Archive for the 'Arkeologi ESS' Category

Rapportarbete och en kommande utställning om grävningarna på ESS

Förra året vid den här tiden var grävningarna i full gång på ESS-området nordost om Lund. Nu, ett år senare, har större delen av det som grävdes ut kokts ned till ett manus som i nuläget är på omkring 350 sidor text och tabeller och flera hundra figurunderlag. Ett digert jobb som lagts ned av författarna under året och ett digert redaktörsjobb som nu satt igång! Att läsa oredigerad text, sida upp och sida ned, med redaktörsglasögon kan emellanåt vara lätt utmattande men samtidigt ger det en överblick och insikt om hur mycket spännande lämningar som undersöktes förra hösten. Den överblicken var inte möjlig att ha i fält, åtminstone inte i sådan detalj som ett rapportmanus kan erbjuda.

I förra bloggen kunde ni läsa om stenålderslämningarna – om hyddor, hus och gravar. Nu har järnåldersbebyggelsen och dess olika faser tagit form. I området invid Odarslövsvägen ser vi en gård med lång kontinuitet och flera stora hus under loppet av järnåldern.

Gården etableras omkring mitten av 200-talet e Kr. Då byggs två hus – en huvudbyggnad på över 30 m och en mindre, halliknande byggnad. Från den här tiden finns också flera ugnar som anläggs i ett område en bit från husen. Från ugnarna har ett stort material av sädeskorn samlats in, och ugnarna kopplas genom detta till hantering av säd och gårdens livsmedelsproduktion. Någon gång under 300-talet e Kr byggs en ny, större huvudbyggnad som varit ca 40 m långt. Hallbyggnaden ersätts med ett långhus. Under 400-talet e Kr och omkring 100–150 år framåt når gården sin kulmen och omfattar då som mest sex byggnader. Inte minst utgör en 25 m lång och 7 m bred hallbyggnad ett imponerande inslag. De bevarade delarna av stolphålen var upp mot en meter djupa. Från mitten av 500-talet och cirka 100 år framåt minskar gården i storlek, åtminstone om vi ser till antalet hus. Huvudbyggnaden är ändå fortsatt imponerande med sin längd på 40 m.

Fig.1 En av pärlorna från gårdsgravfältet.En av pärlorna från gårdsgravfältet.

På en höjd, drygt hundra meter från gården anläggs ett gårdsgravfält. Dateringarna tyder på att det använts under gårdens tidigare faser, från strax innan 200 e Kr fram till omkring 400-talet e Kr. Tolv säkra gravar har konstaterats men det finns ytterligare anläggningar som kan ha varit gravar men som på grund av olika omständigheter inte med säkerhet kunnat tolkas som sådana. Det fanns också anläggningar som tyder på att det stått resta stenar på gravfältet. Tyvärr var bevaringsförhållandena för ben mycket dåliga vilket gör att vi inte kan ålders- och könsbedöma de gravlagda annat än i undantagsfall. Gravgåvorna var däremot rika! Dekorerade och odekorerade lerkärl liksom glas- och bärnstenspärlor fanns i riklig mängd. Två gravar sticker ut som särskilt rikt utrustade – en innehöll guldföremål, ytterligare en innehöll rester av en fibula och en pärluppsättning med 551 glas- och bärnstenspärlor.

guldföremål ESSEtt av guldföremålen

Gravarna förstärker det intryck av en större gård i bygden som byggnaderna också ger. Arbetet med att analysera dess status och betydelse i ett större perspektiv återstår att göra. Här blir inte minst relationen till centralplatsen Uppåkra, som ligger några kilometer söderut, av stort intresse att diskutera.

Under hösten kommer vi att planera och arbeta med en mindre utställning på Lunds universitets historiska museum. Mer om det kommer senare.

Håll utkik!

/Kristian Brink, Sydsvensk Arkeologi/samarbetsprojekt UVSyd

5800 år gammal stenåldersby

De arkeologiska fältundersökningarna på ESS området avslutades i november förra året. Det är under denna del av arbetet som vi arkeologer syns utåt. Det är då som vi kan arrangera visningar och föreläsningar på plats. Fältarbetet är dock endast en liten del av vårt arbete. Nu har det omfattande rapport- och analysarbetet vidtagit. Med hjälp av det stora arkeologiska fyndmaterialet, tillsammans med nya naturvetenskapliga analyser, hoppas vi besvara många frågor om stenålders- och järnåldersmänniskornas liv i området. Hur har det förhistoriska landskapet och växtligheten sett ut? Vad odlade och åt man? Hur såg bebyggelsen ut? Hur begravde man sina döda?

