Author Archive for Niclas

Världens äldsta tvåvedsbåge

Stenålders pilbåge från Gräsbo i Uppland

Fyndplatsen, den forntida havsviken i vinterskrud. I horisonten syns den forna stranden där boplatser från samma tid som bågen, dvs. 3500 f. Kr. är kända. I förgrunden står Niclas Björck och Wivianne Bondesson och bevakar när fyndet grävs fram (foto: Fredrik Larsson).

Ur leravlagringarna i en forntida havsvik/sjö, numera grässlätt, grävde vi under februari fram ett välbevarat träföremål som visat sig vara del av en pilbåge. Det rör sig om ryggskenan till en sk. tvåvedsbåge. Tvåvedsbågarna stod för ett teknologiskt språng och kan sägas vara föregångare till moderna kompositbågar.

Uppbyggnaden av tvåvedsbågar. denna typ av bågar består av två skilda träslag dels ett hårt barrträdslager och dels ett mjukare och segare lövträslag i ryggen.

Mer ”moderna” varianter av denna typ av pilbågar var under historisk tid vanliga inom samiska miljöer och dateras oftast till vikingatid eller yngre perioder. Ett exempel från historisk tid på denna typ av båge finns i Örbyhus. Sedan tidigare var det äldsta fyndet i norden av detta slag en båge från Paltamo i Finland daterad till ca 300 f.Kr och det äldsta fyndet i världen var en båge från Korekom i Japan daterad till ca 2600 f. Kr.

Bågen grävs fram ur de mångtusenåriga och mycket leriga sediment där den vilat i 5500 år. I sektionen i bakgrunden syns att den låg under 0,8 meter torv och därunder ca 0,5 meter lera.

Bågen grävs fram ur de mångtusenåriga och mycket leriga sediment där den vilat i 5500 år. I sektionen i bakgrunden syns att den låg under 0,8 meter torv och därunder ca 0,5 meter lera (foto: Fredrik Larsson).

Döm om vår förvåning då vi erhöll dateringarna av bågen från Gräsbo och denna visade sig vara från 3500 f. Kr. Vårt fynd är därmed det äldsta i världen i sitt slag. Fyndet som gjordes vid en arkeologisk undersökning inför anläggandet av en ny kraftledning mellan Hamra i Västmanland och Stackbo i Gästrikland är därmed ganska sensationellt.

Om man rekonstruerar hur landskapet var vid den tid då bågen hamnade i vattnet låg fyndplatsen i lugnvatten viden fjärd i innanskärgården. Boplatser från samma tid som pilbågen, tex. Östervåla 363 är kända på stränderna runt fjärden.

Omkring 3500 f. Kr var Uppland en starkt uppbruten och vidsträckt skärgård. Vid denna tid ligger fyndplatsen i en väl skyddad vik i inre delen av denna skärgård.

Omkring 3500 f. Kr var Uppland en starkt uppbruten och vidsträckt skärgård. Vid denna tid ligger fyndplatsen i en väl skyddad vik i inre delen av denna skärgård.

Det är fascinerande att bara att se och känna på ett träföremål som hörde till vardagen för människorna på neolitiska kustboplatser. Att det dessutom är världens äldsta tvåvedsbåge gör inte saken på något sätt sämre! Fyndet är mycket intressant då det är av en typ som främst associeras till norra och östra delen av skandinavien. I detta perspektiv är bågen intressant för diskussionen kring kontaktområden och kulturell tillhörighet för människorna på de neolitiska kustboplatserna i östra Sverige.

Gräsbobågen utlagd på ett bord i februari 2012 (Foto Niclas Björck).

Gräsbobågen utlagd på ett bord i februari 2012 (Foto Niclas Björck).

Vikingarna vid Björkgärdet. Namngivna personer?

Händelserna kring runsten (U1011) är en fantastisk historia som hämtad ur en saga. Det är extra roligt att skeppshövdingen och ledungsmannen Vigmunds sten nu också ger en extra dimension till den rika vikinga gården vid Björkgärdet.

