Nytt om analysresultat från Linderödsprojektet

Det har varit ganska tyst ett tag här på bloggen från Linderödsprojektet. Men nu börjar analysresultaten så smått att ramla in och med dem följer förstås en del spännande resultat. En av våra viktiga frågeställningar i projektet handlar om när man började odla och stenröja marken på Linderödsåsen. Tesen är att de små kolbitar vi hittade i jordlagren i och under rösena, har hamnat där i samband med att människorna röjde marken genom att bränna ris och stubbar.

Innan vi skickade kolbitarna till kol14-datering, fick vi hjälp av vår vedartsspecialist Ulf, med att bestämma trädslaget och från vilken del av trädet kolbitarna härrör. Med vedartsbestämningen får vi inte bara information om egenåldern på det kol vi daterar, utan denna ger även en bild av vilka träd och buskar som växte på platsen vid tidpunkten för bränningen. Nu behöver inte alla bränder ha utförts av människohand, utan kolet kan även komma från naturliga skogsbränder. Av de omkring 80-talet kol14-dateringar, vi fått så här långt, har vi faktiskt skäl misstänka att inte mindre än en fjärdedel av de daterade kolbitarna härrör från naturliga skogsbränder. Det rör sig om kolbitar från tall, där i stort sett samtliga prover har gett dateringar till äldre stenålder (ca 8 800-6 500 f. Kr.). Resultaten berättar att det innan människorna började röja mark uppe på åsen, fanns stora tallskogar här, som då och då kanske vid blixtnedslag, brandhärjades.

Det är först i början av den yngre stenålder (ca 3 700 f. Kr), som förkolnade bitar av ek, berättar om röjningsbränningar i den ekblandskog, som då präglade landskapet på åsen. Ett litet slipat fragment från en flintyxa, är några av de kulturspår vi hittat, i anslutning till dateringarna från denna tid. Röjningarna vid den här tiden var förmodligen ganska små till ytan och hade mer karaktären av trädgårdsodlingar.

Koldateringarna berättar sedan om återkommande röjningsbränningar under loppet av den yngre stenåldern och fram i äldre bronsålder (ca 2 400-1 200 f. Kr.). Några säkra spår efter stenröjning, i form av anläggande av röjningsrösen, har vi inte hittat från den här tiden. Däremot har vi möjligen lämningar efter något slags ceremoniellt monument. Anläggningen består av ett cirka 2,9×2,6 meter stort flackt stenlager omgiven av en fyrsidig kantkedja, som har anlagts invid och norr om ett markfast, kluvet stenblock. Det intressanta är att det finns spår efter upphettning på blocken norra sida, vilket visar att man har eldat på plattformen. En kolbit av ek från fyllnadsjorden mellan stenarna i plattformen daterar troligen konstruktionen till mellanneolitikum (MNB – 2 880-2 620 f. Kr.). Liknande konstruktioner har påträffats bland annat i Uppland, men i Skåne är typen inte känd sedan tidigare.

I slutet av yngre bronsålder och början av äldre järnålder (ca 800-400 f. Kr.), ser vi tecken i kol14-dateringarna på en intensifiering av röjningsbränningarna. Under den här tiden glesnar ekskogen och spår efter hassel bekräftar bilden av ett mer öppet och troligen även betespåverkat landskap. Under det andra århundradet efter Kristi födelse intensifieras röjningsbränningarna ytterligare på åsen. Det är med dessa röjningar som vi nu har även får de första säkra beläggen för stenröjning i landskapet. Under loppet av några århundraden bryter man mängder med sten och lägger denna i små runda flacka rösen. Rösena placerar man gärna på rader, så att dessa ramar in de stenröjda odlingsytona.

Det är också till de här två perioderna – yngre bronsålder och romersk järnålder – som vi med kol14-dateringarnas hjälp, nu med säkerhet kan knyta de spår efter boplatslämningar vi hittade inom den fossila åkermarken på local 10b. Detta är dock bara ett axplock av resultaten från Linderödprojektet och vi hoppas snart att återkomma med fler spännande analysresultat.

Hjärup Västerstad – en kort introduktion till kommande arkeologisk undersökning

Nu sätter vi snart igång med en stor undersökning väster om Hjärup. Här ska Skanska bygga ett nytt bostadsområde, direkt söder om det stora cementfabriksområdet som man ser på höger sida, direkt efter Jakriborg, om man tar pågatåget mot Malmö. Området kommer att benämnas Hjärup Västerstad. Vi vet sedan tidigare att det här under åkermarken döljer sig en boplats från järnålder. Vi har preliminärt daterat den till en period från och med yngre förromersk järnålder till och med folkvandringstid, ca 100 f.Kr. – 550 e.Kr. Vi vet också att det på platsen finns minst tre gårdslägen med flera huslämningar från skilda tider.

