Archive for the 'Väg 288, Uppland' Category

Allt du vill veta om vikingarna!…

… och lite till!

Vägen genom dalgången ligger öde, men plötsligt flyger en liten flock korpar hastigt upp och försvinner iväg. Fåglarna är skrämda av en grupp hirdmän som kommer ridande längs vägen från Uppsala. Skogen framför dem öppnar sig och de ser ut över den vidsträckta Rasbodalgången och hör ett entonigt knackande, järn mot sten, som ekar ut över landskapet. Åt öster ser männen rök stiga från ett stort hus och bakom huset blänker en sjö. Allteftersom att de närmar sig tilltar det entoniga ljudet i styrka och detaljer på huset växer fram. Hirdmännen noterar att huset är gammalt, har ett torn högt som fem män och en konstfärdigt smyckad entré. När de nästan är framme vid gården syns två gestalter böjda över ett stort stenblock vid vävstugan intill gårdens harg. Ryttarna konstaterar att det var därifrån ljudet kom, nickar till hälsning och fortsätter efter vägen mot Yrsta och Skeke. Husfolket stirrar oroligt och ilsket efter männen, omvälvningar och maktkamp, såväl socialt som religiöst, präglar deras samtid. Vigmund och hans skickliga medhjälpare återgår till att hugga runor och drakslingor i blocket av ljusgrå, finkornig granit. Arbetet närmar sig sin fullbordan och monumentet är mer magnifikt än Vigmund vågat hoppas. Han läser nöjt;

”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund Skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde”.

Tanken var att monumentet för all framtid skulle stå som stävsten i den skeppsformiga stensättningen på gravområdet intill gården och bekräfta släktens uråldriga anknytning till Björkgärdet och de människor som levt där. Han var övertygad om att detta skulle befästa familjens position i de oroliga tider som stundade.

[Untitled]001

Låter det spännande? Läs mer här! http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/8320

 

 

 

 

Rykande färsk rapport för de arkeologiska grävningarna vid Skeke och Strömmen 2010

Skekerapporten färsk från pressarna

För inte så länge sedan kom rapporten för de arkeologiska undersökningarna vid Skeke och Strömmen 2010 från tryckeriet, därför tänkte jag passa på och tipsa om att den nu finns på Samla (http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7350) att ladda ned för alla er som har intresse av bronsålder och järnåldersliv i Rasbobygden. Nedan kommer även en summering tagen från rapportens baksida.

Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV Mitt, utförde under år 2010 särskilda arkeologiska undersökningar av fornlämningarna Skeke och Strömmen i Rasbo socken Uppland. Undersökningen visade att det på Skeke fanns lämningar från två huvudsakliga perioder; 1500 BC–0 BC/AD, äldre bronsålder till förromersk järnålder samt 200–700 AD, yngre romersk järnålder till vendeltid. Även nedslag i medeltid har kunnat konstateras och sammantaget berättar lämningarna vid Skeke en två tusen år lång historia där höjdryggen och dess omgivande lermarker varit centrum både för livfulla gårdar, omfattande festligheter och gravfältens stillhet. En av de mer spektakulära lämningarna på platsen utgörs av en komplicerad gravläggning i en så kallad skärvstensgrav kring 1000 BC. Till graven har även funnits ett anslutande kulthus och en brunn samt spår av en månghundraårig matlagning och offeraktivitet. Under folkvandringstid, kring 400 AD, ligger en omfattande bosättning uppe på impedimentet med hall, boningshus, ekonomibyggnader samt en gjuteriverkstad, den sistnämnda en idag än så länge helt unik lämning i Nordeuropa.

På Strömmen fanns lämningar från 800–400 BC, yngre bronsålder till äldre förromersk järnålder, 100–400 AD, romersk järnålder till tidig folkvandringstid samt 1300-tal AD, högmedeltid. Sammantaget har lämningarna vid Strömmen karaktären av återkommande och förhållandevis långvariga nedslag. Det rör sig bland annat om ett mindre rituellt komplex från yngre bronsålder samt en mindre gravgrupp från järnålder. Under medeltid konstrueras en öppen stensättningsliknande konstruktion där en häst och en människa kremeras och benen krossas i sin helhet. Graven/bålplatsen är än så länge unik i Sverige och ger en högintressant ögonblicksbild av Rasbobygden under medeltid.

