Archive for the 'Väg 288, Uppland' Category

Page 2 of 14

Vikingarna på Björkgärdet och deras hästar

På Björkgärdet framkom en stor mängd av broddar kring den vikingatida gården. När man studerar dessa närmare visar det sig att broddar med avklippta armar och helt oanvända broddar alla ligger i området utanför den stora entrén till huset. Vad vi ser är troligen den plats där man låtit sko hästarna på gården.

Oss veterligen har man inte tidigare kunnat en arbetsplats för en hovslagare i ett vikingatida material tidigare.

SPå Björkgärdet framkom närmare femtio broddar. På några är, tillskillnad från detta exemplar, armarna helt raka eller avklippta. Alla som har denna karaktär ligger samlade till ett område framför det stora terasshuset. Är det hovslagaren arbetsplats vi ser?

påren av hovslagaren

Kul från arkivet

 I rapportarbetet ingår ofta en genomgång av olika arkiv, i jakt på opublicerade grävningar, lösfynd och annat skojigt som bidrar med nyttig information om just de platser vi undersöker. Ett sånt intressant fynd dök upp häromdagen i fyndmagasinet till Museum Gustavianum i Uppsala. Det är en vackert ornerad benplatta, troligen en sländtrissa, som någon fick upp när man muddrade i Lejstaån på Prästgårdens ägor i början av 1900-talet. Ornamentiken med punktcirklar och våglinjer känns igen från kammar och ger en datering till romersk järnålder eller folkvandringstid. Kul med tanke på att boplatsen vi undersökte förra sommaren var just från den här perioden.

Så här prydligt kan ett dokumentationskort se ut i ett analogt arkiv.

Förresten är vi inte riktigt klara än med fältfasen vid Prästgården, ni vet, den här platsen med de fantastiska matjordsfynden från yngre järnålder och Sveriges äldsta tamkatt. Inom kort får vi tillfälle att undersöka vad som gömmer sig under grusvägen. Självklart blir ni de första att få veta om något skojigt dyker upp…

Sveriges äldsta tamkatt funnen!!

Rubriken hade också kunnat vara ”När nio liv tar slut… trillar svansen ner i ett stolphål”…

Det här inlägget handlar om en riktig sensation, fortsätt läsa bara, mjau!

Vi lade verkligen all vår själ i ledandet, men trots det kunde vi hitta varken kol eller sädeskorn i stolphålen till Hus 4, ett litet fyrstolpshus vid Prästgården. Så vi fick offra det enda fyndet därifrån för att få en kol 14-datering, nämligen en svanskota från en tamkatt.

Håkan Aspeborg poserar stolt vid lämningarna från ett hus från romersk järnålder. Kattbenet hittade vi i ett äldre hus, strax höger om bilden. Foto Christina Holm.

 

För några dagar sedan kom äntligen det efterlängtade kuvertet med stämpel från Uppsala universitet, och protokollet avslöjar: Det blev förromersk järnålder, ungefär 400-200 f.Kr.

Och det är nu det blir sensationellt! Hittills har man trott att Sveriges äldsta tamkatt var en liten krabat från Västergötland som blev begravd tillsammans med husse eller matte under första århundradet efter Kristi födelse. Men nu har vi alltså en katt som är minst 300 år äldre, det kan vi väl få skryta om?

Om man ska vara lite tråkig kan man – så där lite pliktskyldigt – nämna att benet kanske, möjligen, hypotetiskt, eventuellt kan komma från ett lodjur. Men vi väljer att tro på tamkatt-alternativet. Det är alltid kul att vara bäst i Sverige, eller som i det här fallet, äldst…

160 intensiva kvadratmetrar

Det blev ett kärt återseende, Rasbo, denna bygd som nästan är en enda sammanhängande fornlämning…

Denna gång skulle vi undersöka en tegelugn från efterreformatorisk tid och förhistoriska boplatslämningar, alldeles intill korsningen väg 288 – Frötunavägen. Uppdraget skulle egentligen ha utförts förra sommaren, men det blev en liten försening eftersom detaljplanen för arbetsområdet inte blev färdig då. Men men, nu har vi gjort vårt i fält, det är fritt fram för bulldozrar och andra dieseldrivna monster.

