Sen sist har vi grävt färdigt tre stenpackningar, samtliga på östra sidan om åsen. De visade sig vara förhållandevis fyndfattiga, men det är kul att äntligen få gå ner i stenpackningarna efter att ha blivit klara med allt rensande (som för övrigt firades med räkfest i Grebbestad förra veckan!).

Den här veckan har vi också haft expertbesök; paleoekologen  Anna Broström från UV Syd och keramikexperten Torbjörn Brorsson från KKS. Anna har bland annat tagit makro- och pollenprover.

Anna och Johan tar prover

Torbjörn har gått igenom vår keramik, det som har hittats på gravfältet Tanum 2213 är mestadels yngre bronsålder – äldre järnålder. På boplatsen, Tanum 2211 är det mer ”hallabaloo” som Torbjörn valde att uttryckte det. Hushållskärl från yngre bronsålder, men även bitar från äldre bronsålder, vikingatid, rödgods från 1700-1800-tal , samt svartgods.

Den här veckan har det regnat rejält, så vi hoppas på bättre väder nästa vecka!

Gods och glasyr gör den bäste yr!

Anders R, Hanna, Lotten, Marie och Kajsa

Nästan alla fynd i textil och läder hittades i latringropar, eller torrdass på ren svenska. Vi undersökte tre sådana, från olika tidsperioder. Märkligt nog låg de alla i samma del av kvarteret – i gränsområdet mellan tomt 2 och 5. Här fanns det ingen tydlig gräns mellan tomterna, det verkar som om man haft en gemensam bakgård här. Ingen av de andra tomterna hade något dass, såvitt vi kunde avgöra. Varför fanns detta endast på en plats?

Latringroparna har haft överbyggnader av trä och vi vet från den näraliggande staden Ulricehamn att stadsgårdar kunde ha ”hemlighus” redan på 1600-talet. Dassen användes också som allmänna avfallsgropar, verkar det som. I groparna låg både krukskärvor, djurben, trasiga skor och små bitar av textilier. Tygbitarna har kanske använts som ”toapapper” eller mensbindor. Alla var dock tillverkade av ull, vilket kanske gör det mindre troligt att man använt dem som bindor. Men vi vet inte – här finns det ett forskningsfält för den hugade att ta tag i!

Bilderna visar några fynd från en av groparna, den yngsta, som verkar ha använts någon gång under perioden från omkring 1730 och fram till stadsbranden 1790. Alla bilder är tagna hos Studio Västsvensk Konservering.

De flesta bitar var små och svårtolkade. Men ibland kan man se delar av klädesplagg, som här en stickad tröjärm (?)

En bit vackert randigt tyg. Något för den vävkunniga att återskapa?

Vävt band i ull

Ett vävt band som säkert varit en del av klädedräkten.

Det här glest vävda fragmentet är gjort av hästtagel. Vi hittade flera sådana och en möjlig tolkning är att de har använts som silar, till exempel för att sila mjölk. Mjölkning var en del av vardagsarbetet och man måste ha slitit ut många mjölksilar under årens lopp.

Och till sist – en sko. Trasig eller tappad, det är frågan. Vi hittade bara den ena…

Rensandet fortsätter i rask takt, och den här veckan har vi också haft besök. I måndags så var det som bekant dags den första allmänna visningen. En intresserad skara dök upp och blev guidade av Christina Toreld från Bohusläns Museum. Vi fick även besök av två förskoleklasser, Vitlyckes Världsarvsförskola och Valö Förskola.

Barnen från Vitlycke Världsarvsförskola sållar

Barnen fick gräva i meterrutor som vi hade satt ut och sålla jorden. Det kom mycket sten och lite flinta här och där. Barnen var jätteduktiga och entusiastiska.

Barnen från Vitlycke Världsarvsförskola gräver

Den här veckan har vi också besök av bergartsgeologen Erik Odenhall som ska hjälpa oss att få ordning på alla dessa stenpackningar. Han har berättat att stenmaterialet mest består av granit och gnejs, men att det också finns ett mindre porfyrblock som inte är naturligt förekommande här! Den stenbeklädda åsen tror han är en mindre rullstensås, men att stenen har blivit omplockad av människor. Man har alltså utnyttjat den naturliga förekomsten av sten.

