Archive for the 'Vikhem, Staffanstorp' Category

Många hus i Vikhem

I Vikhem i Staffanstorps kommun bygger man så det knakar. Det är inte första gången i historien. Området var tätt bebyggt redan under yngre järnålder.

Bebyggelsestrukturen i Vikhem börjar klarna. Totalt har vi nu registrerat 91 stolpbyggda hus. Trots det kan det möjligen funnits spår av något mer hus bland de 3595 stolphålen som vi påträffade. Alla husen har inte stått på platsen samtidigt. Hus har övergivits och rivits och ersatts av nya hus på gårdarna. De flesta förefaller att vara byggda och bebodda inom ett fyrahundra år långt tidsspann från yngre romersk järnålder till och med vendeltid, (200 e.Kr – 800 e.Kr). Dessutom fanns enstaka hus från bronsålder (1700 f.Kr. – 500 f.Kr. och förromersk järnålder (500 f.Kr – 0 Kr.f), liksom hus från vikingatid (800 e.Kr – 1050 e.Kr). Boplatsens höjdpunkt förefaller dock ha infallit under folkvandringtid och vendeltid, (400 e.Kr – 800 e.Kr). Stora gårdar har dock byggts i byn även under vikingatiden.

Planen med huskropparna utritade visar att flera hus ligger på ungefär samma yta (figur 1). Dessa hus kan därför inte ha stått där samtidigt utan måste ha avlöst varandra på platsen.

Fyra hus var stora, över 30 meter långa. Det längsta huset var 38 meter lång och hade en golvyta på 268 m². Dessa hus har varit huvudbyggnader på betydande gårdar. Gårdarna har ägts och bebotts av människor som hade en hög ställning i samhället och gott ställt. Husen har sannolikt varit flerfunktionella. De har rymt bostadsutrymmen, förråd och fähus under samma tak. Elva stycken medelstora hus, mellan 20 och 30 meter långa, har också varit flerfunktionella huvudbyggnader, men på mindre gårdar. Utöver dessa fanns fem hus som förmodligen varit stora eller medelstora. Att vi inte säkert vet hur det förhåller sig i dessa fall beror på att husen delvis ligger utanför undersökningsområdet. De flesta husen utgjordes dock av hus som var kortare än 20 meter. Några av dem kan också ha varit flerfunktionella långhus på små gårdar med underlydande hushåll, medan andra endast har fyllt olika ekonomiska funktioner. De kan ha varit logar, lador, kök, andra typer av förråd, fähus eller verkstadshus. Under yngre järnålder brukar verkstadshusen byggas som delvis nedgrävda hus, så kallade grophus. I Vikhem fann vi endast ett fåtal grophus. Avsaknade av hustypen kan kanske förklaras av att grundvattnet ligger så ytlig i på platsen att sådana hus inte lämpade sig eftersom de snabbt vattenfylldes. Detta faktum kan möjligen också förklara de många små stolphusen på platsen. Dessa har kanske i många fall rymt de verksamheter som på andra platser förlades till grophusen.

Två mindre hus utgör förmodligen så kallade hallar. De var festsalar för gillen och representation, men också för kultutövning. De två hallarna kan säkerligen knytas till någon av de mer betydande gårdarna i byn.

Dessutom fanns 19 stycken fyrstolpshus. Dessa enkla hus har förmodligen varit enkla ekonomibyggnader. De kvadratiska hörnstolpshusen bland dessa har förmodligen fungerat som lador.


Figur 1.

Planen visar att de flesta husen hade en i öst–västlig utsträckning (figur 1). De flesta låg grupperade kring en tom oval yta som var ca 200 x 75 m stor. Ytan ger intryck av att ha varit en byallmänning. Under folkvandringstid byggs mitt på denna yta en stor gård med en drygt 30 meter lång huvudbyggnad (figur 2). Husen på gården hade en annan orientering än den övriga bebyggelsen i byn. Etableringen av denna storgård mitt på den tidigare byallmänningen är ett uttryck för ett tydligt maktspråk.

Vi arbetar vidare med att ordna husen i olika gårdsgrupper och i tidsavsnitt. Mycket arbete återstår innan vi är klara med husens och gårdarnas kronologi.

I dagsläget är endast åtta hus daterade med hjälp av kol-14 metoden. Resterande hus är typdaterade utifrån stolpsättning. Ytterligare ett urval av husen kommer att dateras med hjälp av kol-14 metoden framöver.


Figur 2.

Vikhems grannar: Stora hus och rika gravar

Så här långt har undersökningen i Vikhem gett mer spännande resultat än förväntat och då var ändå förväntningarna ganska högt ställda. Bebyggelsen i Vikhem – som härrör från perioden från cirka 300 till 900 e. Kr – har visat sig vara omfattande. Dessutom har vi funnit drygt 500 metallföremål i ploglagret, däribland exklusiva spännen, en ring och en liten ten av guld, arabiska silvermynt och vapendetaljer. Fynd av smältor, gjuttappar och en degel visar att några av föremålen tillverkades på platsen.

