Beden, Kungsbetet och något kring hästens betydelse i Vikhem

Jordarterna på slätten närmast Uppåkra domineras av moränleror som är synnerligen väl lämpade för spannmålsodling. I första hand odlade man korn, som kunde mätta många munnar och som var en av förutsättningarna för centralplatsens uppkomst och fortsatta existens.

I Vikhem rådde andra förutsättningar. Platsen ligger i ett stråk med lättare jordar, s.k. glacifluviala sediment. Utmed de närbelägna vattendragen Sege å och Torrebergabäcken fanns stora våtmarksområden och sammantaget var förutsättningarna för djurhållning särskilt goda. Detta märktes också av resultaten från förundersökningarna, då djurben från i synnerhet nöt och häst togs tillvara. I tre gropar påträffades dessutom kranier av häst som var prydligt nedlagda tillsammans med hästens nedre extremiteter. En av groparna daterades till folkvandringstid (400-550 e. Kr.) och syns på fotografiet nedan.

De tre groparna tolkades som lämningar efter hästoffer: efter rituella måltider offrades de köttfattiga delarna av hästarna till gudarna. Det kan då ligga nära till hands att tänka sig att hästuppfödning var av särskild betydelse för människorna i Vikhem. Kanske var det rentav en specialiserad verksamhet och en del i ett utbyte med Uppåkra?

hastoffergrop2

Hästoffergrop i Vikhem. Foto av Caroline Hulting Lindgren, CMB Uppdragsarkeologi AB

I föregående blogg nämnde vi att det finns en ansamling av hus strax söder om Vikhem som heter Beden. Bebyggelsen växte fram efter skiftena under 1800-talet, då grunden lades till en större befolkningsökning. Namnet kommer sig av att man tog en gammal betesmark i anspråk.  Gatunamn som Dragonvägen och Husarvägen anspelar på att området användes av husarerna som rastplats och betesmark. I öster sluter Beden an till Kungsbetet som är en strimma av allmänningsmark mellan Lund och Genarp, vilken anses ha varit en landsväg med tillhörande bete. Kartan nedan visar allmänningens utsträckning i området kring Vikhem.

Det finns förstås olika åsikter om hur långt tillbaka i tiden Beden och Kungsbetet kan föras, men mer allmänt stärker de ju uppfattningen om djurhållningens betydelse för Vikhemsborna. Så är det faktiskt fortfarande: De många hästgårdarna som idag finns på Beden förvaltar ett historiskt arv. Slutligen är det intressant att konstatera att Vikhem ligger alldeles invid en gammal vägled till Lund, som passerade förbi Uppåkra! Mer om vägarna i en kommande blogg.

kungsbetet_cut

Kongs Betet till Staffentorp, Näfvitshög och Grevie byar. Skifteskarta från 1806 med vårt undersökningsområde markerat (röd linje)

/Bengt Söderberg

Kulthydda i Tråsättra

Den ovala hyddan.

Den ovala hyddan.

En av de sex hyddor som vi undersöker i Tråsättra skiljer ut sig från de övriga.

Medan de fem andra hyddorna har städade golv, där man knappt hittat något fynd, ligger det mängder av krossad keramik i denna förmodade kulthydda. På golvet hittades en lerfigur föreställande en skäggig farbror som tittar upp mot skyn och en mejsel av bergart. Och i en grop påträffades brända djurben.

Den skäggiga lerfiguren som hittades i rännan.

Den skäggiga lerfiguren som hittades i rännan.

Även utanför hyddan, i själva rännan där väggen stått, hittades en likadan skäggig figur.

– Det skulle kunna föreställa en schaman, menar arkeologen Magnus Artursson.

En likadan skäggig lerfigur hittades inne i hyddan.

En likadan skäggig lerfigur hittades inne i hyddan.

Den ovala golvytan är på ungefär 15 kvadratmeter och avgränsas av en krets av stenar, ränna och stolphål.

– Utanför hyddan syns mörka märken i marken efter stolpar. De finns söder, väster och norr om hyddan. I öster begränsas hyddan av en berghäll. Stolparna kan ha utgjort en palissad kring hyddan, kanske en symbolisk avgränsning från resten av boplatsen, säger Magnus.