Med glädje och spänst i Ämbetets tjänst,

Kajsa och Emelie

Lotten och Anders jobbar på

Vi för ständiga diskussioner om stenpackningarnas strukturer, det är fortfarande ganska svårt att urskilja något, men här och där framträder tydliga konstruktioner i form av halvcirklar och cirklar. Ett som är säkert är att det är väldigt mycket sten! Det ska bli spännande att se vad som gömmer sig under allt detta, om det finns något överhuvudtaget…

En av de mer tydligt avgränsade strukturerna

Snillen spekulerar!

På boplatsen börjar det hända grejer, i måndags började vi schakta, och idag, onsdag, ser man tydliga anläggningar av olika slag, som till exempel kokgropar och olika stenstrukturer. En av de större anläggningarna tycks ha formen av en husgrund! I närheten finns också andra anläggningar som skulle kunna vara olika typer av ekonomibyggnader. Det mesta tyder på att det är järnålder, man kan ana att huset har ingången mot sydost, och de mindre ”byggnaderna” skulle då ligga på en gårdsplan. På boplatsen har vi också hittat ett snyggt bryne! Det har också dykt upp keramik, och nästa vecka ska vi fortsätta schakta fram det kulturlager som kom fram under förundersökningen.

Den eventuella husgrunden på boplatsen

Brynet!

Den här veckan har vi även haft vårt första besök av Vitlycke Världsarvsförskola, ett gäng knoddar som ska komma hit varje onsdag och lära sig om arkeologi och hur man gräver! Nästa generations arkeologer börjar tidigt! Nästa vecka drar den publika verksamheten igång på riktigt, och på måndag 23 april har vi vår första visning kl 15-16! Varmt välkomna!

Med hink och hacka i steniga backar,

Emelie och Kajsa

Vecka 2 i fält inleddes med ösregn hela dagen, något som inte hindrade det arbetsglada gänget! Vi fortsatte arbetet från föregående vecka med schaktning och rensning av stenpackningar på gravfältet Tanum 2213.

Vi har främst ägnat de två första veckorna åt att schakta och rensa fram den stenbeklädda åsen som ingår i gravfältet. Trots den otroligt svårschaktade terrängen gör våra grävmaskinister Henry och Raymond ett fantastiskt jobb. Det är lite svårt att se några tydliga strukturer än så länge, men ju mer vi får gräva och rensa, hoppas vi att anläggningarna ska bli mer påtagliga!

Vi har också schaktat i den södra delen, där det har dykt upp kokgropar och härdar. Intressant nog är det området stenfritt, och vi har diskuterat om det kanske var därifrån man plockade sten för att klä in åsen med?

Nästa vecka utökas personalstyrkan, och ett flertal personer kommer att sätta hackorna i boplatsen!

Med glädje och spänst i ämbetets tjänst,

Kajsa och Emelie

Fyndplatsen, den forntida havsviken i vinterskrud. I horisonten syns den forna stranden där boplatser från samma tid som bågen, dvs. 3500 f. Kr. är kända. I förgrunden står Niclas Björck och Wivianne Bondesson och bevakar när fyndet grävs fram (foto: Fredrik Larsson).

Ur leravlagringarna i en forntida havsvik/sjö, numera grässlätt, grävde vi under februari fram ett välbevarat träföremål som visat sig vara del av en pilbåge. Det rör sig om ryggskenan till en sk. tvåvedsbåge. Tvåvedsbågarna stod för ett teknologiskt språng och kan sägas vara föregångare till moderna kompositbågar.

Mer ”moderna” varianter av denna typ av pilbågar var under historisk tid vanliga inom samiska miljöer och dateras oftast till vikingatid eller yngre perioder. Ett exempel från historisk tid på denna typ av båge finns i Örbyhus. Sedan tidigare var det äldsta fyndet i norden av detta slag en båge från Paltamo i Finland daterad till ca 300 f.Kr och det äldsta fyndet i världen var en båge från Korekom i Japan daterad till ca 2600 f. Kr.