I övrigt vill vi (just nu) framhålla det rika djurbensmaterialet. Vår hypotes inför undersökningen var att djurhållningen varit viktig, och i synnerhet då nötkreatur och häst. Det är inte långsökt att tänka sig ett utbyte med centralplatsen i Uppåkra, med till exempel hästar, boskap och metallföremål. I den här texten ska vi emellertid rikta uppmärksamheten mot några platser i närområdet där arkeologiska insatser gjorts under åren. Platserna har markerats på kartan.

karta_blog_5

Figur 1. Vikhem och de andra fornlämningarna som nämns i texten markerade på den skånska recognosceringskartan från omkring 1815.

På 1980-talet undersöktes en gård med ett sällsynt stort långhus – ungefär 55 meter långt – på en plats cirka en kilometer väster om Vikhem (Fornlämning Nevishög 30). Många av djurbenen som framkom utgjordes av nötkreatur och husets storlek har förklarats med att det även inrymde ett stort stall. Långhuset dateras till de första århundradena kring Kr. f. och var således inte samtida med Vikhem.

Den boplats som undersöktes 2010 drygt 500 meter nordost om Vikhem innehöll däremot samtida gårdsbebyggelser (Fornlämning Nevishög 38). Under sju- och åttahundratalen e. Kr bestod gården av ett mycket stort hus som flankerades av små uthus. Från denna plats finns bland annat analysresultat från brunnar som ger information om odling och växtlighet.

Tyvärr avsöktes inte ploglagret med metalldetektor på någon av dessa båda boplatser. Däremot har vissa detekteringsinsatser gjorts på andra platser i lokalområdet, vid Djurslöv och i synnerhet vid Önsvala, söder om Vikhem. Resultaten visar att det funnits flera gårdar i dessa områden som var samtida med Vikhem.

I slutet av 1960-talet fann man ett gravfält i Önsvala (Fornlämning Nevishög 1). Totalt undersöktes 26 skelettgravar på en ås, där man skulle utvinna grus. Man hade tagit grus från samma ås tidigare och undersökningen visade att det funnits fler gravar som var förstörda. De äldsta bevarade gravarna daterades till 400-talet e. Kr. och de yngsta till 1000-talets inledande del. Kvinnogravarna var generellt sett rikt utrustade, medan männen hade få eller inga gravgåvor.

En särskilt rikt utstyrd kvinna begravdes kring år 600. Flera föremål visar att hon troligtvis kommit från mellersta Sverige, som ett resultat av en giftermålsallians. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. En av dessa kvinnor vilade i en vagnskorg och bar en rundoval brosch som var dekorerad med ett flätkors. Samma typ av brosch har påträffats i de äldsta kulturlagren i Lund. Kanske var kvinnan bland de tidigaste kristna i Staffanstorp, vilket är särskilt intressant eftersom hon gravlades på ett gammalt ”hedniskt” gravfält.

De tre kvinnorna tillhörde otvivelaktigt elitskiktet i området. Men var gravlades deras makar? År 1856 fann man ett skelett vid grusgrävning i Önsvala. Gravgodset utgjordes av ett svärd, två spjutspetsar, en yxa och ett plogskär och dateras till tiden kring 800. Tyvärr är gravens exakta läge okänt men det förefaller rimligast att sätta den i samband med gravfältet på åsen.

Gravfältet väcker flera frågor. Hur stort var det ursprungligen? Representerar det en eller flera gårdar eller rent av en bygd? Ett stycke från gravfältet fann man huslämningar från 900-talet. Man fann också lämningar efter en väg och en femtio meter lång rad med härdar, som låg mellan vägen och gravfältet. Det har föreslagits att vägen utmed åsen sträckte sig från centralplatsen i Uppåkra mot Bara och passerade tingsplatser och avrättningsplatser. På kartan ser vi att den också förgrenade sig mot Stanstorp, där den passerade nära Vikhem. Mer om området med inriktning på Bara och ortnamnen i en kommande blogg!

/Bengt Söderberg

Beden, Kungsbetet och något kring hästens betydelse i Vikhem

Jordarterna på slätten närmast Uppåkra domineras av moränleror som är synnerligen väl lämpade för spannmålsodling. I första hand odlade man korn, som kunde mätta många munnar och som var en av förutsättningarna för centralplatsens uppkomst och fortsatta existens.

