Author Archive for Henrik

Arkeologi i Östergötland – nytt nummer ute nu!

Omslag Arkeologi i Östergötland 2015

Omslag Arkeologi i Östergötland 2015

För sjätte året i rad finns nu ett nytt nummer av tidskrift Arkeologi i Östergötland. På 55 fullmatade sidor kan du läsa om nya spännande upptäckter och forskningsresultat.

I årets nummer färdas vi från istiden till punken. Läs om forskningsundersökningar på Stensö och Landsjö medeltida borgar, sultanens tulpaner som blev så populära på 1600- och 1700-talen och farbror Mellins prunkande trädgård. Vi besöker Smedstorps dubbelgård i Ydre, Saltängen i Norrköping och Gullborg på Vikbolandet. Läsaren får också följa med en tur längs Ostlänken – 20 mil järnväg genom ett landskap fullt av fornminnen.

Givetvis har Eddandrottningen – den fina schackpjäsen som hittades på undersökningarna i kvarteret Eddan i Linköping förra året – fått en alldeles egen artikel. Om allt detta och mycket mer kan ni läsa i årets nummer.

Arkeologi i Östergötland 2015 produceras gemensamt av arkeologerna vid Östergötlands museum och Statens historiska museer, arkeologiska uppdragsverksamheten (Linköpingskontoret).

Priset är 60 kronor och tidskriften finns bland annat att köpa i Östergötlands museums museibutik, Turistbyrån i Skänninge och i Söderköpings bokhandel. Arkeologi i Östergötland 2015 kommer också att finnas till försäljning vid olika evenemang och vid årets Arkeologidag den 30 augusti.

Stavby – väg 288 Uppland

Under 2013 förundersökte UV Mitt flera fornlämningar längs med väg 288 i Uppland. Anledningen till undersökningarna var Trafikverkets planerade breddning av vägen. I år är vi tillbaka för att slutundersöka fyra av dessa lokaler.

En av dessa är Stavby (Stavby 214) som är en boplats på impedimentsmark och lermark nära Stavby kyrka. Boplatsen har dateringar från romersk järnålder och folkvandringstid och det finns indikationer på att man bland annat sysslat med metallhantverk på platsen.

Förundersökning vid Stavby 214

Förundersökning vid Stavby 214

Nära boplatsen finns gravfältet Stavby 34:1 som ligger på Husbys ägor. Här kommer vägbreddningen medföra att minst två gravar från romersk järnålder behöver undersökas.

Stavby 34 under förundersökningen

Stavby 34 under förundersökningen.

Ute i åkermarken norr om Stavby nära Nyby ligger en boplats (Stavby 212) från romersk järnålder och folkvandringstid. Boplatsen har ett spännande läge i kanten av en flack dalgång som under järnålder verkat ha varit platsen för en större slättsjö.

Stavby 212 under förundersökningen.

Stavby 212 under förundersökningen.

Nära Alunda kyrka på ett större flackt impediment visade undersökningarna under förra året att det har funnits en boplats av något slag. Den har troligen en datering till järnålder och har ett spännande läge nära kyrkan.

Stavby 214 och Stavby 34:1 utgör en boplats respektive ett gravfält med tyngdpunkt eller etablering under den sista delen av äldre järnålder. Deras nära rumsliga anslutning till ett flertal storhögar i kyrkans närområde gör att den sociala positionen hos människorna som bott på boplatsens gård och blivit begravna på gravfältet blir intressant att undersöka.

Lokaliseringen av Stavby 212 i ett område som förmodligen präglats av större sankängar och säsongsvis förekommande vattenspeglar som varit idealiska för foderinsamling och bete, gör att det här kan röra sig om en plats specialiserad på exempelvis boskapsdrift och kanske också fiske.

Sammantaget ger undersökningarna längs dagens väg 288 en glimt av en tid då Stavbyområdet förmodligen utgjorde ett mindre centrum i den större Alundabygden. En tid då bygden växte kraftigt i och med att havet drog sig undan och blottlade ny mark tillgänglig för både jordbruk, djur och människor.

Projektledare för undersökningarna är:

Brunnshög framtidsvandring

Sedan slutet av 1990-talet har det gjorts många arkeologiska utgrävningar vid Brunnshög i nordöstra Lund. En ny stadsdel ska växa fram, med både bostäder och storskaliga forskningscentra – men tänk att här har varit bostäder och mötesplatser redan för flera tusen år sedan.