Redan nu har vi en bild av stenåldersbebyggelsen på platsen. Den ytmässigt stora undersökningen på drygt 100 000 kvm har inneburit att vi kan greppa och avgränsa en sammanhängande bebyggelse.

För omkring 5800 år sedan bosatte sig en grupp av människor på en nordvästlig utlöpare av Romeleåsen. De valde några sandiga terrasser alldeles invid en mindre sjö. Tiden för bosättningen motsvarar tidigneolitikum (tidig bondestenåldern 4000-3300 f. kr.). Det då som människorna för första gången odlade och höll boskap. Vi har på platsen funnit lämningar av åtminstone fjorton hyddor och två långhus. Hyddorna var runda eller rundovala med en eldstad centralt placerad. Lämningarna visar att styva pinnar eller stänger har stuckits ner i marken och lutats mot varandra. På så sätt konstruerades kombinerat vägg och snedtak som kan ha täckts med djurhudar eller risflätning/gräs. I vissa fall har en stolpe i mitten av hyddan varit ett stöd för taket. Marken har beretts innan hyddan uppförts. Troligen har man åtminstone torvat av ytan. Grästorvorna kan sedan ha staplats en bit upp längs med väggen.

hyddaC-anp

Figur 1. Exempel på hur hyddorna kan ha sett ut. Illustration Björn Wallebom, Riksantikvarieämbetet UV Syd

De två långhusen var 13-14 meter långa och 5-6 meter breda. Spåren i sanden visade att taken burits upp av tre-fyra takbärande stolpar. Breda rännor i sanden kan tyda på att väggarna har varit torvuppbyggda.

husD

Figur 2. Exempel på hur husen kan ha sett ut. Illustration Björn Wallebom, Riksantikvarieämbetet UV Syd

I hyddorna och husen hittade vi massor av intressanta fynd. Vanligast förekommande var föremål av flinta, framför allt fragment av yxor och skrapor. Vi hittade också mycket keramik av varierande typ och kvalitet.  14C-dateringarna på sädeskorn som vi fann i hyddorna och husen visar att det är möjligt att alla fjorton hyddorna och åtminstone ett av husen varit i bruk samtidigt och bildat en liten stenåldersby. Fynden av sädeskorn (naket korn och olika vetesorter) berättar också att människorna troligen odlat på platsen. Genom DNA analys på sädeskornen hoppas vi få bekräftat om odlingen skett på plats eller om man importerat säden.

DSCN1999Figur 3: Dös under utgrävning

Efter att bosättningen har övergetts byggs tre megalitgravar (storstensgravar) intill den gamla bosättningen. I Sydskandinavien uppfördes megalitgravar under en relativt kort period i början bondestenåldern, inom tidsintervallet 3600¬3300 f.Kr. Megalitgravar är byggda av oftast obearbetade stenblock och brukar delas in i dösar och gånggrifter. Dösen består av flera stenblock som bildar en gravkammare. På dessa vilar ett takblock. Oftast ingår stenkammaren i en rektangulär eller rund hög – långdös respektive runddös – som avgränsas av resta stenar.

Det var just dösar som vi fann spår av vid ESS. Samtliga vägg- och takblock i kammarkonstruktionerna liksom kantstenarna var emellertid borta. Det fanns dock delar av brätten av småsten bevarade, lagda i en rektangulär form kring gravmonumenten. Luckor och hålrum i brättena och mörka avtryck i sanden visade var kantstenarna varit placerade. I dösarna fanns också rester av den hög som ursprungligen täckte gravkammaren. Själva gravkammarna gav sig till känna genom stora avtryck i sanden efter kammarblocken. De gravlagda fann vi inga spår av, vilket enkelt kan förklaras med att bevaringsförhållandena för organiskt material är generellt dålig på platsen.

//Magnus Andersson, projektledare, Raä Uv Syd

 

Vi hittade guld också!!

Nu är grävningen på ESS-området avslutad och allt är ihoppackat och inkört. Redan innan vi hann köra därifrån var nästa entreprenör på plats för att anlägga en väg tvärs över den tidigneolitiska boplatsen.