I Vikhem rådde andra förutsättningar. Platsen ligger i ett stråk med lättare jordar, s.k. glacifluviala sediment. Utmed de närbelägna vattendragen Sege å och Torrebergabäcken fanns stora våtmarksområden och sammantaget var förutsättningarna för djurhållning särskilt goda. Detta märktes också av resultaten från förundersökningarna, då djurben från i synnerhet nöt och häst togs tillvara. I tre gropar påträffades dessutom kranier av häst som var prydligt nedlagda tillsammans med hästens nedre extremiteter. En av groparna daterades till folkvandringstid (400-550 e. Kr.) och syns på fotografiet nedan.

De tre groparna tolkades som lämningar efter hästoffer: efter rituella måltider offrades de köttfattiga delarna av hästarna till gudarna. Det kan då ligga nära till hands att tänka sig att hästuppfödning var av särskild betydelse för människorna i Vikhem. Kanske var det rentav en specialiserad verksamhet och en del i ett utbyte med Uppåkra?

hastoffergrop2

Hästoffergrop i Vikhem. Foto av Caroline Hulting Lindgren, CMB Uppdragsarkeologi AB

I föregående blogg nämnde vi att det finns en ansamling av hus strax söder om Vikhem som heter Beden. Bebyggelsen växte fram efter skiftena under 1800-talet, då grunden lades till en större befolkningsökning. Namnet kommer sig av att man tog en gammal betesmark i anspråk.  Gatunamn som Dragonvägen och Husarvägen anspelar på att området användes av husarerna som rastplats och betesmark. I öster sluter Beden an till Kungsbetet som är en strimma av allmänningsmark mellan Lund och Genarp, vilken anses ha varit en landsväg med tillhörande bete. Kartan nedan visar allmänningens utsträckning i området kring Vikhem.

Det finns förstås olika åsikter om hur långt tillbaka i tiden Beden och Kungsbetet kan föras, men mer allmänt stärker de ju uppfattningen om djurhållningens betydelse för Vikhemsborna. Så är det faktiskt fortfarande: De många hästgårdarna som idag finns på Beden förvaltar ett historiskt arv. Slutligen är det intressant att konstatera att Vikhem ligger alldeles invid en gammal vägled till Lund, som passerade förbi Uppåkra! Mer om vägarna i en kommande blogg.

kungsbetet_cut

Kongs Betet till Staffentorp, Näfvitshög och Grevie byar. Skifteskarta från 1806 med vårt undersökningsområde markerat (röd linje)

/Bengt Söderberg

Vikhemsområdet under historisk tid

Som vi berättade i den förra bloggen tror vi att bosättningen i Vikhemsområdet upphörde kring år 900 e Kr. Här vill vi kort beskriva det yngre bruket av platsen, och försöka sätta in det i ett större sammanhang.
Fotografiet kan vara en lämplig utgångspunkt. Det visar två parallella diken som löper genom undersökningsområdet. Dikena markerar gränsen mellan två ägor, tillhöriga gård 4 i väster och gård 6 i öster. Mellan dem syns en liten härd som bevarats på en högre nivå än övriga lämningar som vi har dokumenterat. Det beror på att den kom att skyddas från plogen då den hamnade under den gränsvall som bildades då jorden kastades upp från de båda dikena. Detta bör ha skett kring 1804, det år då skifteskartan ritades upp.
Före skiftet låg de båda gårdarna i Stanstorps by, ungefär 800 meter norr om undersökningsområdet, strax väster om idrottsplatsen Staffansvallen. Totalt fanns åtta gårdar i byn, vars odlingsmark var uppdelad i tre vångar. Det område vi undersöker låg nästan längst ned i den södra delen av byns Södre Wång. Kartan visar också situationen före skiftet: de åtta gårdarna hade smala tegar bredvid varandra i samtliga vångar. När vi schaktar bort matjorden syns ibland rester efter denna äldre tegindelning i form av grunda rännor.
Stanstorp omnämns i skrift första gången år 1304, då i formen Stafnsthorp. Enligt Svenskt ortnamnslexikon hänger förleden troligen samman med ett gammalt mansnamn, Stafn. Namnet antas ha haft innebörden ”stäv” (på ett skepp). Byns namn förvandlades sedan i dagligt tal till Stanstorp. När järnvägsstationen sedan byggdes år 1875 fick den namnet Staffanstorp. Denna form hade dock använts redan tidigare under 1800-talet för att undvika förväxling med ett annat Stanstorp, i Höörs kommun.
Strax söder om undersökningsområdet, Södre wång och dagens väg 11 ligger en hussamling med det märkliga namnet Beden. Denna plats ska vi så småningom återkomma till!
Bengt Söderberg

blogg_3

Mellan gränsdikena från 1804 är bevaringsförhållandena bäst: en härd har undgått att plöjas bort.

bykarta_blog3

Skifteskartan från 1804 med undersökningsområdet markerat med röd linje. Notera den nya gränsen mellan gård 4 och 6 som löper diagonalt genom undersökningsområdet.
Skifteskartan visar gränserna både före och efter skiftet. Byns gårdar ligger fortfarande inom det grå området som markerar bytomten i det nordvästra hörnet. Efter skiftet låg några gårdar kvar på bytomten medan andra flyttades ut till de nya ägorna.

