Archive for the 'Arkeologi ESS' Category

5800 år gammal stenåldersby

De arkeologiska fältundersökningarna på ESS området avslutades i november förra året. Det är under denna del av arbetet som vi arkeologer syns utåt. Det är då som vi kan arrangera visningar och föreläsningar på plats. Fältarbetet är dock endast en liten del av vårt arbete. Nu har det omfattande rapport- och analysarbetet vidtagit. Med hjälp av det stora arkeologiska fyndmaterialet, tillsammans med nya naturvetenskapliga analyser, hoppas vi besvara många frågor om stenålders- och järnåldersmänniskornas liv i området. Hur har det förhistoriska landskapet och växtligheten sett ut? Vad odlade och åt man? Hur såg bebyggelsen ut? Hur begravde man sina döda?

Redan nu har vi en bild av stenåldersbebyggelsen på platsen. Den ytmässigt stora undersökningen på drygt 100 000 kvm har inneburit att vi kan greppa och avgränsa en sammanhängande bebyggelse.

För omkring 5800 år sedan bosatte sig en grupp av människor på en nordvästlig utlöpare av Romeleåsen. De valde några sandiga terrasser alldeles invid en mindre sjö. Tiden för bosättningen motsvarar tidigneolitikum (tidig bondestenåldern 4000-3300 f. kr.). Det då som människorna för första gången odlade och höll boskap. Vi har på platsen funnit lämningar av åtminstone fjorton hyddor och två långhus. Hyddorna var runda eller rundovala med en eldstad centralt placerad. Lämningarna visar att styva pinnar eller stänger har stuckits ner i marken och lutats mot varandra. På så sätt konstruerades kombinerat vägg och snedtak som kan ha täckts med djurhudar eller risflätning/gräs. I vissa fall har en stolpe i mitten av hyddan varit ett stöd för taket. Marken har beretts innan hyddan uppförts. Troligen har man åtminstone torvat av ytan. Grästorvorna kan sedan ha staplats en bit upp längs med väggen.

hyddaC-anp

Figur 1. Exempel på hur hyddorna kan ha sett ut. Illustration Björn Wallebom, Riksantikvarieämbetet UV Syd

De två långhusen var 13-14 meter långa och 5-6 meter breda. Spåren i sanden visade att taken burits upp av tre-fyra takbärande stolpar. Breda rännor i sanden kan tyda på att väggarna har varit torvuppbyggda.

husD

Figur 2. Exempel på hur husen kan ha sett ut. Illustration Björn Wallebom, Riksantikvarieämbetet UV Syd

I hyddorna och husen hittade vi massor av intressanta fynd. Vanligast förekommande var föremål av flinta, framför allt fragment av yxor och skrapor. Vi hittade också mycket keramik av varierande typ och kvalitet.  14C-dateringarna på sädeskorn som vi fann i hyddorna och husen visar att det är möjligt att alla fjorton hyddorna och åtminstone ett av husen varit i bruk samtidigt och bildat en liten stenåldersby. Fynden av sädeskorn (naket korn och olika vetesorter) berättar också att människorna troligen odlat på platsen. Genom DNA analys på sädeskornen hoppas vi få bekräftat om odlingen skett på plats eller om man importerat säden.

DSCN1999Figur 3: Dös under utgrävning

Efter att bosättningen har övergetts byggs tre megalitgravar (storstensgravar) intill den gamla bosättningen. I Sydskandinavien uppfördes megalitgravar under en relativt kort period i början bondestenåldern, inom tidsintervallet 3600¬3300 f.Kr. Megalitgravar är byggda av oftast obearbetade stenblock och brukar delas in i dösar och gånggrifter. Dösen består av flera stenblock som bildar en gravkammare. På dessa vilar ett takblock. Oftast ingår stenkammaren i en rektangulär eller rund hög – långdös respektive runddös – som avgränsas av resta stenar.