Vi har grävt fram så många intressanta lämningar och fynd på denna jätteundersökning! Från både tidigneolitikum och äldre järnålder har vi en hel del nya lämningstyper och en helhetsbild, tack vare se stora ytorna, vilket kommer att ge ett betydande tillskott till kunskapen om de förhistoriska människornas samhälle och liv.

Den stora överraskningen var gravfältet från övergången sen romersk järnålder-folkvandringstid. Knappt 15 gravar med många fina fynd. Bilder på keramikkärl och pärlor finns i inlägget från 24/10, men vad vi inte berättat förrän nu är att det i en av gravarna fanns två små guldföremål! Det ena är en ring och det andra ett bleck med instämplad dekor. De är små, bara en knapp cm i diameter, och kanske har de suttit ihop som ett föremål. På bleckets baksida finns något som kan vara rester av organiskt material.

Två guldföremål från en av gravarna från yngre jomerk järnålder/folkvandringstid. Dekoren på blecket är koncentriska cirklar i mitten och något som ser ut som Y:n eller eifelltorn.

Två guldföremål från en av gravarna från yngre romersk järnålder/folkvandringstid. Dekoren på blecket består av koncentriska cirklar i mitten och något som ser ut som Y:n eller eifelltorn runtom. Foto: Lotten Haglund

Överraskande var också att vi på ”Objekt4/5″ (en av de tre undersökningsytorna) hittade ett rätt stort djurbensmaterial och även träföremål. Bevaringsförhållandena för ben är generellt mycket dåliga i den här trakten och träföremålen hör sannolikt tillden yngre järnåldersbebyggelsen, så det var en glad överraskning!

älghorn

Älghorn i en fukthåla, centralt på boplats från äldre järnålder. Foto: Sofia Lindberg

käke

Kokäke i grop invid fukthålan. Flera käkar av ko och hund var nedlagda i gropar och brunnar. Foto: Sofia Lindberg

trämedhål

Träföremål (yxskaft?) Foto Henrik Pihl

tvåträtvå

Två träföremål från en brunn i våthålan. Det undre föremålet var nerstucken i brunnen, kan det vara en del av ett årder? Foto: Henrik Pihl

 Nu tar rapportarbetet vid, de första analysresultaten har börjat trilla in och det ser spännande ut! Bland annat har paleobotanikerna hittat extremt små vetekorn i vissa tidigneolitiska anläggningar. 

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

/Anna

Utsikt från projektledarrummet

Som projektledare på en arkeologisk utgrävning missar man mycket av det roliga. Det mesta faktiskt. Inte det att man aldrig har kul, men man går miste om det som är så speciellt med att jobba som fältarkeolog, fältkänslan och alla historier och myter. I sandstorm och lervälling där utanför mitt (för säkerhets skull gallerförsedda) projektledarfönster berättas och skapas i detta nu historier från gamla och nyligen gjorda utgrävningar. Att vara arkeolog i början av sin karriär innebär nämligen att flänga land och rike kring och delta i utgrävningar där det för tillfället behövs folk. Varje gång man kommer till en ny undersökning möter man nya och gamla bekantskaper, alla lika sugna på att höra och berätta.

Anna blogg Bild1Bild 1. Utsikt från projektledarfönstret. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Ofta handlar historierna om någon stackare som råkat göra en blunder. De berättas på ett hyfsat medlidsamt sätt (utan att för den skull förminska nöjespotentialen). Alla vet att nästa gång kan det vara ens egen tur att figurera i en myt som sprids säsongssnabbt över hela landet. De bästa berättelserna återberättas i åratal och förlänger livet på många.

Man missar också UPPTÄCKTSSTUNDERNA. Känslan därute, när man precis gräver fram ett pärlhalsband, en yxa eller en 6000 år gammal kruka som ingen rört sedan dess. Igår kom 4 fyllfat in, överfulla med skärvor från ett sjukt stort kärl från TNI (tidigneolitikums äldsta del, ca 6000 år gammalt). Det största jag har sett!

Anna blogg bild3Bild 2. 6000 år gammalt kärl, just inkommet från fält. Foto: i all hast Kristian Brink, Sydsvensk Arkeologi AB.