En första utvärdering i Vikhem

skiktvis_detektering

Vegetationsskiktet har avlägsnats och metalldetektering av matjorden utförs.

Ni som läser våra inlägg i facebook har förstått att insamling och analys av metallföremål är en viktig del av Vikhemsprojektet. Det hänger samman med de fina resultat som uppnåddes vid förundersökningen, där delar av fornlämningsområdet avsöktes med metalldetektor. Ett femtiotal föremål med datering till järnåldern kunde tas tillvara redan då.

De frågor vi hoppas kunna belysa och diskutera utifrån metallföremålen rör både bosättningen i sig och dess relationer med andra bosättningar och i synnerhet då centralplatsen i Uppåkra. Vilka sociala skikt var representerade i Vikhem? Tillverkades metallföremål på plats? Vad säger metallföremålen om relationerna mellan Vikhem och Uppåkra?

Efter två veckor har Kennet och Iohannes som utför detektoravsökningarna funnit och mätt in ytterligare cirka 175 järnåldersföremål. Yngre föremål, främst knappar, kopparmynt samt plomber och kulor av bly från cirka 1500-1900 samlas också in och hänförs till ett rutsystem. Även sentida metallskrot – så här långt cirka tio kilo – tas tillvara men skickas till återvinningscentralen. Ett litet bidrag till en bättre miljö!

Metodiskt arbetar vi enligt följande: All växtlighet togs bort. Därefter detekteras hela fornlämningsområdet. När schaktning påbörjas banar grävmaskinerna av de översta 10-20 centimetrarna av matjorden varefter detektering sker. Slutligen detekteras lämningarna som framkommer under matjorden: grophus, långhus, gropar med mera. Vid detektering av matjorden kontrolleras endast ett urval indikationer på järnföremål medan indikationer på andra metaller grävs fram regelmässigt.

Så här långt utgörs nästan 25 % av fynden av dräktspännen. De 44 spännen som har identifierats fördelar sig preliminärt på följande typer och perioder:

Period Typ Antal
Yngre romersk järnålder

200-400 e Kr.

Armborstfibula 2
Folkvandringstid

400-550 e Kr.

Korsformig fibula

Reliefspänne

3

3

Vendeltid

550-800 e Kr.

 

 

 

 

Litet likarmat spänne

Näbbfibula

Övergångsformer

Cirkelformigt plattspänne

S-formigt spänne

Ovalt spänne

Genombrutet plattspänne

Fågelbrosch (vendelkråka)

9

14

4

1

3

1

1

1

Tidig Vikingatid

800-cirka 900 e Kr.

Treflikigt spänne

Stort likarmat spänne

1

1

 

I övrigt har vi identifierat delar av vendeltida sköldtornar (2 st), remändebeslag (3 st), en dräktnål och ett hjaltformigt föremål. Från tidig vikingatid märks mynt (4 st) och delar av nycklar (3 st). Ett 15-tal viktlod har också tagits tillvara, varav flertalet är tablettformiga. Sannolikt ska de ses i relation till fynd av diverse tenar, barrar, smältor och gjuttappar, vilka visar att metallhantverk har ägt rum på platsen.

armborstfibula

En av de båda armborstfibulorna som än så länge påträffats i samband med undersökningen.

Den bild som från och med förundersökningen allt tydligare växer fram, är att bosättningen etableras under 200-talet e Kr. Den tycks sedan vara kontinuerligt i bruk fram till 900-talets inledande del. Några föremål, till exempel en sköldtorne (se facebook-inlägg http://www.facebook.com/arkeologivikhem) är att betrakta som praktföremål, medan flertalet får anses vara tämligen ordinära och i en del fall förmodligen tillverkade på platsen. Metallhantverket och praktföremålen antyder att ett övre socialt skikt är representerat på boplatsen, i form av en storgård.

Ser vi till metallföremålens spridning så finns de inom i stort sett hela det fem hektar stora fornlämningsområdet, dock med vissa koncentrationer. Först efter avslutad schaktning kommer vi att kunna utvärdera detta mönster.

Avslutningsvis väcks frågan: hur representativt är Vikhem när det gäller metallföremålen? Senare års resultat pekar faktiskt på att det finns flera bosättningar kring Uppåkra med många metallfynd från och med 500-talets senare del. Vad vi vet idag är de något äldre fynden, från romartid och folkvandringstid mer sällsynt förekommande utanför centralplatsen i Uppåkra. Kanske är det denna aspekt av Vikhem som är mest iögonfallande just nu?

/Bengt Söderberg