Det var just dösar som vi fann spår av vid ESS. Samtliga vägg- och takblock i kammarkonstruktionerna liksom kantstenarna var emellertid borta. Det fanns dock delar av brätten av småsten bevarade, lagda i en rektangulär form kring gravmonumenten. Luckor och hålrum i brättena och mörka avtryck i sanden visade var kantstenarna varit placerade. I dösarna fanns också rester av den hög som ursprungligen täckte gravkammaren. Själva gravkammarna gav sig till känna genom stora avtryck i sanden efter kammarblocken. De gravlagda fann vi inga spår av, vilket enkelt kan förklaras med att bevaringsförhållandena för organiskt material är generellt dålig på platsen.

//Magnus Andersson, projektledare, Raä Uv Syd

 

Vi hittade guld också!!

Nu är grävningen på ESS-området avslutad och allt är ihoppackat och inkört. Redan innan vi hann köra därifrån var nästa entreprenör på plats för att anlägga en väg tvärs över den tidigneolitiska boplatsen.

Vi har grävt fram så många intressanta lämningar och fynd på denna jätteundersökning! Från både tidigneolitikum och äldre järnålder har vi en hel del nya lämningstyper och en helhetsbild, tack vare se stora ytorna, vilket kommer att ge ett betydande tillskott till kunskapen om de förhistoriska människornas samhälle och liv.

Den stora överraskningen var gravfältet från övergången sen romersk järnålder-folkvandringstid. Knappt 15 gravar med många fina fynd. Bilder på keramikkärl och pärlor finns i inlägget från 24/10, men vad vi inte berättat förrän nu är att det i en av gravarna fanns två små guldföremål! Det ena är en ring och det andra ett bleck med instämplad dekor. De är små, bara en knapp cm i diameter, och kanske har de suttit ihop som ett föremål. På bleckets baksida finns något som kan vara rester av organiskt material.

Två guldföremål från en av gravarna från yngre jomerk järnålder/folkvandringstid. Dekoren på blecket är koncentriska cirklar i mitten och något som ser ut som Y:n eller eifelltorn.

Två guldföremål från en av gravarna från yngre romersk järnålder/folkvandringstid. Dekoren på blecket består av koncentriska cirklar i mitten och något som ser ut som Y:n eller eifelltorn runtom. Foto: Lotten Haglund

Överraskande var också att vi på ”Objekt4/5″ (en av de tre undersökningsytorna) hittade ett rätt stort djurbensmaterial och även träföremål. Bevaringsförhållandena för ben är generellt mycket dåliga i den här trakten och träföremålen hör sannolikt tillden yngre järnåldersbebyggelsen, så det var en glad överraskning!

älghorn

Älghorn i en fukthåla, centralt på boplats från äldre järnålder. Foto: Sofia Lindberg

käke

Kokäke i grop invid fukthålan. Flera käkar av ko och hund var nedlagda i gropar och brunnar. Foto: Sofia Lindberg

trämedhål

Träföremål (yxskaft?) Foto Henrik Pihl

tvåträtvå

Två träföremål från en brunn i våthålan. Det undre föremålet var nerstucken i brunnen, kan det vara en del av ett årder? Foto: Henrik Pihl

 Nu tar rapportarbetet vid, de första analysresultaten har börjat trilla in och det ser spännande ut! Bland annat har paleobotanikerna hittat extremt små vetekorn i vissa tidigneolitiska anläggningar. 

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

/Anna

Utsikt från projektledarrummet

Som projektledare på en arkeologisk utgrävning missar man mycket av det roliga. Det mesta faktiskt. Inte det att man aldrig har kul, men man går miste om det som är så speciellt med att jobba som fältarkeolog, fältkänslan och alla historier och myter. I sandstorm och lervälling där utanför mitt (för säkerhets skull gallerförsedda) projektledarfönster berättas och skapas i detta nu historier från gamla och nyligen gjorda utgrävningar. Att vara arkeolog i början av sin karriär innebär nämligen att flänga land och rike kring och delta i utgrävningar där det för tillfället behövs folk. Varje gång man kommer till en ny undersökning möter man nya och gamla bekantskaper, alla lika sugna på att höra och berätta.

