Archive for the 'Brunnshög framtidsvandring' Category

Page 2 of 3

Punkt 5 – den gamla vägen

Vägar speglar inte bara hur människor har rört sig i landskapet, utan också hur man mötts. Det äldre vägnätet är inte alltid lätt att urskilja i nutidens landskap. Med hjälp av gamla kartor kan man få ledtrådar.

I de äldre kartorna ser man att det ”lilla” vägnätet ledde mellan bebyggelse, åker, vattendrag och utmark. Det ”större” vägnätet, som förband byar och bygder med varandra, gick ofta över allmän mark. Enligt den medeltida Skånelagen var det bötesstraff för att passera över odlad mark, samtidigt skrev lagen att det var förbjudet att förstöra eller spärra vägar.

Buhrmans karta från 1684 visar Skånes gamla städer, byar och vägnät.Den röda pricken visar var Brunnshögsområdet är.

Buhrmans karta från 1684 visar Skånes gamla städer, byar och vägnät.Den röda pricken visar var Brunnshögsområdet är.

Det har förstås funnits vägar också i förhistorisk tid, men det är svårt att avgöra hur gamla de är. Ibland kan arkeologerna faktiskt hitta gamla vägar, men oftast blir det bara en kort snutt. Ett annat sätt är att skärskåda topografin, för att avgöra hur höjder, våtmarker och vattendrag hindrat eller blockerat terrängen. Sedan prickar man in fornlämningar från olika perioder och jämför med äldre kartor.

Det visar sig ofta att kartornas vägar mycket väl kan härröra från ett vägnät från järnåldern. Och på en del ställen ser man tydligt hur vägar följer stråk av gravar från bronsåldern eller stenåldern. Samband finns det säkert.

Sättet att färdas längs vägarna varierade, men det allra vanligaste var att man gick till fots. En vandrare tar sig fram ungefär en mil på två timmar. Med lätt packning är en lagom dagsetapp 3-4 mil. Från Brunnshög skulle det alltså ta fyra timmar ner till dagens Malmö eller ett par timmar ut till kusten.

De första beläggen för hjul i Sydskandinavien är 5000 år gamla, men det förstås: oxar hade då redan funnits här en tid och kunde om inte annat säkert dra en släde. Tamhästar finns i Sydskandinavien för 5700 år sedan. En skrittande häst gör ungefär 10 km/timmen, i galopp går det i cirka 40 km/timmen. Inte sällan var det bättre att sköta stora transporter vintertid, när snöföre och isbelagda vattendrag kunde underlätta färden..

Arkeologerna räknar inte vattendrag och hav som hinder utan som en möjlighet till vidsträckta kontakter. En tuff kajakpaddlare kan klara uppåt 50 km i en dagsetapp. Öresund vore alltså ingen svår match. En måttligt stor segelbåt kan korsa farvattnen mellan Skåne och Tyskland på sådär 12 timmar.

Eftersom Skåne på tre sidor är omflutet av hav förstår man att människor, idéer och saker har kunnat föras både ut och in. Brunnshögsområdet ståtar inte (ännu) med några arkeologiska föremål som ser ut att komma långt bortifrån. Men platsen har definitivt inte varit en bakgård, utan har hängt med sin tid – i alla tider. Här finns ju t ex några av de allra äldsta beläggen för odling i Sydskandinavien.

Punkt 6 – bondgården under hundratals år

Under förhistorisk tid flyttades gårdar och byar med jämna mellanrum. När byggnaderna blev skruttiga och de närmaste markerna utarmade tog människorna med sina ägodelar och startade om på en ny plats, efter några decennier.

På Brunnshög har man dock hittat en gård som varat ovanligt länge. Inte så att samma hus har använts genom alla århundradena. Med jämna mellanrum har man byggt nya hus, men alldeles nära de gamla. Det är samma gårdsplats som har använts under en lång tid mellan 220 och 140 år sedan, med bostadshus och något uthus i varje ombyggnadsfas.

Arkeologerna har kunnat se att gårdens folk höll hästar, får och kor och odlade korn, vete, havre, råg och lin. Under de första hundra åren av gårdens existens höll man också på med järnsmide. I jorden och groparna låg rostiga föremål av järn och restprodukter från smidet kvar.