Magnus kollar så att inte stenarna grävs bort – de kan ju vara resterna efter en grav.

Magnus kollar så att inte stenarna grävs bort – de kan ju vara resterna efter en grav. Foto: Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Området ligger lite bortanför de arkeologiskt centrala delarna av sydvästra Skåne, men det betyder inte att människor inte vistats här eller att de som levt här varit lite bortanför. Tvärtom visade det utgrävningarna att det fanns spår efter det allra tidigaste jordbruket, en jättelik inhägnad, enkla gravar och stenmonument, en seglivad bondgård och en smed som begravdes med sitt smide.

Den som gräver en grop… av Annes koncentrerade min att döma är hon i full färd med att göra en ritning över gropens utseende.

Den som gräver en grop… av Annes koncentrerade min att döma är hon i full färd med att göra en ritning över gropens utseende. Foto: Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Arkeologerna har kommit långt i sin forskning om området. I dessa webbsidor kan du läsa lite om resultaten av utgrävningarna och tankarna om hur området använts under olika tider av förhistorien.

En fin liten flintyxa från bondestenåldern, direkt ur jorden till arkeologens hand.

En fin liten flintyxa från bondestenåldern, direkt ur jorden till arkeologens hand.

En stor bit av en keramikkruka, med en hank på insidan, hittades på Brunnshög. Det var det yngsta keramikfyndet på platsen, ”bara sisådär 1500 år gammalt. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet.

Webbsidorna kan man också nå via QR-koder på skyltar på plats i terrängen kring Brunnshög. Det är Lunds kommun som har lagt upp en slinga som kallas ”Framtidsvandring”, där Riksantikvarieämbetet UV Syd lagt till berättelser utifrån arkeologin. Vandringen tar sin början vid Klosterängshöjden, där ”tjurskyltarna” står, och slutar vid busshållplatsen Höjdpunkten. Välkommen att följa med!

Information om framtidsvandringen från Lunds kommun 

Punkt 1 – arkeologin i nordöstra Lund

Inom Brunnshög har det gjorts utgrävningar sedan årtusendeskiftet. Lunds kommun hade bestämt att det vore lämpligt att staden växte i den här riktningen. Det var ett bra läge för arkeologin att komma in. Det blev ett också bra tillfälle att kontrollera om den dittillsvarande synen på områdets förhistoria verkligen stämde.

Kartan visar kända fornlämningar respektive utgrävda platser i trakten.

Kartan visar kända fornlämningar respektive utgrävda platser i trakten.

Innan marker bebyggs eller grävs upp för t ex parkeringar och vägar, så får arkeologerna undersöka om det finns fornlämningar inom området. Ibland är det kända, fullt synliga gravhögar, runstenar och stenkammargravar. Men oftast är de arkeologiska fynden gömda i och under jorden. Man får provgräva för att ta reda på om och var det finns något och i så fall hur gammalt det är. Sedan avgörs vad som ska undersökas mer noga – slutundersöka, kallar arkeologerna det.

Man behöver inte gräva särskilt djupt för att hitta spår efter människors liv och leverne. I det stora hela går det till så att arkeologerna låter en grävmaskin ta bort den bruna jorden, matjorden, som oftast är mindre än en halvmeter tjock. Därunder kan man hitta spåren efter hur folk har bott (t ex märken där stolpar till byggnader stått eller gropar som man slängt skräp i) eller vad de har sysslat med (t ex fläckar av kol efter eldstäder). Där ligger också föremål, hela eller i delar, så arkeologerna hittar keramikskärvor, vassa flintpilspetsar och rostiga knivblad. Ibland ligger det också gravar. Och så finns det rester av gamla tiders djur- och växtliv: en massa skelettdelar och pyttesmå fröer. Till och med tusenåriga pollen kan man hitta.

Arkeologerna hittade boplatser, gravar och monument, liksom spår efter hantverk och odling som gick så långt tillbaka i tiden som 6000 år. Det fanns fornlämningar lite varstans och egentligen från alla perioder, men det verkar ha varit särskilt intensivt under bondestenåldern och järnåldern.

Våtmarker, kustlinjen och höjder över havet. Landskapet har sett annorlunda ut, med havsvattennivåer som varierat och lite olika klimat.

Våtmarker, kustlinjen och höjder över havet. Landskapet har sett annorlunda ut, med havsvattennivåer som varierat och lite olika klimat.

