Ibland blir man lite för exalterad, som med den här elektrum-grejen, det lät ju så spännande… Minst 20% silver ska det dock tydligen vara i elektrum (eller 10% beroende på vem man frågar), så det är ”bara” guld vi fanns på Inhåleskullen. Viva eldorado!
Archive for the 'Inhåleskullen, Uppland' Category
Vi lät vår eminenta geokemist Lena Grandin göra en analys av den folkvandringstida guldtenen från Inhåleskullen. De kantiga brottytorna och den ljusa färgen gjorde oss lite fundersamma, kunde det vara något annat än guld, rentav en recent legering som hamnat i graven av en outgrundlig anledning? Även en auktoritet i ämnet, docent Kent Andersson, tyckte att fyndet var märkligt, inte tillräckligt gult och utan huggspår…
- En syn man aldrig tröttnar på, ett finfint fynd från Inhåleskullen.
Analysen visar att tenen består av elektrum, en legering av guld och silver, i det här fallet med proportionerna 92-7%. Lite koppar finns också.
- Ytan av tenen, fotad på riktigt riktigt nära håll.
Vid Skeke i Rasbo hittade våra kollegor en smälta av elektrum förra sommaren, det var värst vad denna metall blir aktuell plötsligt. ¡Viva el elektrum-åldern!
Ni har ju tidigare hört om blingbling-paret som begravdes på Inhåleskullen någon gång under 700-talet. Ni vet, han med den tuffa hjälmen och hon med de vackra smyckena. Frågan är om man i gravmaterialet inte kan utläsa en till möjlig kärlekshistoria…
Grav 680 var en liten stensättning tillika behändigt undersökningsobjekt, en enkel match för en erfaren arkeolog som Katarina. Den omsorgsfullt byggda stenpackningen talade för en datering till folkvandringstid men fynden vittnar istället om att gravsättningen måste ha ägt runt någon gång under mellersta vendeltid.
Stensättningen efter att Katarina påbörjat rensningen. Hon kan hon!
I gravgömman fanns brända ben av en vuxen människa, en hund och ett får (eller get), några kamfragment, ett tiotal järnnitar, skärvor av ett keramikkärl med tjocka väggar och ett litet bronsspänne. Spännet var inte ramponerat av eld och det verkar således ha deponerats i graven efter att resten av fynden fått sig en rejäl omgång på brandbålet. Det rör sig om ett redskapsspänne, en typ som användes för att samla diverse mindre redskap hängande i snodder, band eller kedjor. Redskapsspännen är mycket vanliga på Gotland men betydligt sällsyntare på fastlandet.
Spännet före konservering, lite jordigt och så. Foto Christina Holm.
Spännet efter konservering, ja, lite grönare.
Så nu lite spekulation… Kan det vara en gotländsk kvinna som låg där begraven på Inhåleskullen? Kanske hon träffade en attraktiv, så där lagom vältränad och charmig upplänning under sin livstid? Och efter mycket om och men lämnade hon sin kära ö för alltid… Eller är det bara ett föremål som införskaffats genom byteshandel? Det lär vi aldrig få veta men visst låter det fint med långväga kärlek under vendeltid…
Vem var hon då kvinnan som blev begravd bara några meter från graven med den hjälmprydde mannen? Konstruktionsmässigt liknar gravarna varandra och även vad gäller innehållet finns en hel del likheter. I båda finns t.ex. ben från nöt, får/get, hund, häst, höns och gris. Även dateringarna stämmer överens, 700-tal borde det vara för båda, ja, vi är långt ifrån färdiga med fyndanalyserna men där någonstans i yngre vendeltid borde vi landa. Så… kan de ha varit gifta medan de levde? Omöjligt att veta säkert, men långt ifrån omöjligt.
