator som rensar metallen och tar fram en del av dess ursprungliga lyster. Detta arbete är däremot tidskrävande och vi får återkomma med bilder på de konserverade fynden efter fältarbetets slut.

Oavsett fyndomständigheter så är fibulan en spännande och intressant föremålskategori som inte minst är en viktig pusselbit för att förstå platsen som vi undersöker! Än så länge är den korsformiga fibulan (se bild nedan) den som kanske väckt mest uppmärksamhet, eftersom vi bara hittat ett sådant exemplar tidigare, nämligen i Uppåkra…

Foto: Några av de fibulor vi hittat på platsen, från vänster: Näbbfibula (550-800 e.Kr), fågelfibula (550-800 e.Kr), likarmat spänne (400-550 e.kr), korsformig fibula (400-550 e.kr).

Hjärup Västerstad – en kort introduktion till kommande arkeologisk undersökning

Nu sätter vi snart igång med en stor undersökning väster om Hjärup. Här ska Skanska bygga ett nytt bostadsområde, direkt söder om det stora cementfabriksområdet som man ser på höger sida, direkt efter Jakriborg, om man tar pågatåget mot Malmö. Området kommer att benämnas Hjärup Västerstad. Vi vet sedan tidigare att det här under åkermarken döljer sig en boplats från järnålder. Vi har preliminärt daterat den till en period från och med yngre förromersk järnålder till och med folkvandringstid, ca 100 f.Kr. – 550 e.Kr. Vi vet också att det på platsen finns minst tre gårdslägen med flera huslämningar från skilda tider.

Boplatsen ligger ungefär 700 meter väster om Hjärups by, där vi tidigare bland annat har funnit en stor vikingatida gård och där det står en runsten.

Endast 200 meter sydost om boplatsen vi ska undersöka har vi tidigare grävt ut fyra skelettgravar från perioden sen romersk järnålder–tidig folkvandringstid, kring 400 e.Kr. På den platsen, Uppåkra 29, fanns även en storgård med en 50 m lång huvudbyggnad och två uthus. Gården dateras till sen folkvandringstid–vendeltid, ca 550–650 e.Kr.

Den karta vi tidigare publicerat här visar med en grön stjärna platsen för den aktuella undersökningen. De röda prickarna markerar platser där arkeologer påträffat järnålderslämningar medan de svartmarkerade visar platser där även hus från järnålder undersökts.

Det är många frågor som vi hoppas att undersökningen ska kunna hjälpa oss att besvara. Den främsta frågan gäller hur relationen mellan människorna i byn och de styrande på centralplatsen vid Uppåkra såg ut. Platsen kring Uppåkra kyrka, ca 2 kilometer österut var ett politiskt och religiöst centrum under järnåldern. Trots omfattande forskning är vår kunskap om Uppåkras äldsta historia och framväxt som centralplats fortfarande begränsad. Genom vår aktuella undersökning kan vi emellertid belysa vissa aspekter av densamma, exempelvis genom att få svar på hur landskapet i området sett ut, hur det har utnyttjats och förändrats över tid. Några frågor kring denna tematik är vad människorna på platsen odlade och hur djurhållningen såg ut – fanns det någon särskild inriktning och specialisering? Vi kan förmoda att landskapet kring Uppåkra redan tidigt var uppodlat, med en väldigt liten areal tillgänglig för bete och endast enstaka träd. Därför vill vi också veta vad de gröna näringarna i byn har haft för miljöpåverkan och hur långt bort man varit nödgad att söka sig för att hitta foder till kreaturen och virke till gårdsdriften.

En viktig fråga är att fastställa när den aktuella boplatsen etablerades och när den övergavs. Vi vill kunna datera alla förändringar under dess användningstid, alla skeden och händelser. Förhoppningsvis kan vi även få svar på hur den byliknande bebyggelsestrukturen varit organiserad och varför boplatsen övergavs. En möjlighet är att bebyggelsen helt enkelt omlokaliserats till centralplatsen, kanske som en följd av att markrättigheterna förändrats. En annan möjlighet är att bebyggelsen istället flyttat 200 meter söderut, till ovannämnda Uppåkra 29, som utifrån rådande kunskapsläge avlöser vår aktuella plats i tid. Till de gravar som tidigare dokumenterats på Uppåkra 29 har däremot inte dokumenterats någon bebyggelse som överensstämmer kronologiskt, vilket öppnar för resonemang kring huruvida det istället rör sig om ett gårdsgravfält som ska kopplas till vår aktuella plats.