Bengt ser till att matjorden försvinner i rasande tempo, Katarina hackar fram finfina stenskodda stolphål, Maria metalldetekterar och en nyfiken bilist frågar ”har ni hittat nåt?”

Och fina lämningar blev det! Ugnen, eller botten på den, var välbevarad, med t.ex. ett hårt bränt lergolv med tydliga avtryck efter liggande slanor. Men är det verkligen tegel man har bränt där, kan det vara kalk istället? Vi vet inte riktigt än och ber om att få återkomma.

Botten av ugnen i framrensat tillstånd. Ser ni de långsmala avtrycken efter brända slanor?

I leran fanns även fingeravtryck. Häftig ögonblicksbild. Här under Agnetas fingrar.

Här utan Agnetas fingrar. Ser ni?

Runt och även under ugnen fanns stolphål, gropar och härdar, på platsen kan man lokalisera ett par hus verkar det som. En liten gårdsmiljö från kanske romersk järnålder eller folkvandringstid, som tillsammans med t.ex. den närbelägna gården vid Björkgärdet (kommer ni ihåg Björkgärdet, detta häftiga ställe?) hjälper oss att förstå hur Rasboborna hade det under järnålder. Lite fynd blev det också, främst djurben (även ETT fiskben!), ett kopparmynt och kanske en amulettring.

Så småningom ska vi analysera det hela, självklart blir ni de första att veta vad som händer…

Plan över husen och ugnen (den gröna rektangeln). Allt koncentrerat inom 160 kvadratmeter. Det stora husets nordöstra hörn var skadat av den befintliga vägen.

Hur var gjuteriverkstaden i Skeke byggd?

Efter studier av ritningar, anläggningsbeskrivningar, foton, fynd och litteratur (samt många intressanta samtal med kollegor förstås!) börjar bilden av hur gjuteriverkstaden sett ut växa fram. Det förra årets blogginlägg handlade mest om verkstadens inre, nu tänkte jag berätta något om husets yttre.

Gjuteriverkstaden låg på en terrasskant nedanför den stora hallbyggnaden i Skeke. Mycket talar i skrivande stund för att dessa hus varit samtida, dvs. de har varit i bruk under folkvandringstid ( 375-550 e.Kr.). I fält uppmärksammade vi en ”öppning” i terrasskanten vid verkstaden som förmodligen utgjort en av vägarna in till området. Som folkvandringstida gäst till gården anlände man förmodligen från norr och leddes då till och förbi gjuteriverkstaden upp mot hallen och det övriga komplexet.

Verkstaden var byggd på syllstenar och vi förmodar att väggarna helt vilat på syllstockar eftersom vi inte fann några stolphål tillhörande huset. Väggarna tolkas ha varit byggda med skiftesverk, eftersom knuttimring hade tagit för stor plats i verkstaden med tanke på husets utformning. De fyra rödmarkerade mindre blocken i bildens högra nederkant utgör grunden till en innervägg. Gjutning kräver nämligen avskärmning från ljus och innerväggen har fungerat som en ljussluss som hindrade ljuset från att komma direkt in till verkstaden från ingången.

Bilden är tagen från verkstadens ingång (från Ö).

Fyndet av ett gångjärn i närheten av ingången antyder att huset haft en uppfäst trädörr. Den inre takbärande konstruktionen har förmodligen utgjorts av en ryggås. Taket bärs därigenom av längsgående bjälkar mellan gavlarna. Vi kan anta att arbetet i gjuteriverkstaden har krävt en relativt hög, ”luftig” byggnad.

Förmodligen hade byggnaden ett imponerande utseende utvändigt, där det låg nedanför den stora hallen. Gjuteriverkstadens placering vid ingången till den folkvandringstida storgården har för besökaren och omgivningen genast markerat platsens resurser och ambitioner. Om färger och övriga eventuella utsmyckningar på gjutarens verkstad kan vi bara spekulera. Men en intressant detalj vi noterade i fält var en syllsten med avvikande karaktär. Syllstenen var ett rödaktigt block. Denna syllsten låg närmast gjuterihärden och var kanske utvald särskilt för detta läge.

Vid pennan, Mia Englund