Under järnåldern hade man inte gruvor utan metallen utvanns från malm som man hämtade ur sjöar eller myrar. Malmen fick sedan renas i flera steg, innan man fått fram järn som dög att smida med. Arbetet var komplicerat och krävde stora kunskaper om råmaterial, ugnar och temperaturer. Och det krävdes mycket malm och mycket ved under processens gång.

Genom att analysera slagg och järnföremål har arkeologerna kunnat slå fast att gårdsfolket på Brunnshög inte har ägnat sig åt att utvinna järn. Brunnshögssmederna har i stället skaffat sig halvfärdiga smältor, som fått renas ytterligare och sedan smitts till föremål. Det var ingen stor produktion, utan det verkar ha varit för husbehov. Arkeologerna har bland annat hittat nitar, spikar, stämjärn, haspar, handtag och en synål.

Järnföremål som arkeologerna hittade på Brunnshög.Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV.

Järnföremål som arkeologerna hittade på Brunnshög.Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV.

Järnföremål som arkeologerna hittade på Brunnshög.Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV.

Men det märkligaste fyndet doldes i en grop strax utanför smedjan. Gropen hade först grävts för att ta upp lera för att bygga med (t ex hus och ugnar). Sedan hade gropen pö om pö fyllts igen, bland annat med stora mängder avfall i form av kasserat järn och slagg från smidet.

I ena änden av den stora gropen låg femton stora slaggklumpar och en packning av stora stenar. Här hittade arkeologerna sprida, brända ben, i form av skalltak och rörben från en vuxen människa.

Det hela liknade en grav, om än av det ovanliga slaget. Graven var ungefär 1800 år gammal. Dateringen sammanfaller med att smidesarbetena verkar upphöra på gården. Kanske var det smeden själv, som begravts med resterna av sitt arbete?

En ovanligt komplett keramikkruka hittades i botten av en brunn på gården. Den hade använts till att hissa upp vatten, tills repet brast och krukan blev kvar. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

En ovanligt komplett keramikkruka hittades i botten av en brunn på gården. Den hade använts till att hissa upp vatten, tills repet brast och krukan blev kvar. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Det finns många sägner och berättelser som pekar ut smederna som personer med nästan magiska förmågor. Deras kunskaper väckte säkert aktning – att ur en klump roströd sten, via eld vatten göra järnet mjukt och sedan skapa hårda, konstfärdiga föremål… vem har inte hört talas om magiska svärd eller kedjor, eller om smeder som inte fick retas upp?

Punkt 7 – stendösar och långhus

Utgrävningarna vid ESS har förberetts noga. När det blivit dags för slutundersökningar har sex mindre delområden har valts ut. På ett övergripande plan vet man vad som kommer att hittas, men inte i detalj. Spår efter bondgårdar, några gravar, säkert keramikskärvor, redskap av flinta och järn, kanske något fint smycke… jordprover fulla av frön, träkol och pollen, skelettdelar från djur. Men hur många bondgårdar och hur stora, vilken slags keramik och om det blir något praktföremål i brons eller flinta. Eller ett äldre än äldst sädeskorn, det återstår att se.

Inte minst hoppas arkeologerna få ordentligt svar på om det har funnits stenkammargravar inom området. Stenkammargravar är ett samlingsnamn för dösar, gånggrifter och hällkistor, alltså stora, stenbyggda gravmonument från bondestenåldern. På ESS-området har man haft känning på kanske tre sådana, men observationerna måste bekräftas! Spåren består av märken i marken efter där gravkammarstenarna stått, så det är inte särskilt enkelt att urskilja.

 

Kartan visar vilka delar av ESS-området som ska slutundersökas.

Kartan visar vilka delar av ESS-området som ska slutundersökas.

Fynden vore väldigt värdefulla, eftersom så pass få stenkammargravar är kända från denna trakt. Hittills har forskningen betraktat området som glest befolkat, långt ifrån viktigare bygder under bondestenåldern. Om det visar sig att det faktiskt finns spår efter de här slags monumenten, så får arkeologerna nog överväga om inte området kan ha haft betydelse i sin tid, för mellan 5600 och 5300 år sedan.