Anna blogg Bild1Bild 1. Utsikt från projektledarfönstret. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Ofta handlar historierna om någon stackare som råkat göra en blunder. De berättas på ett hyfsat medlidsamt sätt (utan att för den skull förminska nöjespotentialen). Alla vet att nästa gång kan det vara ens egen tur att figurera i en myt som sprids säsongssnabbt över hela landet. De bästa berättelserna återberättas i åratal och förlänger livet på många.

Man missar också UPPTÄCKTSSTUNDERNA. Känslan därute, när man precis gräver fram ett pärlhalsband, en yxa eller en 6000 år gammal kruka som ingen rört sedan dess. Igår kom 4 fyllfat in, överfulla med skärvor från ett sjukt stort kärl från TNI (tidigneolitikums äldsta del, ca 6000 år gammalt). Det största jag har sett!

Anna blogg bild3Bild 2. 6000 år gammalt kärl, just inkommet från fält. Foto: i all hast Kristian Brink, Sydsvensk Arkeologi AB.

Det här kärlet måste ha haft en diameter på minst 40, kanske 50 cm. Inget man fyller och bär runt på. Däremot lämpligt om man vill lagra något i stor mängd, att konsumera på plats. Eftersom vi har hittat en ugn från samma period, tillsammans med sädeskorn som skulle kunna vara spår av maltrostning, går mina tankar osökt till öltunna. Med hjälp av diverse naturvetenskapliga analyser hoppas vi kunna få svar på detta under nästa år.

Anna blogg bild2Bild 3. Fältkollegor äter lunch, jag snyltar på stämningen. Foto Anna Lagergren.

Som projektledare kan man snylta på fältkänslan, genom att lyssna på avstånd och njuta av rasterna när alla kommer in och sorlar, skrattar, ångar och skitar ner. Och genom att lägga vantarna på fynden när de kommer in. Att vara projektledare är rätt bra ändå. Och vid närmare eftertanke så berättas och förbättras den arkeologiska historieskatten även i kontorsboden!

Anna blogg bild4Bild 4. Håkan Aspeborg traderar i kontorsboden. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Trevlig helg!

//Anna Lagergren, Raä.

Att ha haft höstlovslediga barn på besök

Fältarbetet går mot sitt slut och även om det känns vemodigt så här på upploppet så tror jag att många tycker att det ska bli skönt att komma in i värmen efter de senaste något kylslagna och blåsiga dagarna. Idag är åkrarna lerigare än någonsin och regnet äter sig in genom de olika lagren man tagit på sig. Och även om jag vet att det är otroligt kämpigt att vara ute varenda dag när vädret inte är det bästa, så kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk. Avundsjuk på mina kollegor som ligger där ute i leran medan jag suttit inne på kontoret i baracken och jobbat mest hela fälttiden. Varför? För vi har världens roligaste jobb.

Som förmedlingsansvarig för projektet har jag också haft oerhört roligt. Att försöka få människor att förstå att arkeologi är spännande, samhällsrelevant och lärorikt är, i min mening, bland det roligaste med det här jobbet. Och jag tycker att vi lyckats rätt bra hittills.

bild 2Bild.1. Kerstin visar fynden från gropen hon undersöker på objekt 1. Foto: Ulrika Söderström, Kalmar läns museum.

Det är dock inte alltid lätt att berätta. Vare sig om arkeologi eller om människorna som kan ha bott på den plats vi gräver. Att tända ett brinnande intresse och göra arkeologin spännande barn är särskilt utmanande, tycker jag. Särskilt om man som här i stort sett saknar skelett och skatter! Hur gör man t ex lämningarna efter ett hus, där endast de mörka cirklarna efter stolparna finns kvar, spännande för barn som till vardags dränks i det visuella bruset från både TV, surfplattor och datorer?