Vigmunds sten vid sin nuvarande uppställningsplats i universitetsparken i uppsala

 
Runstenen (U1011) stod en gång ca 400 meter från gården vid Björkgärdet. Denna runsten restes vid det gravfält från yngre järnåldern som ligger närmast gården vid Björkgärdet. Det intressanta med monument av detta slag är att de ger oss arkeologer en unik möjlighet att till namn och självbild lära känna personer från sista delen av den förhistoriska tiden. Personer som kankse har levt och verkat i de miljöer som vi undersöker. Det är definitivt en möjlighet att det faktiskt var på Björkgärdet som ledungsstyrmannen Vigmund och hans maka Åfrid, Björns dotter bodde (information hämtad från runstenarna U1011, U1012). På runstenen U1012 nämns också Åfrids syskon Sprake, Torbjörn, Otvagen och Ginnlög som kanske var på besök vid Björkgärdet från tid till annan. Det torde iallafall vara helt säkert att dessa personer var välbekanta med gården på Björkgärdet och de personer som bodde där.
 

Numera står Vigmunds sten i universitetsparken i Uppsala och den har flyttat omkring i staden. Ovan ses den vid en tidigare uppställningsplats.

En runstens öden och äventyr
Föga anade Vigmund och Åfrid vad som skulle komma att drabba deras monument. Runstenen kom att helt enligt planerna resas på gravfältet vid Björkgärdet. Detta vet vi därför att Johannes Bureus lät göra en avbildning då han år 1594 såg stenen på plats. I denna visas stenen passande nog stående som stäv i en närmast skeppsformig stensättning. Redan under 1670-talet lät emellertid Olaf Verelius flytta stenen till Uppsala. I Uppsala flyttas Vigmund skeppshövdingens sten sedan runt till en rad uppställningsplater genom åren. Berättelsen om Vigmunds och Åfrids runsten slutar emellertid inte med detta. På hösten 1867 fördes stenen hela vägen till Paris för att vara en del av den svenska avdelningen på världsutställningen året efter. Vigmund stenen ankom lyckligen dit, gjorde succé och belönades med medalj. När den sedan skulle återföras till Uppsala ville det sig inte bättre än att den vid lastningen föll i hamnbassängen i Havre de Grace och gick, trodde man, för alltid förlorad. Försäkringsbeloppet om 200 kr utbetalades till universitetet som en konsekvens av detta. Så kom det sig att den uppländske skeppshövdingens sten kom att ligga på botten av en Fransk hamnbassäng i en mansålder. Att den var för alltid förlorad var emellertid en betydande överdrift, för när man mot slutet av 1800-talet muddrade i hamnen hittades ett stort stenblock. När blocket, nu täckt med alger och snäckor, bärgades upptäcktes snart skriften och genom ett lärt detektivarbete lyckades man till slut återbörda stenen till Uppsala. Hösten 1897 var Örbystenen åter i Uppland och ställdes i Linneanums trädgård vid Svartbäcksgatan. År 1921 flyttades stenen till ärkebiskopsgården och 1949 till Gustavianum där den är kvar än idag.

Vikingarna på Björkgärdet och deras hästar

På Björkgärdet framkom en stor mängd av broddar kring den vikingatida gården. När man studerar dessa närmare visar det sig att broddar med avklippta armar och helt oanvända broddar alla ligger i området utanför den stora entrén till huset. Vad vi ser är troligen den plats där man låtit sko hästarna på gården.

Oss veterligen har man inte tidigare kunnat en arbetsplats för en hovslagare i ett vikingatida material tidigare.

SPå Björkgärdet framkom närmare femtio broddar. På några är, tillskillnad från detta exemplar, armarna helt raka eller avklippta. Alla som har denna karaktär ligger samlade till ett område framför det stora terasshuset. Är det hovslagaren arbetsplats vi ser?

påren av hovslagaren

Det senaste kring Björkgärdet

Det är nu när snön ligger djup som kunskapen kring de lämningar vi undersökte vid Björkgärdet så sakteliga fördjupas. Detta sker i takt med att fynden registreras och analyserna blir färdiga. När det gäller dateringarna och keramiken från platsen infinner sig en viss logik. Det verkar som att det äldsta terasshuset rests under folkvandringstid-tidig Vendeltid (ca 500-600 e.Kr). Det äldre huset byggs över något hundratal år senare och i samband med detta lägger man ned en holkpilspets i ett av stolphålen till det nya bygget. Till skeendet hör också människoben som låg intill den äldre husgrunden både i norr och söder. Benen är brända och vi antog därför att dessa ben hörde till förstörda blockgravar från brons- eller äldre järnålder. Dateringarna av människobenen visar dock entydigt att dessa sannolikt hör till senare delen av det äldre terasshusets brukningstid.