Men, varför står inte dösarna kvar, såsom de gör på en del andra platser? Ibland har det att göra med att bönder under de senaste århundradena tröttnat på att behöva plöja runt stora block och tagit bort stenarna. Bumlingarna har varit eftertraktade som byggnadsmaterial. Från andra håll i Skåne finns berättelser från 1600-talet om hur dösar och gånggrifter tagits ner och hur stenarna byggts in i kyrktorn och grunderna till gårdar.

Det här är väl urbilden av en dös idag, men såhär avskalade var de inte i sin tid. Det här är bara själva gravkammaren. Några meter kring den gick en ram av lite mindre stenar. Innanför ramen, uppemot gravkammaren, hade man lagt på jord till en kulle, så att bara takstenblocket syntes. Foto: Thomas Hansson, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Det här är väl urbilden av en dös idag, men såhär avskalade var de inte i sin tid. Det här är bara själva gravkammaren. Några meter kring den gick en ram av lite mindre stenar. Innanför ramen, uppemot gravkammaren, hade man lagt på jord till en kulle, så att bara takstenblocket syntes. Foto: Thomas Hansson, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Så, bara för att saker inte är direkt synliga idag, betyder inte att de aldrig funnits. Man får leta lite noggrannare, helt enkelt.

Punkt 8 – det äldsta sädeskornet

Vad fick människorna att lämna en tillvaro som jägare, samlare och fiskare och ge sig in i livet som bonde? Frågan återkommer arkeologerna till om och om igen, för svaret är inte enkelt att ge.

Fram till för cirka 12000 år sedan levde människorna som jägare och samlare. Vid den här tidpunkten kan man arkeologiskt se att jordbruket uppstår på flera platser runt om jorden, bland annat i Mellanöstern.

6000 år gammalt naket korn från en grop på Brunnshög. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV.

6000 år gammalt naket korn från en grop på Brunnshög. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet UV.

Det finns flera teorier om varför: klimatförändringar, ont om vatten, stora befolkningar som skulle försörjas, översvämningar som tvingade ihop folk på mindre landytor som måste utnyttjas mer effektivt. En rolig teori: att större befolkningsgrupper ställde nya sociala krav där relationer blev viktiga och man samlade sig oftare. T ex till fester, med rusdrycker bryggda på spannmål…

Övergången till jordbruk gick på många håll långsamt. Tillvaron dittills hade sina baksidor, men anses ändå ha varit relativt okomplicerat. Jordbruk å sin sida är arbetsintensivt och kräver ständig tillsyn. För Skånes del dröjde det tills för 6000 år sedan, innan jordbruket fick fäste. Då hade grannfolk i söder, på andra sidan Östersjön, varit bönder i flera hundra år. Det finns två huvudteorier om hur jordbruket spreds till Sydskandinavien.

Den ena säger att det sakta sipprade in i samhället. Redan tusen år tidigare hade man ”trädgårdsodlat” i skogarna, genom att gynna t ex hassel och bärbuskar. Bosättningarna hade redan blivit mer permanenta. Man hade kontakt med grupper av bönder på kontinenten oh utbytte gåvor. När befolkningen blivit stor nog samtidigt som klimatet ändrades något, så tog man själva steget.

Arkeologerna brukar också jorden och skördar, fast på sitt sätt. Vid utgrävningen av  den här sänkan hittades en massa keramikskärvor, från en kruka som varit fint dekorerad med streck. Se nedan. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Arkeologerna brukar också jorden och skördar, fast på sitt sätt. Vid utgrävningen av den här sänkan hittades en massa keramikskärvor, från en kruka som varit fint dekorerad med streck. Se nedan. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Den andra teorin menar att det är resultatet av att nya befolkningsgrupper flyttade hit och tog med sig kunskapen om jordbruket. Övergången till jordbruk gick här nämligen ganska snabbt och fick stort genomslag. Inom kort började också befolkningen att bygga stora, tunga monument (t ex stendösar) och den typen av organisationsförmåga tyder på att en mer handfast påverkan kommit utifrån.

Keramik med bukstrecksornamentik från Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

Keramik med bukstrecksornamentik från Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

De första bönderna ägnade sig lika mycket åt att jaga, samla och fiska som att odla och sköta boskap. För att röja plats i skogen fällde man träden och brände av ytorna innan man sådde. Man odlade tåliga, enkla former av vete och korn. Det lustiga namnet ”naket korn” syftar helt enkelt på att skalet kring själva kornet satt så löst att det gick lätt att tröska.

