Archive for the 'Inhåleskullen, Uppland' Category

Page 2 of 5

En vendeltida tuffing – eller konsten att se cool ut på 700-talet

I dessa tider där man förväntas producera ”crème de la crème-arkeologi” för allt mindre pengar får man vara beredd att prioritera bort vissa saker. För vår del har det handlat mycket om vilka föremål som skulle konserveras, det blev ju en hel del metaller i och kring gravarna. Många järnnitar – och de är många, flera hundra – kommer aldrig att hamna i ett arkeologiskt magasin, och ärligt talat finns det inga skäl att förbittra sig över det. De registreras, dokumenteras, fotograferas och sen adjöss, papperskorgen nästa. ”Sorry grabben men du har faktiskt ett begränsat vetenskapligt värde…”

Andra grejer däremot… Vi har haft våra misstankar men det är först när Agneta hittade några fler fragment bland benen som det blev bekräftat: Ja, det finns en vendeltida hjälm i en grav från Inhåleskullen. Eller i alla fall fragment av en hjälm, som måste ha sett väldigt tjusig ut från början. Och det här är en liten sensation i sig, vendeltida hjälmar växer inte på träd direkt. Exemplaren från båtgravarna i Vendel, Valsgärde och Ultuna är väl kända, och ytterligare några stycken har man påträffat i brandgravar från t.ex. Täby och Sollentuna. Men fortfarande är de riktiga rariteter, under vendeltiden helt enkelt exklusiva statussymboler. Så den hjälmprydde mannen från Inhåleskullen måste ha varit en riktig höjdare, åtminstone lokalt i bygden. Frågan är om det inte även finns bitar av en svärdsskida i graven, döm själva…

Hjälmen från båtgrav XIV i Vendel. De röda markeringarna visar de delar vi kunnat lokalisera i graven från Inhåleskullen. Foto SHM.

Del av ögonbryn. Det blev det avgörande fragmentet, dess upptäckt suddade ut alla tvivel.

Ytterligare små fragment av ögonbrynen. Tur att vi vattensållade.

Bandformade beslag, både till pannan och till sidorna. Samtliga har utsökt ornamentik, förstås.

Svärdsskida från en båtgrav i Ultuna. Foto SHM.

Dekor av svärdsskida eller inte? De rännformade kantbeslagen och de vackra beslagen – vissa med genombruten ornamentik – finns i alla fall med…

Rena rama julbordet! Och en nallebjörn…

Den osteologiska analysen av benen från Inhåleskullen fortskrider, det är många fragment som ska granskas noggrant men Agneta är inte den som ger upp så lätt.

Hög med brända ben. Till höger syns ett fingerben av människa. Foto: Christina Holm.

 

Några roliga resultat kan vi berätta om redan nu. I en av ”lerkakorna” fanns det brända ben från sill. Dessa ingick uppenbarligen i gravgodset som hade deponerats på brandbålet, antagligen i rökt eller torkat tillstånd. Det är ändå 6-7 mil till den närmare delen av Östersjökusten.

I den här "lerkakan" fanns bl.a. fiskben. Foto: Christina Holm.

 

Att påträffa ben från fisk vid gravundersökningar är inte så vanligt, men delvis kan det bero på att de är så små att man inte ser dem om man inte vattensållar. Och det gjorde vi ju! I Vendlashög i Vendel fanns exempelvis brända och obrända ben (t.o.m. fjäll) av abborre, gädda, sik, sill, gös, ål, mört, stäm och lax. Men då undersöktes också gravgömmorna i laboratorium.

I ”lerkakan” fanns också ben från spädgrisar. Riktigt saftiga godbitar som den döde fick med sig som färdkost till dödsriket. Mums. Och sen har vi ett par klor från en björnunge i en urnegrav. Björnklor (eller falanger om man ska vara petig) i en grav vittnar om att en fäll ingick i gravgåvorna, säkert som ett mjukt underlag den döde fick vila på. I det aktuella fallet måste det ha varit en liten fäll, kanske bara en skön kudde?