Utanför ingången till kulthyddan upptäcktes ett stolphål som var cirka 30 centimeter i diameter. Intill det stod två keramikkärl. Kan det ha varit en totempåle som stått här?

-Det kan röra sig en specialiserad hydda där man sysslat med kult och ritualer, kanske har schamanen bott där. Sådana kulthyddor har hittas på andra gropkeramiska boplatser, berättar Magnus Artursson.

”Kasta kota” har barnen spelat i Fjelie!

Förra veckan fann vi ett speciellt djurben, ett tåben från ko som var fyllt med bly. Sådana här fynd är inte alldeles ovanliga. Benet är ett kastben, som har hört till ett enkelt kägelspel som kallades ”kasta kota”. Spelet är känt sedan tidig medeltid och har spelats främst av barn.
Man ställde upp fem tåben (utan blyfyllning) på rad mot en vägg eller liknande. Sen skulle man med kastbenet slå omkull de fem ”käglorna” som kunde ha olika poäng.
Det som är lite speciellt med fyndet från Fjelie är att kastbenet påträffades ute på gårdsplanen till gård 19 och att nära intill fanns även några tåben som kan ha använts som käglor.
På den flamländske målaren Pieter Bruegels målning ”Kinderspeile” från 1560 syns ett barn spela kägelspelet mot en vägg.
/Katalin Schmidt Sabo & Julius Lundin

Vårt fynd av ett kastben, ett tåben av ko, som borrats upp och fyllts med bly. Benet användes för att slå omkull andra tåben som ställts upp som käglor.

Vårt fynd av ett kastben, ett tåben av ko, som borrats upp och fyllts med bly. Benet användes för att slå omkull andra tåben som ställts upp som käglor.

Detalj från Pieter Bruegels målning ”Kinderspeile” som visar hur ett barn ställt upp fem tåben mot en vägg och ska spela ”kasta kota”.

Detalj från Pieter Bruegels målning ”Kinderspeile” som visar hur ett barn ställt upp fem tåben mot en vägg och ska spela ”kasta kota”.

Kastbenet påträffades ute på gårdsplanen till gård 19 där vi även fann tre tåben (utan bly) i närheten som kan ha använts som käglor. Här är de uppställda mot en vägg i arbetsboden.

Kastbenet påträffades ute på gårdsplanen till gård 19 där vi även fann tre tåben (utan bly) i närheten som kan ha använts som käglor. Här är de uppställda mot en vägg i arbetsboden.

Vikhemsområdet under historisk tid

Som vi berättade i den förra bloggen tror vi att bosättningen i Vikhemsområdet upphörde kring år 900 e Kr. Här vill vi kort beskriva det yngre bruket av platsen, och försöka sätta in det i ett större sammanhang.
Fotografiet kan vara en lämplig utgångspunkt. Det visar två parallella diken som löper genom undersökningsområdet. Dikena markerar gränsen mellan två ägor, tillhöriga gård 4 i väster och gård 6 i öster. Mellan dem syns en liten härd som bevarats på en högre nivå än övriga lämningar som vi har dokumenterat. Det beror på att den kom att skyddas från plogen då den hamnade under den gränsvall som bildades då jorden kastades upp från de båda dikena. Detta bör ha skett kring 1804, det år då skifteskartan ritades upp.
Före skiftet låg de båda gårdarna i Stanstorps by, ungefär 800 meter norr om undersökningsområdet, strax väster om idrottsplatsen Staffansvallen. Totalt fanns åtta gårdar i byn, vars odlingsmark var uppdelad i tre vångar. Det område vi undersöker låg nästan längst ned i den södra delen av byns Södre Wång. Kartan visar också situationen före skiftet: de åtta gårdarna hade smala tegar bredvid varandra i samtliga vångar. När vi schaktar bort matjorden syns ibland rester efter denna äldre tegindelning i form av grunda rännor.
Stanstorp omnämns i skrift första gången år 1304, då i formen Stafnsthorp. Enligt Svenskt ortnamnslexikon hänger förleden troligen samman med ett gammalt mansnamn, Stafn. Namnet antas ha haft innebörden ”stäv” (på ett skepp). Byns namn förvandlades sedan i dagligt tal till Stanstorp. När järnvägsstationen sedan byggdes år 1875 fick den namnet Staffanstorp. Denna form hade dock använts redan tidigare under 1800-talet för att undvika förväxling med ett annat Stanstorp, i Höörs kommun.
Strax söder om undersökningsområdet, Södre wång och dagens väg 11 ligger en hussamling med det märkliga namnet Beden. Denna plats ska vi så småningom återkomma till!
Bengt Söderberg

blogg_3

Mellan gränsdikena från 1804 är bevaringsförhållandena bäst: en härd har undgått att plöjas bort.

