Världens äldsta tvåvedsbåge

Publicerad 5 april, 2012 i Stackbo-Hamra av Niclas. 7 Comments

Stenålders pilbåge från Gräsbo i Uppland

Fyndplatsen, den forntida havsviken i vinterskrud. I horisonten syns den forna stranden där boplatser från samma tid som bågen, dvs. 3500 f. Kr. är kända. I förgrunden står Niclas Björck och Wivianne Bondesson och bevakar när fyndet grävs fram (foto: Fredrik Larsson).

Ur leravlagringarna i en forntida havsvik/sjö, numera grässlätt, grävde vi under februari fram ett välbevarat träföremål som visat sig vara del av en pilbåge. Det rör sig om ryggskenan till en sk. tvåvedsbåge. Tvåvedsbågarna stod för ett teknologiskt språng och kan sägas vara föregångare till moderna kompositbågar.

Uppbyggnaden av tvåvedsbågar. denna typ av bågar består av två skilda träslag dels ett hårt barrträdslager och dels ett mjukare och segare lövträslag i ryggen.

Mer ”moderna” varianter av denna typ av pilbågar var under historisk tid vanliga inom samiska miljöer och dateras oftast till vikingatid eller yngre perioder. Ett exempel från historisk tid på denna typ av båge finns i Örbyhus. Sedan tidigare var det äldsta fyndet i norden av detta slag en båge från Paltamo i Finland daterad till ca 300 f.Kr och det äldsta fyndet i världen var en båge från Korekom i Japan daterad till ca 2600 f. Kr.

Bågen grävs fram ur de mångtusenåriga och mycket leriga sediment där den vilat i 5500 år. I sektionen i bakgrunden syns att den låg under 0,8 meter torv och därunder ca 0,5 meter lera.

Bågen grävs fram ur de mångtusenåriga och mycket leriga sediment där den vilat i 5500 år. I sektionen i bakgrunden syns att den låg under 0,8 meter torv och därunder ca 0,5 meter lera (foto: Fredrik Larsson).

Döm om vår förvåning då vi erhöll dateringarna av bågen från Gräsbo och denna visade sig vara från 3500 f. Kr. Vårt fynd är därmed det äldsta i världen i sitt slag. Fyndet som gjordes vid en arkeologisk undersökning inför anläggandet av en ny kraftledning mellan Hamra i Västmanland och Stackbo i Gästrikland är därmed ganska sensationellt.

Om man rekonstruerar hur landskapet var vid den tid då bågen hamnade i vattnet låg fyndplatsen i lugnvatten viden fjärd i innanskärgården. Boplatser från samma tid som pilbågen, tex. Östervåla 363 är kända på stränderna runt fjärden.

Omkring 3500 f. Kr var Uppland en starkt uppbruten och vidsträckt skärgård. Vid denna tid ligger fyndplatsen i en väl skyddad vik i inre delen av denna skärgård.

Omkring 3500 f. Kr var Uppland en starkt uppbruten och vidsträckt skärgård. Vid denna tid ligger fyndplatsen i en väl skyddad vik i inre delen av denna skärgård.

Det är fascinerande att bara att se och känna på ett träföremål som hörde till vardagen för människorna på neolitiska kustboplatser. Att det dessutom är världens äldsta tvåvedsbåge gör inte saken på något sätt sämre! Fyndet är mycket intressant då det är av en typ som främst associeras till norra och östra delen av skandinavien. I detta perspektiv är bågen intressant för diskussionen kring kontaktområden och kulturell tillhörighet för människorna på de neolitiska kustboplatserna i östra Sverige.

Gräsbobågen utlagd på ett bord i februari 2012 (Foto Niclas Björck).

Gräsbobågen utlagd på ett bord i februari 2012 (Foto Niclas Björck).

Damen från Stora Uppåkra daterad

Publicerad 12 mars, 2012 i Uppåkra, järnåldersgårdar av Hakan A. 0 Comments
Den begravda vuxna kvinnan från Stora Uppåkra

Den begravda vuxna kvinnan från Stora Uppåkra

Nu vet vi när den begravda kvinnan från Stora Uppåkra som vi tidigare skrivit om levde och dog. Kol från en av hennes tänder har tidsbestämts. Hon dog och begravdes någon gång mellan år 80 och 250 e. Kr, det vill säga under romersk järnålder. Hon levde därmed något tidigare än vad vi förut trodde. Nu väntar vi bara på att hennes dräktnål av järn ska komma tillbaka från konserveringen.

Vi har nu fått de flesta kol-dateringarna från undersökningen. Dateringarna visar att boplatsen har en väldigt kort livslängd och att den i stort sett endast fanns under romersk järnålder. Frågan är var människorna kom ifrån och var de flyttade?

Nu har vi också en datering av isläggen. Den visade sig också vara äldre än vi trodde, från yngre romersk järnålder. Skridskoåkning har således gamla anor i trakten.

Benmaterialet antyder att kött betalades som tribut till ledaren på centralplatsen

Publicerad 17 januari, 2012 i Uppåkra, järnåldersgårdar av Hakan A. 0 Comments

Tvättade ben från stora Uppåkra liggandes på tork. Foto Håkan Svensson.

