Bott vid en landsväg

Vi undersöker spåren efter det ena huset efter det andra. Här har varit ett lämpligt ställe att bo på, har man tydligen tyckt, och det kan man gott tänka sig. Omgivna av kullriga, mjuka backar och med vattendrag och vattenhålor lite varstans. Skogsdungar, bra bete och en utmärkt lera att nyttja som byggnadsmaterial. Dessutom längs Landsvägen, eller vad man nu kan ha kallat den under äldre tider.

Sammanlagt har vi tagit reda på uppåt sexton olika byggnader. Det rör sig om långhus, förhistoriens standardvilla, som under olika perioder håller vissa specifika storlekar och dimensioner. Konstruktionen har burits upp av stolpar, som stått parvis inuti respektive hus och tagit trycket av taket. Stolparna har varit nedsänkta i hål i marken och det är dessa stolphål vi nu hittar. Väggarna har varit klenare byggda, men det händer att vi hittar stolphål efter även dessa.

Stolphus

Stolphål kan vara svåra att se, så vi har satt ut små träkubbar på varje. Huset har varit över 30 meter långt och cirka 5,5 meter brett – med enkel matematik kan man uppskatta ytan inomhus till betydligt mer än 150 kvadratmeter. En hyggligt stor kåk från vikingatiden. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Dessutom finns här flera grophus. De flesta är lite oregelbundet ovala eller runda i plan, men det finns också ett par som har rektangulär form. Själva gropen kan vara mellan någon decimeter och en halv meter djup. Våra grophus har haft stolphål i vardera sidan, gavlarna, som burit upp ett sadeltak. I jordfyllningen i grophusen hittar vi fortfarande många och intressanta föremål – det kommer inte riktigt lika många saker i stolphålen till långhusen.

Adams grophus

Adam har gått på djupet i ett grophus. Han har inte riktigt nått botten, utan hejdat sig inför ett fint och ömtåligt fynd, som kräver lite pillrande. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Kammen

Det var en kam! Klart att man snyggade till sig redan på den tiden. Kammen är gjord av ben eller horn, där en skena har nitats fast för att hålla delen med tänder. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Husen kommer förstås från lite olika perioder, men flera hör helt klart hemma i vendeltid och vikingatid, alltså under yngre järnålder (för mellan cirka 1000 och 1500 år sedan). Vissa av husen ser väldigt imponerande ut, välbyggda och rejäla, och man får intryck av att det inte är familjen Vemsomhelst som bott här.

Grophus AK

Ett fullkomligt exemplariskt grophus, foto är taget från östra gaveln. Rektangulär form, med ett stolphål i varje gavel och mindre pinnhål längs väggarna (hålen är markerade med gula pinnar och tvärs över ligger en måttstock som är tre meter lång). Återstår att gräva ut den fjärdedelen som fortfarande är jordfylld. De här slags grophusen har ofta förknippats med lite noblare bosättningar,  om det är så får vi återkomma till när vi vägt samman helheten. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Olas skalle

Mitt på golvet i grophuset på fotot ovan låg en skalle av en häst. Ola undersökte jättenoga och skrev protokoll över alla mått. Det kan nog ha varit en hingst, menar han, men ska fortsätta analyserna senare. Placeringen av skallen var verkligen märklig… den har väl inte legat där när huset användes och knappast hamnat där i efterhand av ren slump. Kan det vara ett slags offer, när huset togs ur funktion? Och vad för slags hus förtjänar sådana handlingar?! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vår utgrävningsplats ligger strax intill det som är känt som Landsvägen (idag har den beteckningen väg 101). Vägen är utritad på kartor från 1600-talet och är alltså en gammal historia, som under flera hundra år en riktig livsnerv genom sydvästra Skåne. Frågan är hur gammal vägen egentligen är? Den kan antagligen föras tillbaka till 1100-talet, tiden för kyrkobyggande och bybildning, men fanns kanske ännu tidigare ändå. Åt sydost längs vägen finns ett par runstenar, och då kanske man kan tänka sig 900-1000-talet. Eller ännu äldre?

3 Responses to “Bott vid en landsväg”


  • Tack för informationen och både Tullstorp- samt Jordbergsstenen känner jag till men Östra Vemmenhögsstenen planerar jag ta mig en titt på i sommar – ska bli skoj att få se er rapport också när den är klar -:) Glad Midsommar/Fredrik

  • Hej Fredrik!

    Den ena runstenen (Östra Vemmenhögsstenen, DR268) anses stå på ursprunglig plats, vid Herremansbron bortåt Dybäcks gods. Den har ett enkelt textband, där det på nutidssvenska står: Broder reste sten denna efter Bosse, broder sin, (en) mycket god kämpe.[

    Den andra stenen kallas Källstorpsstenen (DR269) och står idag i parken till Jordbergs slott, men det är inte dess ursprungliga placering. Den har på lösare grunder hänförts till Landsvägen, eftersom dess text på nutidssvenska lyder: Torkel gjorde (åt) Tords son, denna bro efter Vrake, broder sin. Det skulle i så fall kunna syfta på en bro över Skateholmsån, som Landsvägen passerar.

    Länsstyrelsen har skrivit mer om Landsvägen här: http://www.lansstyrelsen.se/skane/sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/landskapsvard/kulturmiljoprogram/sarskilt-vardefulla-kulturmiljoer-i-skane/kulturmiljostrak/Pages/Landsvagen_Malmo-Ystad_vag_101.aspx.

    Bonustips: åk och titta på Tullstorpsstenen, som är enastående tjusig. Står vid Tullstorps kyrka. Ett obligatoriskt stopp på Söderslättssturen!

    Hälsningar!/ Annika

  • Hej!

    Står runstenarna som ni nämner kvar på sin plats, eller har de kanske hamnat på någon kyrkogård/finns bara kvar i skriftliga källor?

    Tack för all rapportering & fina bilder från utgrävningen -:)/Fredrik

Comments are currently closed.