Världens äldsta tvåvedsbåge

Stenålders pilbåge från Gräsbo i Uppland

Fyndplatsen, den forntida havsviken i vinterskrud. I horisonten syns den forna stranden där boplatser från samma tid som bågen, dvs. 3500 f. Kr. är kända. I förgrunden står Niclas Björck och Wivianne Bondesson och bevakar när fyndet grävs fram (foto: Fredrik Larsson).

Ur leravlagringarna i en forntida havsvik/sjö, numera grässlätt, grävde vi under februari fram ett välbevarat träföremål som visat sig vara del av en pilbåge. Det rör sig om ryggskenan till en sk. tvåvedsbåge. Tvåvedsbågarna stod för ett teknologiskt språng och kan sägas vara föregångare till moderna kompositbågar.

Uppbyggnaden av tvåvedsbågar. denna typ av bågar består av två skilda träslag dels ett hårt barrträdslager och dels ett mjukare och segare lövträslag i ryggen.

Mer ”moderna” varianter av denna typ av pilbågar var under historisk tid vanliga inom samiska miljöer och dateras oftast till vikingatid eller yngre perioder. Ett exempel från historisk tid på denna typ av båge finns i Örbyhus. Sedan tidigare var det äldsta fyndet i norden av detta slag en båge från Paltamo i Finland daterad till ca 300 f.Kr och det äldsta fyndet i världen var en båge från Korekom i Japan daterad till ca 2600 f. Kr.

Bågen grävs fram ur de mångtusenåriga och mycket leriga sediment där den vilat i 5500 år. I sektionen i bakgrunden syns att den låg under 0,8 meter torv och därunder ca 0,5 meter lera.

Bågen grävs fram ur de mångtusenåriga och mycket leriga sediment där den vilat i 5500 år. I sektionen i bakgrunden syns att den låg under 0,8 meter torv och därunder ca 0,5 meter lera (foto: Fredrik Larsson).

Döm om vår förvåning då vi erhöll dateringarna av bågen från Gräsbo och denna visade sig vara från 3500 f. Kr. Vårt fynd är därmed det äldsta i världen i sitt slag. Fyndet som gjordes vid en arkeologisk undersökning inför anläggandet av en ny kraftledning mellan Hamra i Västmanland och Stackbo i Gästrikland är därmed ganska sensationellt.

Om man rekonstruerar hur landskapet var vid den tid då bågen hamnade i vattnet låg fyndplatsen i lugnvatten viden fjärd i innanskärgården. Boplatser från samma tid som pilbågen, tex. Östervåla 363 är kända på stränderna runt fjärden.

Omkring 3500 f. Kr var Uppland en starkt uppbruten och vidsträckt skärgård. Vid denna tid ligger fyndplatsen i en väl skyddad vik i inre delen av denna skärgård.

Omkring 3500 f. Kr var Uppland en starkt uppbruten och vidsträckt skärgård. Vid denna tid ligger fyndplatsen i en väl skyddad vik i inre delen av denna skärgård.

Det är fascinerande att bara att se och känna på ett träföremål som hörde till vardagen för människorna på neolitiska kustboplatser. Att det dessutom är världens äldsta tvåvedsbåge gör inte saken på något sätt sämre! Fyndet är mycket intressant då det är av en typ som främst associeras till norra och östra delen av skandinavien. I detta perspektiv är bågen intressant för diskussionen kring kontaktområden och kulturell tillhörighet för människorna på de neolitiska kustboplatserna i östra Sverige.

Gräsbobågen utlagd på ett bord i februari 2012 (Foto Niclas Björck).

Gräsbobågen utlagd på ett bord i februari 2012 (Foto Niclas Björck).

11 Responses to “Världens äldsta tvåvedsbåge”


  • Well analyzed Tuukka. This is almost certainly not a laminated two wood bow, but a selfbow. However I am very happy to see that people are eager to find two wood bows. :)

    Another issue going against the laminated theory, is that this bow is following the natural undulations of the tree trunk as seen from the back or belly. The bowyer would then have to shape the other half to fit exactly to the natural curves of this piece, which is not a rational way of solving the task.

    In any case, it is very cool to have a new find – with an interesting and unusual wood ID.

  • Det har gått två år nu sedan ni hittade träbiten. Jag vill gärna veta ifall det pågår någon forskning i detta, d.v.s. har någon skrivit något mera ingående om detta fynd?

    Vänligen meddela om det finns någon publikation i vilket en artikel om detta fynd ingår. Förhoppningsvis kunde man få svar på varför man kan överhuvudtaget uppfatta detta fynd som en del av en pilbåge? För tillfället är jag inte övertygad om att fyndet är det vad ni påstår att det är.