Tvättade ben från stora Uppåkra som ligger och soltorkar. Foto Håkan Svensson

Vi fortsätter oförtrutet med analysarbetet. Annica Cardell har nyss lämnat sin rapport över djurbensfynden från undersökningen. Hon har fått fram många spännande resultat. De arter hon funnit är nötboskap, får/get, svin, häst och hund. Jämfört med centralplatsen så fanns det procentuellt mer nötboskap men färre svin och får på gårdarna i Stora Uppåkra. Det mesta av materialet var slaktavfall. På gårdarna har man slaktat såväl ungdjur som vuxna individer.

Det förefaller också som om de finare bitarna på djuren saknas eller är kraftigt underrepresenterade. Från såväl får som svin är bålen underrepresenterad i benmaterialet. Dessutom saknas bakre delen av fåren. Den ”bästa” biten på fåret, steken eller kylen saknas helt. Även för nötkreatur så var andelen av lårben alltför liten, här saknas alltså också stora stekar. Resultatet antyder att människorna på boplatsen har försett centralplatsen med kött. Det är troligt att människorna som bodde på Stora Uppåkra fick lämna ifrån sig de bästa bitarna som tribut till ledaren som satt i sitt residens på centralplatsen.

Prästgården- en sista grävinsats?

Publicerad 28 december, 2011 i Väg 288, Uppland av Anton. 0 Comments
Det hade varit på tal länge men först på självaste luciadagen blev det dags att schakta bort den grusväg, som går i nord-sydlig riktning genom fornlämningsområdet vid Prästgården. Det var med stor spänning vi satte skopan i jorden, och undrade: hur mycket av fornlämningen finns bevarad under vägen och kommer dessa eventuella lämningar att komplettera bilden av Prästgården?

Magnus Lindberg mäter in anläggningar med GPS. Bakom det lilla impedimentet som vi ser till höger i bild var 2010 års undersöknings anläggningstätaste område beläget. Här fanns flera byggnader från äldre järnålder.

Svevias önskemål var att schakta bort vägen från norr till söder. Till en början var det lugnt, några decimeter tjäle och sedan ”inget av antikvariskt intresse”, som det brukar heta. Men en bit söderut dök ett kulturlager upp, som av metallfynden att döma hade en datering till vikingatid-medeltid. Det innehöll broddar och hästskor, och skulle kunna utgöra en äldre vägyta. Lagret innehöll också djurben och en del annat. Nuvarande vägsträckning finns med redan på 1600-talskartorna, och med våra fynd kanske vi kan datera den så långt tillbaka som till vikingatid/medeltid. Under detta väglager fanns ett par anläggningar, kanske samtida med flera av Prästgårdens övriga anläggningar? Inget direkt daterande hittades, men anläggningarna provtogs.

I höjd med de anläggningstätaste områdena från slutundersökningen i fjol tog fornlämningen fart igen. I ett blockrikt område på en liten förhöjning hittade vi en härd och ett avfallslager, varav det senare innehöll bland annat järnålderskeramik. Söder om dessa kom ett nytt kulturlager, liknande det förra väglagret men denna gång tunnare, mycket ytligare, och endast överlagrat av en modern vägfyllning om max 1 dm. Även detta lager innehöll medeltida hästskor och hästskosömmar. Under lagret hittade vi ett antal stolphål och härdar. Eftersom de låg så ytligt är risken stor att andra anläggningar i området har förstörts genom plöjning och dikesanläggning. Så lämningarna är fragmentariska men vi anar att ett eller flera hus har stått i området. Genom 14C-dateringar och makroprovsanalyser hoppas vi få veta mer. Kan huset eller husen ha varit samtida med de hus, som i fjol undersöktes strax öster om vägen?

Den tappra skara som såg till att de forntida lämningarna hann dokumenteras innan snön kom. Från vänster Magnus Lindberg, Maria Lingström, Karl-Fredrik Lindberg och Mats Nelson.

SMHI varnade för snö och minusgrader från och med den 17 december och framåt, så vi kallade ut mer personal under fredagen den 16 december, för att hinna undersöka och dokumentera lämningarna i ”tjänlig väderlek”. Och mycket riktigt, snön och vintern kom den 17 december. Och nu är vi så glada att få vara inomhus! Vi återkommer då vi har fått svar på 14C-dateringarna.

/Maria Lingström

Nya gravar i Stora Uppåkra

Publicerad 19 december, 2011 i Uppåkra, järnåldersgårdar av Hakan A. 0 Comments

Analysarbetet efter sommarens undersökning vid Stora Uppåkra är i full gång. Analyserna medför ibland att vi måste göra nya tolkningar. När benen undersöktes av Annica Cardell fann hon att en mängd brända ben inte var djurben utan människoben. Det vi trodde var en härd med matrester i visade sig vara en bålplats. Kremeringen av den döde har skett inte långt från husen men det är inte säkert att husen och bålplatsen är samtida.

Caroline Arcini som är vår expert på människoskelett har tittat på de brända benen. Hon kunde se att de har tillhört en vuxen individ. Hon fann delar av skalltak, underkäke och en del rörben. Däremot gick det inte att könsbestämma benen ifråga.

Annica fann ytterligare ett obränt människoben. Det hade slängts ned i en stor lertäktsgrop när den fylldes igen. Enligt Caroline Arcini är benet ett överarmsben från en mycket kraftig individ, förmodligen en man. Benet kan komma från någon förstörd grav men det kan också vara från någon person som inte fick någon begravning. Inte långt från platsen där vi fann detta ben hittade vi en grav där en vuxen kvinna begravts.

Benen är nu skickade till Uppsala universitet för att dateras med kol-14 metoden.
Håkan Aspeborg