Bågen grävs fram ur de mångtusenåriga och mycket leriga sediment där den vilat i 5500 år. I sektionen i bakgrunden syns att den låg under 0,8 meter torv och därunder ca 0,5 meter lera (foto: Fredrik Larsson).

Döm om vår förvåning då vi erhöll dateringarna av bågen från Gräsbo och denna visade sig vara från 3500 f. Kr. Vårt fynd är därmed det äldsta i världen i sitt slag. Fyndet som gjordes vid en arkeologisk undersökning inför anläggandet av en ny kraftledning mellan Hamra i Västmanland och Stackbo i Gästrikland är därmed ganska sensationellt.

Om man rekonstruerar hur landskapet var vid den tid då bågen hamnade i vattnet låg fyndplatsen i lugnvatten viden fjärd i innanskärgården. Boplatser från samma tid som pilbågen, tex. Östervåla 363 är kända på stränderna runt fjärden.

Omkring 3500 f. Kr var Uppland en starkt uppbruten och vidsträckt skärgård. Vid denna tid ligger fyndplatsen i en väl skyddad vik i inre delen av denna skärgård.

Det är fascinerande att bara att se och känna på ett träföremål som hörde till vardagen för människorna på neolitiska kustboplatser. Att det dessutom är världens äldsta tvåvedsbåge gör inte saken på något sätt sämre! Fyndet är mycket intressant då det är av en typ som främst associeras till norra och östra delen av skandinavien. I detta perspektiv är bågen intressant för diskussionen kring kontaktområden och kulturell tillhörighet för människorna på de neolitiska kustboplatserna i östra Sverige.

Gräsbobågen utlagd på ett bord i februari 2012 (Foto Niclas Björck).

Den begravda vuxna kvinnan från Stora Uppåkra

Nu vet vi när den begravda kvinnan från Stora Uppåkra som vi tidigare skrivit om levde och dog. Kol från en av hennes tänder har tidsbestämts. Hon dog och begravdes någon gång mellan år 80 och 250 e. Kr, det vill säga under romersk järnålder. Hon levde därmed något tidigare än vad vi förut trodde. Nu väntar vi bara på att hennes dräktnål av järn ska komma tillbaka från konserveringen.

Vi har nu fått de flesta kol-dateringarna från undersökningen. Dateringarna visar att boplatsen har en väldigt kort livslängd och att den i stort sett endast fanns under romersk järnålder. Frågan är var människorna kom ifrån och var de flyttade?

Nu har vi också en datering av isläggen. Den visade sig också vara äldre än vi trodde, från yngre romersk järnålder. Skridskoåkning har således gamla anor i trakten.

Tvättade ben från stora Uppåkra som ligger och soltorkar. Foto Håkan Svensson

Det förefaller också som om de finare bitarna på djuren saknas eller är kraftigt underrepresenterade. Från såväl får som svin är bålen underrepresenterad i benmaterialet. Dessutom saknas bakre delen av fåren. Den ”bästa” biten på fåret, steken eller kylen saknas helt. Även för nötkreatur så var andelen av lårben alltför liten, här saknas alltså också stora stekar. Resultatet antyder att människorna på boplatsen har försett centralplatsen med kött. Det är troligt att människorna som bodde på Stora Uppåkra fick lämna ifrån sig de bästa bitarna som tribut till ledaren som satt i sitt residens på centralplatsen.

Caroline Arcini som är vår expert på människoskelett har tittat på de brända benen. Hon kunde se att de har tillhört en vuxen individ. Hon fann delar av skalltak, underkäke och en del rörben. Däremot gick det inte att könsbestämma benen ifråga.

Annica fann ytterligare ett obränt människoben. Det hade slängts ned i en stor lertäktsgrop när den fylldes igen. Enligt Caroline Arcini är benet ett överarmsben från en mycket kraftig individ, förmodligen en man. Benet kan komma från någon förstörd grav men det kan också vara från någon person som inte fick någon begravning. Inte långt från platsen där vi fann detta ben hittade vi en grav där en vuxen kvinna begravts.

Benen är nu skickade till Uppsala universitet för att dateras med kol-14 metoden.
Håkan Aspeborg