Boplatsen ligger ungefär 700 meter väster om Hjärups by, där vi tidigare bland annat har funnit en stor vikingatida gård och där det står en runsten.

Endast 200 meter sydost om boplatsen vi ska undersöka har vi tidigare grävt ut fyra skelettgravar från perioden sen romersk järnålder–tidig folkvandringstid, kring 400 e.Kr. På den platsen, Uppåkra 29, fanns även en storgård med en 50 m lång huvudbyggnad och två uthus. Gården dateras till sen folkvandringstid–vendeltid, ca 550–650 e.Kr.

Den karta vi tidigare publicerat här visar med en grön stjärna platsen för den aktuella undersökningen. De röda prickarna markerar platser där arkeologer påträffat järnålderslämningar medan de svartmarkerade visar platser där även hus från järnålder undersökts.

Det är många frågor som vi hoppas att undersökningen ska kunna hjälpa oss att besvara. Den främsta frågan gäller hur relationen mellan människorna i byn och de styrande på centralplatsen vid Uppåkra såg ut. Platsen kring Uppåkra kyrka, ca 2 kilometer österut var ett politiskt och religiöst centrum under järnåldern. Trots omfattande forskning är vår kunskap om Uppåkras äldsta historia och framväxt som centralplats fortfarande begränsad. Genom vår aktuella undersökning kan vi emellertid belysa vissa aspekter av densamma, exempelvis genom att få svar på hur landskapet i området sett ut, hur det har utnyttjats och förändrats över tid. Några frågor kring denna tematik är vad människorna på platsen odlade och hur djurhållningen såg ut – fanns det någon särskild inriktning och specialisering? Vi kan förmoda att landskapet kring Uppåkra redan tidigt var uppodlat, med en väldigt liten areal tillgänglig för bete och endast enstaka träd. Därför vill vi också veta vad de gröna näringarna i byn har haft för miljöpåverkan och hur långt bort man varit nödgad att söka sig för att hitta foder till kreaturen och virke till gårdsdriften.

En viktig fråga är att fastställa när den aktuella boplatsen etablerades och när den övergavs. Vi vill kunna datera alla förändringar under dess användningstid, alla skeden och händelser. Förhoppningsvis kan vi även få svar på hur den byliknande bebyggelsestrukturen varit organiserad och varför boplatsen övergavs. En möjlighet är att bebyggelsen helt enkelt omlokaliserats till centralplatsen, kanske som en följd av att markrättigheterna förändrats. En annan möjlighet är att bebyggelsen istället flyttat 200 meter söderut, till ovannämnda Uppåkra 29, som utifrån rådande kunskapsläge avlöser vår aktuella plats i tid. Till de gravar som tidigare dokumenterats på Uppåkra 29 har däremot inte dokumenterats någon bebyggelse som överensstämmer kronologiskt, vilket öppnar för resonemang kring huruvida det istället rör sig om ett gårdsgravfält som ska kopplas till vår aktuella plats.

Detta var ett axplock av en stor mängd frågor som vi hoppas kunna besvara genom arkeologiska metoder och en mängd naturvetenskapliga analyser. Nu pågår förberedelserna inför fältarbetet för fullt! Undersökningen kommer att pågå från 3 april till slutet av juni. Följ gärna vår blogg, där vi löpande publicerar nya inlägg, samt vår facebooksida där färska resultat presenteras!

https://www.facebook.com/arkeologihjarupvasterstad/

/Adam & Håkan

Många hus i Vikhem

I Vikhem i Staffanstorps kommun bygger man så det knakar. Det är inte första gången i historien. Området var tätt bebyggt redan under yngre järnålder.

Bebyggelsestrukturen i Vikhem börjar klarna. Totalt har vi nu registrerat 91 stolpbyggda hus. Trots det kan det möjligen funnits spår av något mer hus bland de 3595 stolphålen som vi påträffade. Alla husen har inte stått på platsen samtidigt. Hus har övergivits och rivits och ersatts av nya hus på gårdarna. De flesta förefaller att vara byggda och bebodda inom ett fyrahundra år långt tidsspann från yngre romersk järnålder till och med vendeltid, (200 e.Kr – 800 e.Kr). Dessutom fanns enstaka hus från bronsålder (1700 f.Kr. – 500 f.Kr. och förromersk järnålder (500 f.Kr – 0 Kr.f), liksom hus från vikingatid (800 e.Kr – 1050 e.Kr). Boplatsens höjdpunkt förefaller dock ha infallit under folkvandringtid och vendeltid, (400 e.Kr – 800 e.Kr). Stora gårdar har dock byggts i byn även under vikingatiden.