    Hälsningar,
    Marcus Lepola, etnolog

  • Tuukka Kumpulainen

    Niclas,

    Thank you for the reply. I’ll further the discussion a bit.

    The Gräsbo find is certainly very much like a bow. However, interpreting it as a back laminate of a two-wood bow is loaded with uncertainty. A back laminate capable of taking the tension strain in a two-wood bow can take the tension strain in a selfbow, or a bow made from one piece of wood, in this case the ‘back laminate’. So how to tell if the Gräsbo find is a back laminate of a two-wood bow instead of a Neolithic selfbow made from an unusual material?

    A bow-like artifact with a clearly-flattened inner surface might seem to indicate a laminate structure. However, many archaeological and ethnographical selfbows from around the world exhibit markedly flat belly surfaces. Surface treatment of a back laminate is no basis for distinction, except in the following:

    Roughly 25 cm from the left end of the artifact in the picture, there is a substantial bump on the upper surface, indicating a large knot. A similar, smaller bump appears on the same limb approximately 5 cm from the end, on the opposite side of the artifact. This is a strong counter-indicator for the two-wood bow hypothesis, because the gluing surfaces of the back and belly laminates of this type of bows need to fit precisely together throughout their length for the construction to work. However, on selfbows, knots such as here present no problems.

    The Gräsbo find seems thick for a back laminate, although it is hard to tell from the picture. Archaeological and ethnographical back laminates of two-wood bows range from roughly 3 mm to around 15 mm maximum thickness, the latter number being a rare high end. The thicker back laminates are mostly in bows that are narrow and thick in cross-section, but the Gräsbo find is very wide, as wide as the wide, flat, Late Viking Age two-wood bow find of Vibby, Sweden. As Ragnar Insulander commented on his reconstructions of the Vibby and the Jokkmokk finds, paraphrasing: “with back laminates thicker than the 3 – 5 mm used, the bows would have been impossible to even string”.

    That the Gräsbo find is perhaps unusually thin for a selfbow, is to be expected by the low strength of the wood used. Thin cross-sections lower the strains in a wooden bow, enabling low-strength woods to work where they would promptly break if left typically thick, as in the Stone Age elm bows of Scandinavia.

    The picture shows that both ends of the Gräsbo artifact are missing, so there’s no telling if it had nock grooves at the limb ends or not. If the ends were intact and didn’t have nocks, or had nocks that were non-functional as is, the back laminate hypothesis would strengthen, although an unfinished selfbow might look just the same.

    Back laminates of two-wood bows do not have the distinctive grooving evident in most archaeological belly laminates from Fennoscandia and absent on selfbows, so no ID help there.

    Surface markings indicating an outer wrapping are common on archeological finds of two-wood bows, and typical of late historical bows of this type. However, selfbows were sometimes wrapped with birchbark, as well, as on the Mesolithic bow fragments from Nizhnyi Veretye, in northwestern Russia. A wrapped bow find may be laminate or self.

    For the reason alone that the Gräsbo find is *five times* older than the next oldest two-wood bow find from Fennoscandia, there needs to be substantial, weighty evidence of it being a back laminate of a two-wood bow before any conclusions are made. The bow from Korekawa, Japan, scarcely applies here, as it is a geographically isolated find made from a completely different type of raw material (split bamboo slats), and even it is a millennium younger than the Gräsbo find.

    As they say, extraordinary claims require extraordinary evidence.

    On the face of it, it seems the Gräsbo find is a Neolithic selfbow, perhaps a low-weight, large-scale weapon of a young or infirm person.

    P. S. This reply went accidentally elsewhere than intended. For the sake of keeping this discussion in one place, I’ll repost it here. The other post may be deleted. Please pardon the double-post.

    Tuukka Kumpulainen
    University of Turku
    Finland

  • Have you been in contact with Ivar Malde?
    He just wrote a Master thesis on scandinavian two-wood bows a couple of years ago…

    I think it was the university of Bergen, Norway.

  • Tuukka Kumpulainen

    Please excuse me for using English here. Anyway, a fantastic find you have there! In the past decades, the Early Origin hypothesis for two-wood bows, as championed most recently by Ragnar Insulander, has suffered quite a bit from no proof of any bows of this type from Northern Europe dating earlier than Late Iron Age (the Paltamo find included).

    Now we have a proposed back laminate of a two-wood bow dating to the Neolithic! The data is there: the find dates to 3500 BC, and the wood species used is Alnus spp., but is the function of the find settled? Above it is suggested that we must not project our own ideas on how a bow should be made into the prehistoric past, even that high tensile strength was perhaps not important to the Gräsbo bow maker.