Husterrasserna vid Björkgärdet från ovan. Man kan se att den öst-västligt orienterade husterrassen (hus 1) som anlagts ovanpå en äldre terrass (hus 2). I högra delen av bilden skymtar ytterliggare en terrass som hör till hus 15.

Husterrasserna vid Björkgärdet från ovan. Man kan se att den öst-västligt orienterade husterrassen (hus 1) som anlagts ovanpå en äldre terrass (hus 2). I högra delen av bilden skymtar ytterliggare en terrass som hör till hus 15.

Det hus som sedan byggs på platsen har fortsatt brukas långt in i Vikingatid. Brända sädeskorn från två av de mäktiga stolphålen i byggnaden har daterats och dessa ger en datering till perioden 840-1020 e. Kr. I huset har också visat sig finnas föremål, djurben och växtrester som ger en vink om på vilka verksamheter man ägnat sig åt på platsen. Hasselskal och djurben hör samman med mathållningen där både fisk och tamdjur förekommit. När det gäller växter finns förstås spår från odling i form av havre, råg, korn och vete. Det finns också andra växter (lin & växter som brukats för färgning under historisk tid) som indikerar både tillverkning och färgning av textila material. Väster om det stora hus 1 påvisades ett mindre hus med vävtyngder som sannolikt är samtida (hittills odaterat). Om det hör till perioden är detta nog en vävstuga som hör samman med spåren av linberedning och färgning.

Vi försöker också göra ett andra urval inför konservering, den första sändningen gick iväg redan i höstas och borde återkomma till oss ganska snart. Det är inte lätt att välja vilka föremål som skall och vilka som inte skall konserveras bland alla de fynd av järn och andra metaller som framkom vid terrasshusen.

Vi arbetar bland annat med att göra urval för vilka fynd som skall konserveras.

Vi arbetar bland annat med att göra urval för vilka fynd som skall konserveras.

Det finns också många andra intressanta resultat från både äldre järnålderfasen och bronsåldern. Keramiken från Björkgärdet, inte minst den från bronsåldern, håller god kvalité och hela bronsålders servisen har kunnat påvisas i materialet. Detta registreringsarbete pågår dock och fler spännande iakttagelser lär komma.

Vad som göms i snö…

Årets sista (?) undersökning för nya Östhammarsvägen drog i gång nu sent i november. Samtidigt kom kylan och snön. Det har varit mellan -1° och -21° C och snö och storm och lite sol om vartannat. Egentligen hade det inte varit möjligt att göra någon undersökning över huvudtaget om vi hade fått prova på ny teknik. Det var ett aggregat som värmde upp glykolslangar som höll +70° C. Slangarna som lades ut och täcktes med isolerande mattor. De var effektiva men tunga att arbeta med. Dessutom gjorde mörkret och kylan att allt blev ännu svårare och mer tidsödande.

Snöstorm över det täckta röset.  Otäckt var det. Foto Peter Lindbom, RAÄ

Snöstorm över det täckta röset. Otäckt var det. Foto Peter Lindbom, RAÄ

Så här blev röset när man lyfte bort snö, is och torv. Riktigt snyggt och större än vad som hade förväntats. Det var byggt så att det skulle se störst ut mot norr, där den gamla landsvägen gick på 1700- och 1800-talen. Foto Thomas Eriksson RAÄ.

Så här blev röset när man lyfte bort snö, is och torv. Riktigt snyggt och större än vad som hade förväntats. Det var byggt så att det skulle se störst ut mot norr, där den gamla landsvägen gick på 1700- och 1800-talen. Foto Thomas Eriksson RAÄ.

Men varför var vi ute?

Jo, en stensättning låg kvar, mitt i den planerade vägen och stoppade vägbygget.  Stensättningen visade sig vara större än beräknat. Den var draperad på en liten förhöjning så att den såg ut som ett nästan 2 meter högt röse med mittblock. På ena sidan av mittblocket kom en stenkista med ett keramikkärl. Själva röset har legat vid den gamla sträckningen av landsvägen mellan Vaksala och Rasbo och vägen bör vara lika gammal som röset. Antagligen lades röset för att synas av de förbipasserande. Än så länge har vi inga dateringar av graven men den bör komma från yngre bronsålder eller äldre järnålder.

 Thomas Eriksson

Mats Nelson sitter i solskenet och gräver ut kärlet i stenkistan. Foto Peter Lindbom RAÄ.

Mats Nelson sitter i solskenet och gräver ut kärlet i stenkistan. Foto Peter Lindbom RAÄ.