Planen med huskropparna utritade visar att flera hus ligger på ungefär samma yta (figur 1). Dessa hus kan därför inte ha stått där samtidigt utan måste ha avlöst varandra på platsen.

Fyra hus var stora, över 30 meter långa. Det längsta huset var 38 meter lång och hade en golvyta på 268 m². Dessa hus har varit huvudbyggnader på betydande gårdar. Gårdarna har ägts och bebotts av människor som hade en hög ställning i samhället och gott ställt. Husen har sannolikt varit flerfunktionella. De har rymt bostadsutrymmen, förråd och fähus under samma tak. Elva stycken medelstora hus, mellan 20 och 30 meter långa, har också varit flerfunktionella huvudbyggnader, men på mindre gårdar. Utöver dessa fanns fem hus som förmodligen varit stora eller medelstora. Att vi inte säkert vet hur det förhåller sig i dessa fall beror på att husen delvis ligger utanför undersökningsområdet. De flesta husen utgjordes dock av hus som var kortare än 20 meter. Några av dem kan också ha varit flerfunktionella långhus på små gårdar med underlydande hushåll, medan andra endast har fyllt olika ekonomiska funktioner. De kan ha varit logar, lador, kök, andra typer av förråd, fähus eller verkstadshus. Under yngre järnålder brukar verkstadshusen byggas som delvis nedgrävda hus, så kallade grophus. I Vikhem fann vi endast ett fåtal grophus. Avsaknade av hustypen kan kanske förklaras av att grundvattnet ligger så ytlig i på platsen att sådana hus inte lämpade sig eftersom de snabbt vattenfylldes. Detta faktum kan möjligen också förklara de många små stolphusen på platsen. Dessa har kanske i många fall rymt de verksamheter som på andra platser förlades till grophusen.

Två mindre hus utgör förmodligen så kallade hallar. De var festsalar för gillen och representation, men också för kultutövning. De två hallarna kan säkerligen knytas till någon av de mer betydande gårdarna i byn.

Dessutom fanns 19 stycken fyrstolpshus. Dessa enkla hus har förmodligen varit enkla ekonomibyggnader. De kvadratiska hörnstolpshusen bland dessa har förmodligen fungerat som lador.


Figur 1.

Planen visar att de flesta husen hade en i öst–västlig utsträckning (figur 1). De flesta låg grupperade kring en tom oval yta som var ca 200 x 75 m stor. Ytan ger intryck av att ha varit en byallmänning. Under folkvandringstid byggs mitt på denna yta en stor gård med en drygt 30 meter lång huvudbyggnad (figur 2). Husen på gården hade en annan orientering än den övriga bebyggelsen i byn. Etableringen av denna storgård mitt på den tidigare byallmänningen är ett uttryck för ett tydligt maktspråk.

Vi arbetar vidare med att ordna husen i olika gårdsgrupper och i tidsavsnitt. Mycket arbete återstår innan vi är klara med husens och gårdarnas kronologi.

I dagsläget är endast åtta hus daterade med hjälp av kol-14 metoden. Resterande hus är typdaterade utifrån stolpsättning. Ytterligare ett urval av husen kommer att dateras med hjälp av kol-14 metoden framöver.


Figur 2.

Vikhems grannar: Stora hus och rika gravar

Så här långt har undersökningen i Vikhem gett mer spännande resultat än förväntat och då var ändå förväntningarna ganska högt ställda. Bebyggelsen i Vikhem – som härrör från perioden från cirka 300 till 900 e. Kr – har visat sig vara omfattande. Dessutom har vi funnit drygt 500 metallföremål i ploglagret, däribland exklusiva spännen, en ring och en liten ten av guld, arabiska silvermynt och vapendetaljer. Fynd av smältor, gjuttappar och en degel visar att några av föremålen tillverkades på platsen.

I övrigt vill vi (just nu) framhålla det rika djurbensmaterialet. Vår hypotes inför undersökningen var att djurhållningen varit viktig, och i synnerhet då nötkreatur och häst. Det är inte långsökt att tänka sig ett utbyte med centralplatsen i Uppåkra, med till exempel hästar, boskap och metallföremål. I den här texten ska vi emellertid rikta uppmärksamheten mot några platser i närområdet där arkeologiska insatser gjorts under åren. Platserna har markerats på kartan.

karta_blog_5

Figur 1. Vikhem och de andra fornlämningarna som nämns i texten markerade på den skånska recognosceringskartan från omkring 1815.

På 1980-talet undersöktes en gård med ett sällsynt stort långhus – ungefär 55 meter långt – på en plats cirka en kilometer väster om Vikhem (Fornlämning Nevishög 30). Många av djurbenen som framkom utgjordes av nötkreatur och husets storlek har förklarats med att det även inrymde ett stort stall. Långhuset dateras till de första århundradena kring Kr. f. och var således inte samtida med Vikhem.