Varför skulle det vara bra att bor och leva här då? Tittar man åt väster, så ser man en slätt breda ut sig. I äldre tider var markerna blötare, med vattendrag och våtmarker, och emellanåt har havet gått längre inåt land. Tittar man österut inåt land så anar man Romeleåsen i fjärran – då som nu mer kuperad och skogbeväxt. Brunnshögsområdet har helt klart legat ganska bra till, varken på den småsumpiga slätten eller i värsta backarna. Och ganska lagom mellan två vadställen, vid Höjeå i söder respektive Kävlingeån i norr.

Punkt 2 – från skog till åker

Arkeologerna intresserar sig inte bara för vad människorna lämnat efter sig ifråga om saker och konstruktioner. För att förstå hur folk levde förr måste man också ta reda på hur naturen såg ut och hur den hanterades.

Precis som föremål kan bevaras tusentals år i jorden, kan också träbitar, växtdelar, snäckor, fröer och pollen finnas kvar. Dessutom kan det finnas skelettdelar från djur. Allt detta hjälper till att ge en bild av miljön under olika tider.

Allra bäst bevarat är sådant som legat gömt en bit under mark, i fuktig jord där så lite syre som möjligt sipprat in. Det är ju syre som bryter ner alla dessa organiska material och som faktiskt gör dem till kompost. Årtusendenas kompost är det som har bildat den bruna, feta, fina matjorden, den som är så prima att odla på här i Skåne.

De som forskar kring äldre växtmiljöer kallas paleobotaniker. De blir extra glada när arkeologerna hittar igenfyllda gamla brunnar och gropar eller djupa lager av torv i svackor där det förr stått vatten. Just där kan de ta serier av prover och få fram bra resultat, ofta från flera påföljande tidsperioder. En liten burk jord eller torv räcker för att få fram massor av pollen. Någon liter material ger fina fröer, korn, nötskal och snäckor. Experter kan också avgöra vilket slags träd som en träbit kommer ifrån. Ofta går det att kombinera med t ex kol 14-datering, så att man kan pricka in hur länge sedan växtdelarna hamnade i brunnen eller torven.

Paleobotanikern har klivit ner i en grop som grävts i torven i en gammal våtmark. Vid varje gul sticka, som är inskjuten i torvväggen, tar han ett prov. Torven har ju växt till i takt med att organiska material avsatts i ytan. Pollen har fallit ner och kapslats in i sitt eget tidsskikt.

Paleobotanikern har klivit ner i en grop som grävts i torven i en gammal våtmark. Vid varje gul sticka, som är inskjuten i torvväggen, tar han ett prov. Torven har ju växt till i takt med att organiska material avsatts i ytan. Pollen har fallit ner och kapslats in i sitt eget tidsskikt.

Vissa växter föredrar att stå fuktigt. Andra plantor gynnas av att människor trampar runt och djur betar. När frekvensen av trädpollen går ner förklaras det av att människor börjat hugga ner skog och röja. Man kan se om något har odlats eller om platsen lämnats öde efter en tid av jordbruk. Visst pollen kan flyga jättelångt, annat sprids bara en kort sträcka. Några nyss skördade sädeskorn kan bli drällda helt inpå knutarna.

En påse godis? Nej, ett urval fröer och korn, som silats fram ur ett jordprov från en brunn och fotograferats med rejäl uppförstoring. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

En påse godis? Nej, ett urval fröer och korn, som silats fram ur ett jordprov från en brunn och fotograferats med rejäl uppförstoring. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

För 6000 år sedan stod skogen djup och lummig här. Ek, lind, alm, hassel, björk och al täckte landskapet. Snart skulle dock människorna börja röja gläntor i lövskogen. Man högg ner träden och brände marken för att ge plats åt små odlingar, i början av korn och vete. Det var också bra att gynna gräset, som bete åt får, getter och nötboskapen. Och så fanns det smultron – paleobotanikerna har hittat fröer!

Det tog lång tid innan människorna hade förändrat landskapet mer märkbart. För ungefär 4500 år sedan var det ungefär lika mycket betes-/odlingsmark som skog. Utvecklingen slutade inte där. För ungefär 2000 år sedan visar proverna att örtpollen (gräs och blommor) utgör 90 % och trädpollen bara 10 %. Fortfarande odlades korn och vete, men också havre, råg och lin. Gräsmarkerna var artrika, med t ex maskrosor, prästkragar, klöver och malört.