Gräva i arkiven del 2 – vad säger bouppteckningarna?

Att gräva bland gamla bouppteckningar ger lite perspektiv på vår arkeologiska verksamhet. Medan vi plockar igenom det som kasserades, glömdes bort eller gömdes undan så ger bouppteckningarna bilden av det som värderades och lämnades vidare till nästa generation. Men varken arkeologiska fynd eller bouppteckningar ger hela bilden av hushållens tillhörigheter. Att dödsbon innehöll mängder med saker som vi inte hittar i jorden är ju ganska självklart. Men det finns också en rad småsaker som är vanliga jordfynd men som sällan eller aldrig syns i bouppteckningarna.

Spik och en krukskärva, några av de vanligaste fynden på stadsgrävningar

Från vår tomt har vi flera bouppteckningar bevarade. Margareta Andersdotter, som vi berättade om i ett tidigare inlägg, avled 1778 och lämnade ganska få saker efter sig. Lite kontanta pengar, inget guld eller silver, en bryggkittel, en brännvinspanna och en liten kokkittel i koppar. Att göra brännvin för eget bruk var i princip tillåtet vid denna tid, men man skulle betala skatt för det.

Bordet hos Margareta Andersdotter kunde dukas med ett halvdussin tenntallrikar och ett par gamla tennljusstakar, men det nämns inget särskilt om porslin eller annan keramik. Det enda som tas upp på den punkten är ”glas- och stenkärl” till en symbolisk klumpsumma, samtidigt som keramik av olika slag är ett av de vanligaste arkeologiska fynden. Inga knivar, gafflar eller skedar nämns. Kniven var en personlig tillhörighet som man inte alltid dukade med, gaffeln var en ovanlighet ännu vid denna tid medan skedarna kan ha varit av trä eller horn och därmed inte värdefulla nog att tas upp.

Möblerna var ganska få. Bord och bänkar, två små speglar, en säng med ”sparlakan”, sängomhängen, sex ”gamla trästolar” och kistor till förvaring. Ett par ljusplåtar i mässing lyste upp rummet. I köket fanns det några järngrytor, en bakpanna, en mortel, tunnor till dricka och lite annat smått och gott.

Textilier var värdefulla vid den här tiden och förtecknades noggrant. Man skilde noga mellan olika kvaliteter på linne, från grovt blaggarn till finaste lärft – Margareta Andersdotter hade 14 par blaggarnslakan men bara ett par i lärft. I övrigt bäddade man med bolster och täcken, men också med knutna ryor som var ett enklare alternativ till varma fällar. Sängen omgavs med sängomhängen och blev nästan som ett tält i rummet. Det blev då betydligt lättare att hålla värmen kalla vinternätter.

När Karin Hellman avled 1787 såg hennes bouppteckning nästan likadan ut som Margareta Andersdotters nio år tidigare. Karin och Jacob Hellman hade tagit över boet och använt de saker som redan fanns i huset. Några småsaker hade dock tillkommit. En tekittel i koppar och fyra tekoppar vittnar om nya seder – vanan att dricka te och alla de specialtillbehör som behövdes för detta spred sig genom Ostindiska kompaniets verksamhet. Såväl teblad som tekoppar kom hit med kompaniets skepp och de europeiska tillverkarna var snabba med att förse hemmen med annat som behövdes, som tekittlar, speciella tebord och annat smått och gott. Kontakterna med Kina syntes i Karin Hellmans bo också i form av sex porslinstallrikar.

Att återanvända tidigare generationers föremål var det vanliga vid denna tid. Både möbler, föremål och kläder gick i arv och det mesta användes till det var utslitet. Därefter blev det till ved, tygtrasor, bindor eller råvaror till nya föremål. Metaller kunde arbetas om, kläder lappas och lagas och ulltextilier kunde repas upp och bli till nytt garn. Att återvinna och återbruka var det normala. Därför hittar vi egentligen ganska få hushållsföremål på arkeologisk väg. Det mesta av våra fynd är sånt som inte gick att återanvända, som krukskärvor, glasbitar eller trasiga tobakspipor. Arkeologin kan däremot berätta om helt andra saker, sådant som vi inte hittar i arkiven. Till detta får vi återkomma.

Porslin, lergods och annat smått som sällan syns i bouppteckningarna.

0 Response to “Gräva i arkiven del 2 – vad säger bouppteckningarna?”


Comments are currently closed.