Vilket par de måste ha utgjort i så fall, iögonfallande båda två när de strosade runt i de sydöstra delarna av Uppsalaslätten. Det är nämligen så att om den tuffe mannen kunde stoltsera med en finfin hjälm och kanske en ornerad svärdsskida var kvinnan inte sämre vad gäller snygga attiraljer. Vad sägs om ett riktigt läckert ryggknappspänne, ornerade pärlspridare som måste ha framkallat en hel del avundsjuka blickar och en stor uppsättning färgglada pärlor gjorda av olika material.
Del av ryggknappspänne. Ännu finare exemplar finns förstås, förgyllda och hela, men ändå, kolla ornamentiken. Snyggt var ordet.
Fragment av pärlspridare, prov på fantastiskt metallhantverk för sisådär 1300 år sedan. Man blir nästan gråtfärdig.
Små små kedjelänkar till pärlspridare, några millimeter i diameter. Inte illa att hitta dem, särskilt som graven undersöktes under pågående snöstorm. Vi kan vi på UV…
Pärlor av bergkristall, glas (vissa i millefioriteknik) och glasfluss. Samtliga ramponerade av elden men fortfarande vackra. Foto Christina Holm.
Bronsspiralpärlor med lite olika utseenden. Mångfalden var nog viktig.
Bronspärlor av den lite exklusivare typen. Ett par av dem har en kärna av någon form av bergart, den tredje är ornerad. Garanterat inte varje kvinnas egendom.
Det luktar förstås överklass lång väg av vårt hypotetiska par, inte samhällets högsta topp men däremot folk med relativt gott om materiella resurser, och som dessutom gärna ville synas lite, lite extra. Helt osökt kan man undra, låg den dåtida Stureplan i trakterna kring Fyrislund? (dock var hundarna i gravarna inga chiwavor).
I dessa tider där man förväntas producera ”crème de la crème-arkeologi” för allt mindre pengar får man vara beredd att prioritera bort vissa saker. För vår del har det handlat mycket om vilka föremål som skulle konserveras, det blev ju en hel del metaller i och kring gravarna. Många järnnitar – och de är många, flera hundra – kommer aldrig att hamna i ett arkeologiskt magasin, och ärligt talat finns det inga skäl att förbittra sig över det. De registreras, dokumenteras, fotograferas och sen adjöss, papperskorgen nästa. ”Sorry grabben men du har faktiskt ett begränsat vetenskapligt värde…”
Andra grejer däremot… Vi har haft våra misstankar men det är först när Agneta hittade några fler fragment bland benen som det blev bekräftat: Ja, det finns en vendeltida hjälm i en grav från Inhåleskullen. Eller i alla fall fragment av en hjälm, som måste ha sett väldigt tjusig ut från början. Och det här är en liten sensation i sig, vendeltida hjälmar växer inte på träd direkt. Exemplaren från båtgravarna i Vendel, Valsgärde och Ultuna är väl kända, och ytterligare några stycken har man påträffat i brandgravar från t.ex. Täby och Sollentuna. Men fortfarande är de riktiga rariteter, under vendeltiden helt enkelt exklusiva statussymboler. Så den hjälmprydde mannen från Inhåleskullen måste ha varit en riktig höjdare, åtminstone lokalt i bygden. Frågan är om det inte även finns bitar av en svärdsskida i graven, döm själva…
Hjälmen från båtgrav XIV i Vendel. De röda markeringarna visar de delar vi kunnat lokalisera i graven från Inhåleskullen. Foto SHM.
Del av ögonbryn. Det blev det avgörande fragmentet, dess upptäckt suddade ut alla tvivel.
Ytterligare små fragment av ögonbrynen. Tur att vi vattensållade.
Bandformade beslag, både till pannan och till sidorna. Samtliga har utsökt ornamentik, förstås.
Svärdsskida från en båtgrav i Ultuna. Foto SHM.
Dekor av svärdsskida eller inte? De rännformade kantbeslagen och de vackra beslagen – vissa med genombruten ornamentik – finns i alla fall med…