bykarta_blog3

Skifteskartan från 1804 med undersökningsområdet markerat med röd linje. Notera den nya gränsen mellan gård 4 och 6 som löper diagonalt genom undersökningsområdet.
Skifteskartan visar gränserna både före och efter skiftet. Byns gårdar ligger fortfarande inom det grå området som markerar bytomten i det nordvästra hörnet. Efter skiftet låg några gårdar kvar på bytomten medan andra flyttades ut till de nya ägorna.

Sveriges äldsta ansikten

Ett ansikte eller djurhuvud? Eller en blandform mellan djur och människa?

Ett ansikte eller djurhuvud? Eller en blandform mellan djur och människa?

På en ovanligt välbevarad stenåldersboplats i Åkersberga norr om Stockholm, har arkeologer hittat några av Sveriges äldsta kända avbildningar av människor. Lerfigurerna är 4500 år gamla.

– Vi har hittat ett tiotal människoliknande figurer vilket gör detta till landets största samling. Dessutom har vi påträffat ett 20-tal lerfigurer som föreställer djur – vanligtvis brukar man hitta någon enstaka på likande boplatser. Figurerna är ovanligt välbevarade och av hög kvalitet, säger arkeologen Niclas Björck från Statens historiska museer.

En av de unika lerfigurerna föreställer en kvinna, där bröst och förmodade detaljer av klädedräkten är framträdande. Dekoren på kläderna, som ser ut som prickar, kan vara avbildningar av sältandspärlor, något man hittat i samtida gravar på Gotland. Kanske föreställer figuren rentav en blandning av säl och kvinna, med koppling till tidens mytologi.

En kvinna med framträdande bröst och klädedräkt, markerad med punkter.

En kvinna med framträdande bröst och klädedräkt, markerad med punkter.

På några av de andra lerfigurerna kan man se detaljer som frisyr, skägg, ögon och näsa.

Fynden gjordes i en skogsbacke i ett villaområde i Åkersberga, som under stenåldern var en ö i ytterskärgården. Här bodde säljägare och fiskare i hyddor, som arkeologerna nu undersöker. Stranden användes som deras vardagsrum, kök och verkstadsplats. Mängder av fynd har gjorts, däribland pilspetsar, mejslar, malstenar och sänke till fiskenät.

Boplatsen är väldigt välbevarad, vilket gör den unik för Skandinavien. Den dateras till gropkeramisk kultur som existerade 3500-2300 f. Kr.

Forntida frisyr syns på denna lerfigur.

Forntida frisyr syns på denna lerfigur.

– Lerfigurer är typiska för den gropkeramiska kulturen. Förutom människa avbildas ofta säl, björn, älg, orm, svin och fågel. Eftersom gropkeramikerna försörjde sig som jägare, var djur förutsättningen för deras överlevnad, säger Niclas Björck.

Vad lerfigurerna fyllt för funktion är oklart. De kan vara kopplade till jaktmagi. Kanske hade jägarna totemdjur, alltså djur som de kände sig besläktade med? Det skulle kunna förklara de figurer som har form av både människa och djur.

– Lerfigurerna är av en typ som förekommer både i Finland och Ryssland och är troligen ett uttryck för ett vida spritt trossystem med ursprung i äldre stenåldern. Jag tror att det handlar om mer än jaktmagi, eftersom bildvärlden är enhetligt uttryckt över så stora områden. Lerfigurerna har kanske illustrerat berättelser som förklarat världen och människornas plats i tillvaron, menar Niclas Björck.

En man med tillbakalutat huvud och välvårdat skägg. Notera näsan.

En man med tillbakalutat huvud och välvårdat skägg. Notera näsan.