Det här kärlet måste ha haft en diameter på minst 40, kanske 50 cm. Inget man fyller och bär runt på. Däremot lämpligt om man vill lagra något i stor mängd, att konsumera på plats. Eftersom vi har hittat en ugn från samma period, tillsammans med sädeskorn som skulle kunna vara spår av maltrostning, går mina tankar osökt till öltunna. Med hjälp av diverse naturvetenskapliga analyser hoppas vi kunna få svar på detta under nästa år.

Anna blogg bild2Bild 3. Fältkollegor äter lunch, jag snyltar på stämningen. Foto Anna Lagergren.

Som projektledare kan man snylta på fältkänslan, genom att lyssna på avstånd och njuta av rasterna när alla kommer in och sorlar, skrattar, ångar och skitar ner. Och genom att lägga vantarna på fynden när de kommer in. Att vara projektledare är rätt bra ändå. Och vid närmare eftertanke så berättas och förbättras den arkeologiska historieskatten även i kontorsboden!

Anna blogg bild4Bild 4. Håkan Aspeborg traderar i kontorsboden. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Trevlig helg!

//Anna Lagergren, Raä.

Att ha haft höstlovslediga barn på besök

Fältarbetet går mot sitt slut och även om det känns vemodigt så här på upploppet så tror jag att många tycker att det ska bli skönt att komma in i värmen efter de senaste något kylslagna och blåsiga dagarna. Idag är åkrarna lerigare än någonsin och regnet äter sig in genom de olika lagren man tagit på sig. Och även om jag vet att det är otroligt kämpigt att vara ute varenda dag när vädret inte är det bästa, så kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk. Avundsjuk på mina kollegor som ligger där ute i leran medan jag suttit inne på kontoret i baracken och jobbat mest hela fälttiden. Varför? För vi har världens roligaste jobb.

Som förmedlingsansvarig för projektet har jag också haft oerhört roligt. Att försöka få människor att förstå att arkeologi är spännande, samhällsrelevant och lärorikt är, i min mening, bland det roligaste med det här jobbet. Och jag tycker att vi lyckats rätt bra hittills.

bild 2Bild.1. Kerstin visar fynden från gropen hon undersöker på objekt 1. Foto: Ulrika Söderström, Kalmar läns museum.

Det är dock inte alltid lätt att berätta. Vare sig om arkeologi eller om människorna som kan ha bott på den plats vi gräver. Att tända ett brinnande intresse och göra arkeologin spännande barn är särskilt utmanande, tycker jag. Särskilt om man som här i stort sett saknar skelett och skatter! Hur gör man t ex lämningarna efter ett hus, där endast de mörka cirklarna efter stolparna finns kvar, spännande för barn som till vardags dränks i det visuella bruset från både TV, surfplattor och datorer?

I förra veckan fick vi träna på allvar då en massa höstlovslediga barn och deras föräldrar tillbringade eftermiddagen hos oss. Barnen delades in i två grupper så att alla fick bästa möjliga tillfälle att testa på jobbet som arkeolog. Ena gruppen startade med Anna och Håkan på stenåldersytan där barnens uppdrag blev att ”hitta” de föremål som arkeologerna ”missat”. När de samlat ihop sina fynd fick de tvätta dem och sortera dem i påsar. Alltmedan jag febrilt försökte få barnen i den andra gruppen att v-i-s-u-a-l-i-s-e-r-a hur det kunde ha varit att leva här under stenåldern. Det låter ohyggligt mycket mer Staffan Westerberg än vad det var kan jag lova. Barnen fick höra berättelsen om stenålderspojken som skulle lära sig att bli flintsmed. Han som tyckte att mormor var både tjatig och dum som ville att han skulle lära sig att slå flinta på rätt sätt. Kontentan av historien, som ni hittar här, är i att med lite tålamod så går nästan allt, bara man vill. Ganska bra historia att använda om man vill försöka förmedla bilden av att vi inte är så himla mycket annorlunda än vad stenåldersmänniskorna var.

Sen tittade vi såklart på fynd, mängder av fynd. På frågan vad stenåldersbarnen använde för leksaker eller lekte blev det först alldeles tyst i gruppen. Sen bröts den av en liten kille i sexårsåldern med blå toppluva som sa:

-Du. Jag tror dom klättrade i träd. Jättemycket.

//Ulrika Söderström, Kalmar läns museum