Detta var ett axplock av en stor mängd frågor som vi hoppas kunna besvara genom arkeologiska metoder och en mängd naturvetenskapliga analyser. Nu pågår förberedelserna inför fältarbetet för fullt! Undersökningen kommer att pågå från 3 april till slutet av juni. Följ gärna vår blogg, där vi löpande publicerar nya inlägg, samt vår facebooksida där färska resultat presenteras!

https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/

/Adam & Håkan

Vikhems grannar: Stora hus och rika gravar

Så här långt har undersökningen i Vikhem gett mer spännande resultat än förväntat och då var ändå förväntningarna ganska högt ställda. Bebyggelsen i Vikhem – som härrör från perioden från cirka 300 till 900 e. Kr – har visat sig vara omfattande. Dessutom har vi funnit drygt 500 metallföremål i ploglagret, däribland exklusiva spännen, en ring och en liten ten av guld, arabiska silvermynt och vapendetaljer. Fynd av smältor, gjuttappar och en degel visar att några av föremålen tillverkades på platsen.

I övrigt vill vi (just nu) framhålla det rika djurbensmaterialet. Vår hypotes inför undersökningen var att djurhållningen varit viktig, och i synnerhet då nötkreatur och häst. Det är inte långsökt att tänka sig ett utbyte med centralplatsen i Uppåkra, med till exempel hästar, boskap och metallföremål. I den här texten ska vi emellertid rikta uppmärksamheten mot några platser i närområdet där arkeologiska insatser gjorts under åren. Platserna har markerats på kartan.

karta_blog_5

Figur 1. Vikhem och de andra fornlämningarna som nämns i texten markerade på den skånska recognosceringskartan från omkring 1815.

På 1980-talet undersöktes en gård med ett sällsynt stort långhus – ungefär 55 meter långt – på en plats cirka en kilometer väster om Vikhem (Fornlämning Nevishög 30). Många av djurbenen som framkom utgjordes av nötkreatur och husets storlek har förklarats med att det även inrymde ett stort stall. Långhuset dateras till de första århundradena kring Kr. f. och var således inte samtida med Vikhem.

Den boplats som undersöktes 2010 drygt 500 meter nordost om Vikhem innehöll däremot samtida gårdsbebyggelser (Fornlämning Nevishög 38). Under sju- och åttahundratalen e. Kr bestod gården av ett mycket stort hus som flankerades av små uthus. Från denna plats finns bland annat analysresultat från brunnar som ger information om odling och växtlighet.

Tyvärr avsöktes inte ploglagret med metalldetektor på någon av dessa båda boplatser. Däremot har vissa detekteringsinsatser gjorts på andra platser i lokalområdet, vid Djurslöv och i synnerhet vid Önsvala, söder om Vikhem. Resultaten visar att det funnits flera gårdar i dessa områden som var samtida med Vikhem.

I slutet av 1960-talet fann man ett gravfält i Önsvala (Fornlämning Nevishög 1). Totalt undersöktes 26 skelettgravar på en ås, där man skulle utvinna grus. Man hade tagit grus från samma ås tidigare och undersökningen visade att det funnits fler gravar som var förstörda. De äldsta bevarade gravarna daterades till 400-talet e. Kr. och de yngsta till 1000-talets inledande del. Kvinnogravarna var generellt sett rikt utrustade, medan männen hade få eller inga gravgåvor.

En särskilt rikt utstyrd kvinna begravdes kring år 600. Flera föremål visar att hon troligtvis kommit från mellersta Sverige, som ett resultat av en giftermålsallians. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. En av dessa kvinnor vilade i en vagnskorg och bar en rundoval brosch som var dekorerad med ett flätkors. Samma typ av brosch har påträffats i de äldsta kulturlagren i Lund. Kanske var kvinnan bland de tidigaste kristna i Staffanstorp, vilket är särskilt intressant eftersom hon gravlades på ett gammalt ”hedniskt” gravfält.

De tre kvinnorna tillhörde otvivelaktigt elitskiktet i området. Men var gravlades deras makar? År 1856 fann man ett skelett vid grusgrävning i Önsvala. Gravgodset utgjordes av ett svärd, två spjutspetsar, en yxa och ett plogskär och dateras till tiden kring 800. Tyvärr är gravens exakta läge okänt men det förefaller rimligast att sätta den i samband med gravfältet på åsen.

Gravfältet väcker flera frågor. Hur stort var det ursprungligen? Representerar det en eller flera gårdar eller rent av en bygd? Ett stycke från gravfältet fann man huslämningar från 900-talet. Man fann också lämningar efter en väg och en femtio meter lång rad med härdar, som låg mellan vägen och gravfältet. Det har föreslagits att vägen utmed åsen sträckte sig från centralplatsen i Uppåkra mot Bara och passerade tingsplatser och avrättningsplatser. På kartan ser vi att den också förgrenade sig mot Stanstorp, där den passerade nära Vikhem. Mer om området med inriktning på Bara och ortnamnen i en kommande blogg!

/Bengt Söderberg