En vendeltida långväga kärlekshistoria?

Ni har ju tidigare hört om blingbling-paret som begravdes på Inhåleskullen någon gång under 700-talet. Ni vet, han med den tuffa hjälmen och hon med de vackra smyckena. Frågan är om man i gravmaterialet inte kan utläsa en till möjlig kärlekshistoria…

Grav 680 var en liten stensättning tillika behändigt undersökningsobjekt, en enkel match för en erfaren arkeolog som Katarina. Den omsorgsfullt byggda stenpackningen talade för en datering till folkvandringstid men fynden vittnar istället om att gravsättningen måste ha ägt runt någon gång under mellersta vendeltid.

Stensättningen efter att Katarina påbörjat rensningen. Hon kan hon!

 I gravgömman fanns brända ben av en vuxen människa, en hund och ett får (eller get), några kamfragment, ett tiotal järnnitar, skärvor av ett keramikkärl med tjocka väggar och ett litet bronsspänne. Spännet var inte ramponerat av eld och det verkar således ha deponerats i graven efter att resten av fynden fått sig en rejäl omgång på brandbålet. Det rör sig om ett redskapsspänne, en typ som användes för att samla diverse mindre redskap hängande i snodder, band eller kedjor. Redskapsspännen är mycket vanliga på Gotland men betydligt sällsyntare på fastlandet. 

Spännet före konservering, lite jordigt och så. Foto Christina Holm.

 

Spännet efter konservering, ja, lite grönare.

  Så nu lite spekulation… Kan det vara en gotländsk kvinna som låg där begraven på Inhåleskullen? Kanske hon träffade en attraktiv, så där lagom vältränad och charmig upplänning under sin livstid? Och efter mycket om och men lämnade hon sin kära ö för alltid… Eller är det bara ett föremål som införskaffats genom byteshandel? Det lär vi aldrig få veta men visst låter det fint med långväga kärlek under vendeltid…
 
 
 
 
 

0 Response to “En vendeltida långväga kärlekshistoria?”


Comments are currently closed.