Den boplats som undersöktes 2010 drygt 500 meter nordost om Vikhem innehöll däremot samtida gårdsbebyggelser (Fornlämning Nevishög 38). Under sju- och åttahundratalen e. Kr bestod gården av ett mycket stort hus som flankerades av små uthus. Från denna plats finns bland annat analysresultat från brunnar som ger information om odling och växtlighet.

Tyvärr avsöktes inte ploglagret med metalldetektor på någon av dessa båda boplatser. Däremot har vissa detekteringsinsatser gjorts på andra platser i lokalområdet, vid Djurslöv och i synnerhet vid Önsvala, söder om Vikhem. Resultaten visar att det funnits flera gårdar i dessa områden som var samtida med Vikhem.

I slutet av 1960-talet fann man ett gravfält i Önsvala (Fornlämning Nevishög 1). Totalt undersöktes 26 skelettgravar på en ås, där man skulle utvinna grus. Man hade tagit grus från samma ås tidigare och undersökningen visade att det funnits fler gravar som var förstörda. De äldsta bevarade gravarna daterades till 400-talet e. Kr. och de yngsta till 1000-talets inledande del. Kvinnogravarna var generellt sett rikt utrustade, medan männen hade få eller inga gravgåvor.

En särskilt rikt utstyrd kvinna begravdes kring år 600. Flera föremål visar att hon troligtvis kommit från mellersta Sverige, som ett resultat av en giftermålsallians. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. En av dessa kvinnor vilade i en vagnskorg och bar en rundoval brosch som var dekorerad med ett flätkors. Samma typ av brosch har påträffats i de äldsta kulturlagren i Lund. Kanske var kvinnan bland de tidigaste kristna i Staffanstorp, vilket är särskilt intressant eftersom hon gravlades på ett gammalt ”hedniskt” gravfält.

De tre kvinnorna tillhörde otvivelaktigt elitskiktet i området. Men var gravlades deras makar? År 1856 fann man ett skelett vid grusgrävning i Önsvala. Gravgodset utgjordes av ett svärd, två spjutspetsar, en yxa och ett plogskär och dateras till tiden kring 800. Tyvärr är gravens exakta läge okänt men det förefaller rimligast att sätta den i samband med gravfältet på åsen.

Gravfältet väcker flera frågor. Hur stort var det ursprungligen? Representerar det en eller flera gårdar eller rent av en bygd? Ett stycke från gravfältet fann man huslämningar från 900-talet. Man fann också lämningar efter en väg och en femtio meter lång rad med härdar, som låg mellan vägen och gravfältet. Det har föreslagits att vägen utmed åsen sträckte sig från centralplatsen i Uppåkra mot Bara och passerade tingsplatser och avrättningsplatser. På kartan ser vi att den också förgrenade sig mot Stanstorp, där den passerade nära Vikhem. Mer om området med inriktning på Bara och ortnamnen i en kommande blogg!

/Bengt Söderberg

Vackra kannor under 1200- och 1300-tal i Fjelie

I de medeltida lagren på gård 18 fann Ilona en keramikskärva som tillhört en kanna från 1200- eller 1300-talen. Skärvan var rödbrännande och glaserad med en blyglasyr på utsidan. Troligtvis var kannan tillverkad i Lund eller i närheten. För att kannan skulle efterlikna de dyrare tyska stengodskrusen, från bland annat Köln och Bonn, hade den ornerats med medaljonger som kan liknas vid hallon. Den här typen av dekor var vanlig på stengodskrus och de skånska keramikerna försökte efterlikna vissa detaljer för att göra sina egna kärl mera estetiskt tilltalande. De såg kanske dyrare ut också. Vi har flera exempel på kannor i olika färger och med olika dekortyper. /Torbjörn Brorsson & Katalin Schmidt Sabo

Skärvan från en blyglaserad kanna med hallon-medaljong från gård 18. Hallonkroppens diameter är 16 mm. Foto Krister Kam Tayanin

Skärvan från en blyglaserad kanna med hallon-medaljong från gård 18. Hallonkroppens diameter är 16 mm. Foto Krister Kam Tayanin.

Fler exempel på skärvor från utvändigt glaserade kannor påträffade i lager från 1200- och 1300-tal i Fjelie. Kannorna kunde ha dekor i piplera som var vanligt under dessa perioder. Foto Krister Kam Tayanin. Fler exempel på skärvor från utvändigt glaserade kannor påträffade i lager från 1200- och 1300-tal i Fjelie. Kannorna kunde ha dekor i piplera som var vanligt under dessa perioder. Foto Krister Kam Tayanin.

kanna_svartvitt Denna kanna (svartvitt foto) funnen i Kalmar visar hur kannorna kunde se ut (från Wahlöö 1976).