Archive for the 'Inhåleskullen, Uppland' Category

Inhåleskullen – Årets julklapp!

Har du en gammal mormor, en kusin, en kompis eller en kollega som gillar gravfält med lång användningstid, stora treuddar, vendeltida prakthjälmar eller återanvända skelettgravar? Då behöver du inte fundera längre, en given julklapp till dem blir tipset om denna rapport. Den går nu att ladda ner från vår hemsida, leta rätt på UV Rapport 2012:158.

Trevlig läsning!

13% från sanningen…

Ibland blir man lite för exalterad, som med den här elektrum-grejen, det lät ju så spännande… Minst 20% silver ska det dock tydligen vara i elektrum (eller 10% beroende på vem man frågar), så det är ”bara” guld vi fanns på Inhåleskullen. Viva eldorado!

Pang boom elektrum

 Vi lät vår eminenta geokemist Lena Grandin göra en analys av den folkvandringstida guldtenen från Inhåleskullen. De kantiga brottytorna och den ljusa färgen gjorde oss lite fundersamma, kunde det vara något annat än guld, rentav en recent legering som hamnat i graven av en outgrundlig anledning? Även en auktoritet i ämnet, docent Kent Andersson, tyckte att fyndet var märkligt, inte tillräckligt gult och utan huggspår…

En syn man aldrig tröttnar på, ett finfint fynd från Inhåleskullen.

 Analysen visar att tenen består av elektrum, en legering av guld och silver, i det här fallet med proportionerna 92-7%. Lite koppar finns också.

Ytan av tenen, fotad på riktigt riktigt nära håll.

 Vid Skeke i Rasbo hittade våra kollegor en smälta av elektrum förra sommaren, det var värst vad denna metall blir aktuell plötsligt. ¡Viva el elektrum-åldern!

En vendeltida långväga kärlekshistoria?

Ni har ju tidigare hört om blingbling-paret som begravdes på Inhåleskullen någon gång under 700-talet. Ni vet, han med den tuffa hjälmen och hon med de vackra smyckena. Frågan är om man i gravmaterialet inte kan utläsa en till möjlig kärlekshistoria…

Grav 680 var en liten stensättning tillika behändigt undersökningsobjekt, en enkel match för en erfaren arkeolog som Katarina. Den omsorgsfullt byggda stenpackningen talade för en datering till folkvandringstid men fynden vittnar istället om att gravsättningen måste ha ägt runt någon gång under mellersta vendeltid.

Stensättningen efter att Katarina påbörjat rensningen. Hon kan hon!

 I gravgömman fanns brända ben av en vuxen människa, en hund och ett får (eller get), några kamfragment, ett tiotal järnnitar, skärvor av ett keramikkärl med tjocka väggar och ett litet bronsspänne. Spännet var inte ramponerat av eld och det verkar således ha deponerats i graven efter att resten av fynden fått sig en rejäl omgång på brandbålet. Det rör sig om ett redskapsspänne, en typ som användes för att samla diverse mindre redskap hängande i snodder, band eller kedjor. Redskapsspännen är mycket vanliga på Gotland men betydligt sällsyntare på fastlandet. 

Spännet före konservering, lite jordigt och så. Foto Christina Holm.

 

Spännet efter konservering, ja, lite grönare.

  Så nu lite spekulation… Kan det vara en gotländsk kvinna som låg där begraven på Inhåleskullen? Kanske hon träffade en attraktiv, så där lagom vältränad och charmig upplänning under sin livstid? Och efter mycket om och men lämnade hon sin kära ö för alltid… Eller är det bara ett föremål som införskaffats genom byteshandel? Det lär vi aldrig få veta men visst låter det fint med långväga kärlek under vendeltid…
 
 
 
 
 

En vendeltida skönhet – eller konsten att se snygg ut på 700-talet

Vem var hon då kvinnan som blev begravd bara några meter från graven med den hjälmprydde mannen? Konstruktionsmässigt liknar gravarna varandra och även vad gäller innehållet finns en hel del likheter. I båda finns t.ex. ben från nöt, får/get, hund, häst, höns och gris. Även dateringarna stämmer överens, 700-tal borde det vara för båda, ja, vi är långt ifrån färdiga med fyndanalyserna men där någonstans i yngre vendeltid borde vi landa. Så… kan de ha varit gifta medan de levde? Omöjligt att veta säkert, men långt ifrån omöjligt.

Vilket par de måste ha utgjort i så fall, iögonfallande båda två när de strosade runt i de sydöstra delarna av Uppsalaslätten. Det är nämligen så att om den tuffe mannen kunde stoltsera med en finfin hjälm och kanske en ornerad svärdsskida var kvinnan inte sämre vad gäller snygga attiraljer. Vad sägs om ett riktigt läckert ryggknappspänne, ornerade pärlspridare som måste ha framkallat en hel del avundsjuka blickar och en stor uppsättning färgglada pärlor gjorda av olika material.

Del av ryggknappspänne. Ännu finare exemplar finns förstås, förgyllda och hela, men ändå, kolla ornamentiken. Snyggt var ordet.

Fragment av pärlspridare, prov på fantastiskt metallhantverk för sisådär 1300 år sedan. Man blir nästan gråtfärdig.

Små små kedjelänkar till pärlspridare, några millimeter i diameter. Inte illa att hitta dem, särskilt som graven undersöktes under pågående snöstorm. Vi kan vi på UV…

Pärlor av bergkristall, glas (vissa i millefioriteknik) och glasfluss. Samtliga ramponerade av elden men fortfarande vackra. Foto Christina Holm.

Bronsspiralpärlor med lite olika utseenden. Mångfalden var nog viktig.

Bronspärlor av den lite exklusivare typen. Ett par av dem har en kärna av någon form av bergart, den tredje är ornerad. Garanterat inte varje kvinnas egendom.

Det luktar förstås överklass lång väg av vårt hypotetiska par, inte samhällets högsta topp men däremot folk med relativt gott om materiella resurser, och som dessutom gärna ville synas lite, lite extra. Helt osökt kan man undra, låg den dåtida Stureplan i trakterna kring Fyrislund? (dock var hundarna i gravarna inga chiwavor).