Nya spännande rön från Rasbo

Nu har den första större rapporten efter de omfattande arkeologiska undersökningarna i Rasbo äntligen publicerats. Så här lyder baksidestexten, det ger mersmak, onekligen!

Rapporten har fått ett riktigt snyggt omslag

Rapporten har fått ett riktigt snyggt omslag

Under 2010 och 2011 genomförde Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV Mitt, ett flertal särskilda arkeologiska undersökningar av fornlämningar i Rasbo socken, Uppland. Anledningen var utbyggnaden av väg 288, sträckan Jälla-Hov. I denna rapport förs diskussioner utifrån ett landskaps- och aktörsperspektiv. Det görs ett försök att nå fram till hushållen som befolkade mindre bosättningar från äldre järnålder, människorna som orsakade en koncentration av metallfynd från yngre järnålder – tidig medeltid i matjorden samt bönderna som under efterreformatorisk tid hade tegelbränning som viktig binäring. De fornlämningar och företeelser som diskuteras här bidrar med värdefull kunskap om den hittills tämligen okända Rasbobygden.”

Niclas Björck håller stolt ett exemplar av rapporten

Niclas Björck håller stolt ett exemplar av rapporten

Rapporten finns att ladda ner från vår hemsida, UV Rapport 2012:160 (obs 2 filer)

Trevlig läsning!

Prästgården- en sista grävinsats?

Det hade varit på tal länge men först på självaste luciadagen blev det dags att schakta bort den grusväg, som går i nord-sydlig riktning genom fornlämningsområdet vid Prästgården. Det var med stor spänning vi satte skopan i jorden, och undrade: hur mycket av fornlämningen finns bevarad under vägen och kommer dessa eventuella lämningar att komplettera bilden av Prästgården?

Magnus Lindberg mäter in anläggningar med GPS. Bakom det lilla impedimentet som vi ser till höger i bild var 2010 års undersöknings anläggningstätaste område beläget. Här fanns flera byggnader från äldre järnålder.

Svevias önskemål var att schakta bort vägen från norr till söder. Till en början var det lugnt, några decimeter tjäle och sedan ”inget av antikvariskt intresse”, som det brukar heta. Men en bit söderut dök ett kulturlager upp, som av metallfynden att döma hade en datering till vikingatid-medeltid. Det innehöll broddar och hästskor, och skulle kunna utgöra en äldre vägyta. Lagret innehöll också djurben och en del annat. Nuvarande vägsträckning finns med redan på 1600-talskartorna, och med våra fynd kanske vi kan datera den så långt tillbaka som till vikingatid/medeltid. Under detta väglager fanns ett par anläggningar, kanske samtida med flera av Prästgårdens övriga anläggningar? Inget direkt daterande hittades, men anläggningarna provtogs.

I höjd med de anläggningstätaste områdena från slutundersökningen i fjol tog fornlämningen fart igen. I ett blockrikt område på en liten förhöjning hittade vi en härd och ett avfallslager, varav det senare innehöll bland annat järnålderskeramik. Söder om dessa kom ett nytt kulturlager, liknande det förra väglagret men denna gång tunnare, mycket ytligare, och endast överlagrat av en modern vägfyllning om max 1 dm. Även detta lager innehöll medeltida hästskor och hästskosömmar. Under lagret hittade vi ett antal stolphål och härdar. Eftersom de låg så ytligt är risken stor att andra anläggningar i området har förstörts genom plöjning och dikesanläggning. Så lämningarna är fragmentariska men vi anar att ett eller flera hus har stått i området. Genom 14C-dateringar och makroprovsanalyser hoppas vi få veta mer. Kan huset eller husen ha varit samtida med de hus, som i fjol undersöktes strax öster om vägen?