Förhistoriskt blingbling man blir glad av

Plötsligt får man ett mejl som får en att glömma den långdragna vintern. I det här fallet var det ett meddelande från konservator Johan Fort. Han berättar att ett av våra fynd, ett metallbleck som från början såg ganska anonymt ut, egentligen består av försilvrad kopparlegering och dessutom är ornerat med djurornamentik. Läckert, häftigt, spännande! Ornamentiken verkar vara av typen Salins stil E, det vill säga från sen vendeltid eller tidig vikingatid.

Blecket före konservering. En jordig halvtråkig sak, två centimeter stor. Foto Johan Fort, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.

 

Röntgenbild av blecket. Det som avslöjas är inte så tokigt, eller? Foto Johan Fort SFMV.

 

Det är Maria som hittade fyndet när hon metalldetekterade mellan gravarna. Än en gång, snyggt jobbat Maria! Närmaste graven var en halvstor stensättning som innehöll andra fina saker, bland annat beslag ornerade med Salins stil D. Dessa beslag och andra fynd ger en preliminär datering till 700-tal.

Ornerade gravfynd. Inte försilvrade, men det har väl ingen betydelse? Foto Christina Holm.

 

Om blecket egentligen hör ihop med den närmaste graven är alltså inte givet. Vi vet inte heller vad blecket varit från början. En del av ett smycke? En ornering på ett större prydnadsföremål? Det visar nog sig så småningom. Undan för undan ökar vi vår förståelse kring Inhåleskullen. Snart berättar vi mer, hav tålamod.

Förlåt!

Ja, det blev en halvsanning förra gången. Det var inte 300 kg jord som vattensållades utan snarare 500 kg… Bra jobbat Christina! Och många fynd blev det till sist, 60 kg brända ben, pärlor, kamfragment, flinta, harts, you name it…

Vackert fragment av ett ryggknappspänne som säkert var sanslöst fint ursprungligen. Foto Christina Holm.

 

Vår osteolog Agneta är inte klar med sin analys men redan nu kan hon konstatera att det finns rester efter minst sju obrända individer. Tre låg i den lilla gravkammaren vi skrivit om tidigare, bitar av rörben från två människor låg i utkanten av ett lager med brända ben och ett lårben låg ytligt på kröngraven. Och skalltak av en ung person fanns längst ner i urnegraven under treudden. Blir det fler tror ni? Vi hoppas på det. Vissa ben har vi skickat vidare för 14C-analys, håååååå, så spännande…

Kranium från den lilla gravkammaren. Denna människa har haft problem med karies. Foto Christina Holm.

 

Och sen kan man undra … Ni minns väl vårt lilla guldfynd? Faktum är att det bodde ett litet gäng guldfärgade myror i den aktuella graven, småsmå gravväktare?

Guldgravmyror. Alltid redo, med sina små gyllene rustningar. Foto Anton Seiler.

300 kg jord och massor med vatten

Inhåleskullen låg ju mitt i ett åkergärde och det var därför helt omöjligt att vattensålla brandlagren från gravarna medan undersökningen pågick. Ok, vattenslangar som är flera hundra meter långa finns förstås men det är kanske inte optimalt. Så istället fraktade vi ett 40-tal mer eller mindre välfyllda sopsäckar med jord till kontoret, jord som Christina undersöker nu väldigt noga.

200 gram jord har precis försvunnit i avloppet, bara 130 kg kvar. Foto Anton Seiler.

Processen tar sin lilla tid, gravgömmorna var väldigt leriga, men det går framåt. Många gravar är redan färdiga och med jämna mellanrum dyker det upp fynd bland de brända benen. Kamfragment, pärlor och delar av spännen hör till vardagen.

Dagens skörd. Pärlor, några helt smälta, och kamfragment. Foto Anton Seiler.

När allting har torkat sorteras det i olika backar, ben för sig och fynd från samma kontext tillsammans. Ordning och reda, det är Christina bra på.

Arbetsglädje på kontoret. Tecken på ett lyckat projekt? Foto Anton Seiler.

Efter årsskiftet börjar rapportarbetet på allvar, vi berättar mer då…