I förra veckan fick vi träna på allvar då en massa höstlovslediga barn och deras föräldrar tillbringade eftermiddagen hos oss. Barnen delades in i två grupper så att alla fick bästa möjliga tillfälle att testa på jobbet som arkeolog. Ena gruppen startade med Anna och Håkan på stenåldersytan där barnens uppdrag blev att ”hitta” de föremål som arkeologerna ”missat”. När de samlat ihop sina fynd fick de tvätta dem och sortera dem i påsar. Alltmedan jag febrilt försökte få barnen i den andra gruppen att v-i-s-u-a-l-i-s-e-r-a hur det kunde ha varit att leva här under stenåldern. Det låter ohyggligt mycket mer Staffan Westerberg än vad det var kan jag lova. Barnen fick höra berättelsen om stenålderspojken som skulle lära sig att bli flintsmed. Han som tyckte att mormor var både tjatig och dum som ville att han skulle lära sig att slå flinta på rätt sätt. Kontentan av historien, som ni hittar här, är i att med lite tålamod så går nästan allt, bara man vill. Ganska bra historia att använda om man vill försöka förmedla bilden av att vi inte är så himla mycket annorlunda än vad stenåldersmänniskorna var.

Sen tittade vi såklart på fynd, mängder av fynd. På frågan vad stenåldersbarnen använde för leksaker eller lekte blev det först alldeles tyst i gruppen. Sen bröts den av en liten kille i sexårsåldern med blå toppluva som sa:

-Du. Jag tror dom klättrade i träd. Jättemycket.

//Ulrika Söderström, Kalmar läns museum

En jordbruksbygd etableras

Dagarna och veckorna rusar iväg och vi är i slutfasen av de arkeologiska undersökningarna vid ESS. Även om vi fortfarande har mycket kvar att undersöka klarnar bilden av stenålderslämningarna inom objekt 1 alltmer. På de sandiga områdena, i direkt anslutning till det forntida våtmarksområdet, ligger ett boplatskomplex från inledningsskedet av tidigneolitikum (tidig bondestenålder, ca 4000-3300 f.kr). Lämningarna visar att stora ytor har tagits i anspråk. Hittills har vi undersökt fyra grophus, två långhus, två brunnar, en ugn och ett antal fyndrika gropar. Efter att platsen övergetts har ett megalitgravfält uppförts intill den gamla bosättningen. Tre dösar (stenkammargravar) har påträffats och undersöks just nu inom ytan.

DSC_5890Bild 1. Christoffer Hagberg och Håkan Aspeborg mäter in grophus. Foto: Magnus Andersson, Raä.

Grophusen är samtliga rundovala och 5-6 meter långa. I den nedsänkta golvytan har en eldstad placerats. Stolpfärgningar visar på spåren efter väggkonstruktionen. Grophusen tycks ha legat nära vattnet utmed strandkanten medan de två långhusen placerats en bit upp på en sandig förhöjning. Kanske har långhusen fungerat för boende medan grophusen utgjort olika typer av arbetsplatser.

DSC_6413Bild. 2.Tidigneolitisk ugn. Foto: Magnus Andersson, Raä.

Intill två av grophusen undersöker vi en raserad lerugn med en angränsande arbetsgrop. En stor mängd av förkolnade sädeskorn har vi hittat i denna konstruktion. Det leder oss osökt in till spekulationer om att kornen rostats i syftet att användas till ölproduktion. Tidig odling sätts ofta i samband med att sädeskorn använts bl.a. just för att framställa rusdrycker som sedan nyttjats vid särskilda fester. Kommande analyser av kornen kan förhoppningsvis svara på detta.

DSC_6491Bild. 3. Torbjörn Brorsson plockar upp ett keramikkärl från arbetsgropen intill ugnen. Foto: Magnus Andersson, Raä.

Fyndmaterialet från de olika anläggningarna är mycket omfattande. Vi hittar skärvor från keramikkrukor och mängder av flintföremål, bl.a. skrapor, pilspetsar och fragment av yxor. Spännande är de fynd vi har gjort av tänder och ben från nötboskap och inte minst alla förkolnade sädeskorn. Detta kommer att ge oss en viktig information om det första jordbruket i Sydskandinavien för omkring 6000 år sedan. Tidigneolitikum var en mycket händelserik period med stora förändringar i samhället. Införande av jordbruk innebar en alltmer bofast tillvaro. Landskapet omvandlades på ett helt nytt sätt med ytor som röjdes för odling och boskapsskötsel och inte minst röjning inför uppförandet av alla stora monument i form av stenkammargravar. Mycket av detta ser vi koncentrerat inom ESS området.

//Magnus Andersson, fältarbetsledare område 1, Raä.