Den tappra skara som såg till att de forntida lämningarna hann dokumenteras innan snön kom. Från vänster Magnus Lindberg, Maria Lingström, Karl-Fredrik Lindberg och Mats Nelson.

SMHI varnade för snö och minusgrader från och med den 17 december och framåt, så vi kallade ut mer personal under fredagen den 16 december, för att hinna undersöka och dokumentera lämningarna i ”tjänlig väderlek”. Och mycket riktigt, snön och vintern kom den 17 december. Och nu är vi så glada att få vara inomhus! Vi återkommer då vi har fått svar på 14C-dateringarna.

/Maria Lingström

Vikingarna vid Björkgärdet. Namngivna personer?

Händelserna kring runsten (U1011) är en fantastisk historia som hämtad ur en saga. Det är extra roligt att skeppshövdingen och ledungsmannen Vigmunds sten nu också ger en extra dimension till den rika vikinga gården vid Björkgärdet.

Vigmunds sten vid sin nuvarande uppställningsplats i universitetsparken i uppsala

 
Runstenen (U1011) stod en gång ca 400 meter från gården vid Björkgärdet. Denna runsten restes vid det gravfält från yngre järnåldern som ligger närmast gården vid Björkgärdet. Det intressanta med monument av detta slag är att de ger oss arkeologer en unik möjlighet att till namn och självbild lära känna personer från sista delen av den förhistoriska tiden. Personer som kankse har levt och verkat i de miljöer som vi undersöker. Det är definitivt en möjlighet att det faktiskt var på Björkgärdet som ledungsstyrmannen Vigmund och hans maka Åfrid, Björns dotter bodde (information hämtad från runstenarna U1011, U1012). På runstenen U1012 nämns också Åfrids syskon Sprake, Torbjörn, Otvagen och Ginnlög som kanske var på besök vid Björkgärdet från tid till annan. Det torde iallafall vara helt säkert att dessa personer var välbekanta med gården på Björkgärdet och de personer som bodde där.
 

Numera står Vigmunds sten i universitetsparken i Uppsala och den har flyttat omkring i staden. Ovan ses den vid en tidigare uppställningsplats.

En runstens öden och äventyr
Föga anade Vigmund och Åfrid vad som skulle komma att drabba deras monument. Runstenen kom att helt enligt planerna resas på gravfältet vid Björkgärdet. Detta vet vi därför att Johannes Bureus lät göra en avbildning då han år 1594 såg stenen på plats. I denna visas stenen passande nog stående som stäv i en närmast skeppsformig stensättning. Redan under 1670-talet lät emellertid Olaf Verelius flytta stenen till Uppsala. I Uppsala flyttas Vigmund skeppshövdingens sten sedan runt till en rad uppställningsplater genom åren. Berättelsen om Vigmunds och Åfrids runsten slutar emellertid inte med detta. På hösten 1867 fördes stenen hela vägen till Paris för att vara en del av den svenska avdelningen på världsutställningen året efter. Vigmund stenen ankom lyckligen dit, gjorde succé och belönades med medalj. När den sedan skulle återföras till Uppsala ville det sig inte bättre än att den vid lastningen föll i hamnbassängen i Havre de Grace och gick, trodde man, för alltid förlorad. Försäkringsbeloppet om 200 kr utbetalades till universitetet som en konsekvens av detta. Så kom det sig att den uppländske skeppshövdingens sten kom att ligga på botten av en Fransk hamnbassäng i en mansålder. Att den var för alltid förlorad var emellertid en betydande överdrift, för när man mot slutet av 1800-talet muddrade i hamnen hittades ett stort stenblock. När blocket, nu täckt med alger och snäckor, bärgades upptäcktes snart skriften och genom ett lärt detektivarbete lyckades man till slut återbörda stenen till Uppsala. Hösten 1897 var Örbystenen åter i Uppland och ställdes i Linneanums trädgård vid Svartbäcksgatan. År 1921 flyttades stenen till ärkebiskopsgården och 1949 till Gustavianum där den är kvar än idag.