Kor, får, getter och grisar var de första jordbrukarnas boskap. Alla dessa kom som »färdiga« tamdjur till Skandinavien. Tamhästar blev vanliga först mot slutet av bondestenåldern. Boskapen gick fritt ute i markerna, dygnet och året runt. Man byggde hägnader runt åkrarna för att skydda dem från att bli nedtrampade.

Punkt 9 – människan i liv och död

Genom gravarna möter arkeologerna de förhistoriska människorna i person.

Till att börja med varierar sättet att begrava människor. Gravplatsen kan vara t ex en enkel grop i marken, en gravkammare byggd av stora stenar eller en träkista som täckts av en åtta meter hög jordkulle. Den döde kan ha begravs i enskildhet eller tillsammans med tiotals andra individer. I perioder valde man att lägga ner den döde hel och hållen i graven, under andra tider verkar man ha låtit mjukdelarna förmultna och sedan lagt de rena skelettdelarna i grav. Kremering har förekommit under långa perioder, då kroppen bränts på bål och de små vitbrända skelettbitarna samlats in och begravts. Sätten är många.

I de allra flesta fallen hittar arkeologerna föremål i gravarna. Det kan vara saker som har suttit på personens kläder, men ofta verkar det vara ting som lagts ner särskilt. Ibland är det vara en enstaka vass flintskärva eller en rostig kniv, men lika gärna kan det vara utsökta bronssmycken, stiliga stenyxor, svärd, pärlor av djurtänder, bärnsten eller glas, tjocka guldringar, keramikkärl som har innehållit mat, pilspetsar…

Den här fina keramikkrukan hittades i en grav från äldre järnåldern, som hittades vid ESS-området. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Den här fina keramikkrukan hittades i en grav från äldre järnåldern, som hittades vid ESS-området. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Antingen har föremålen varit så förknippade med den avlidne att de fått följa med i graven, eller också kanske man tänkt sig att tingen skulle komma till glädje i ett liv efter detta. Olika ritualer har hört till olika tider. Arkeologerna kan ibland också se tecken på att man kommit tillbaka till gravar, ordnat om dem eller lagt ner nya gåvor. Ibland kan man hitta fröer och pollen i gravarna, som dels visar när på året graven gjorts och stängts, dels kan visa att växter lagts ner. Som den där hällkistan i Småland, där analyser visade att man strött mängder av vitsippor över den döde.

Gravarna ligger gärna lite märkbart placerade i terrängen. På åsryggar och kullar, nära gamla vägar, i en backe med fin utsikt mot hav eller landskapet. De efterlevande har velat ge en fin plats åt de döda, men kanske samtidigt visa andra att det här, det är vår plats. Här hör vi hemma, i döden som i livet.

I gravarna på Brunnshög har arkeologerna inte hittat några skelettdelar. Antagligen har alltihop fullständigt förmultnat, men av innehållet och hur allt är ordnat måste det ändå röra sig om gravar. När arkeologerna väl hittar skelett tar osteologerna – benexperterna – vid. I själva skeletten finns massor av information, som de har kunskaper att leta fram.

Det som finns kvar av gravar är ibland bara en mörk jordfläck och stenar. Fotot visar en grav från äldre järnåldern, som hittades vid på Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

Det som finns kvar av gravar är ibland bara en mörk jordfläck och stenar. Fotot visar en grav från äldre järnåldern, som hittades vid på Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

Osteologerna mäter benen och kan säja hur lång personen varit. De tittar på hur skelettdelarna har växt ihop och tänderna utvecklats, och kan bestämma ålder. Gäller det en vuxen individ kan man ofta urskilja om det är en man eller kvinna – kännetecken på huvudet och i bäckenet lämnar ledtrådar. Man kan se om det finns gamla skador, förslitningar eller akuta brott. Det går ibland att avgöra om personen i perioder svultit eller plågats av vissa sjukdomar, om hen varit klent byggd, haft stor näsa eller ont i knät.

Med hjälp av avancerade analyser av ämnen som har lagrats i skelettet eller tänder kan man till och med ibland säja ungefär varifrån personen kommit och vad hen har haft som huvudsaklig föda under uppväxten.