    Yet the Gräsbo bow maker could not escape the physical realities we share. A bow with good tensile strength is important to anyone interested in a functional weapon, since bows tend to break on their backs from the tiniest excuse, and a broken bow is a disaster to the person relying on the weapon for survival.

    As the Gräsbo find is made from a low-density, low-strength wood species we have no known parallels of in either the archaeological or the ethnographical record concerning two-wood bows, one must remain skeptical of the find ID for now. Most certainly, a functional reconstruction of the Gräsbo find would quickly dispell the biggest doubts.

    Tuukka Kumpulainen
    University of Turku
    Finland

    Hello, Tuukka and thank you for your input.
    The experts that have seen the find all agree that it is a bow. However I completly agree that it would be interesting to build a reconstruction based on the find. I,m also sure that attempts to do so will be realized in the near future. Our main concern in this stage is the further analyzis of samples taken at the site, conservation and ofcourse publishing the find.

    Best regards
    Niclas Björck

  • Hej!
    Grattis till ett helt fantastiskt fynd. Jag har faktiskt svårt att tro att bågen år så gammal som den är. Fyndet måste betyda att jägarsamhället var betydligt mer teknologiskt avanserat än vad vi tidigare trott.

    Jag antar att det måste finnas många pilbågsintresserade arkologer i världen. Har ni fått några reaktioner från dem?

    Tror ni det kommer att gå att får fram vilken typ av lim som använts för att fästa ihop de två träslagen?

    Går det att avgöra om de två träslagen var lindade samman med något tex senor eller ogarvat skinn?

    Tror ni att bukträt ruttnat bort eller har bågen delats manuellt? Om bukträt var av tjurved så borde det bevaras bättre än asken, eller?

    Många frågor blir det! Men så är det ju alltid när man hittar intressanta saker.

    Grattis igen!
    Peter Johansson
    Red Bygd och Natur

    Hej, Peter tack för ditt inlägg.

    Precis som du säger finns ett enormt stort intresse av fyndet. Inte heller jag trodde att åldern skulle vara det den blev!
    Den delen av bågen som påträffades har daterats med C14 metoden så den höga åldern på träet är ställd utom allt tvivel. Det kommer allt fler reaktioner på fyndet från olika håll vilket vi är glada för då vi gärna tar emot synpunkter och goda idéer kring detta.

    Lim som vi vet amvänts under forntiden är sk. fisklim. Detta är ett vattenlösligt lim vilket gör att det sannolikt är svårt att finna spår av det. Det finns däremot diffusa färgningar på bågdelen som antagligen är spår efter lindningen. Att limmet varit vattenlösligt är sannolikt också förklaringen till att delarna har åtskilts redan under stenåldern då bågen hamnade i vattnet. Precis som du säger skulle man förvänta sig att bukträet skulle bevaras bättre vilket betyder att dessa bör ha åtskilts redan under stenåldern. Sannolikt har limningen lösts upp och både lindningen och trädelarna fallit isär när bågen hamnade i vattnet. Detta är synd då vi bara fått en del av bågen, å andra sidan är vattenmiljön nödvändig för bågens bevarande.

  • Henrik Thurfjell

    Jag är ingen arkeolog, men väl bågbyggare. Är ni helt övertygade att ryggskenan är av al? Alen är inte direkt det träd som lämpar sig bäst vare sig att arbeta eller i dragstyrka, då är björk, sälg, hassel, alm oftast bättre. Sen funderar jag varför ryggskenan bevarats då det i de flesta fynd verkar vara bykskenan som bevaras.

    Hej, Henrik

    När det gäller varför bukskenan bevarats i detta fall har det att göra med den våta miljö den hamnade i och att inte bukskenan påträffades har säkerligen att göra med de skeenden som föregick att den lade sig till vila på den leriga botten i Gräsbo under stenåldern (se Peters inlägg).

    När det gäller bestämningen av träslag har denna gjorts av vår vedartsspecialist (Ulf Strucke) som också tittat på många andra bågar. Att det är al kan man därför vara helt säker på. När det gäller valet av träslag har jag också haft tankar i samma riktning som du, dvs. det är väl inte det bästa materialet? Här finns dock en fara att projicera vår´t hantverkskunnande och våra egna preferenser angående egenskaper. Det är inte självklart att hög dragstyrka varit målet för denna hantverkare. Bågar har tillverkats i många olika material och ett av dem som ibland nämns är just al. Vi vet egentligen inte vilka egenskaper dessa människor tyckte var viktigast i en båge och vi kan därför inte enkelt projicera våra egna ideér kring detta. Kanske fanns det bågar med olika dragstyrka för olika ändamål? Viktigt att komma ihåg är fyndets höga ålder, en lång utveckling av hantverkskunnande ligger mellan hantverkaren bakom tvåvedsbågen och vår egen tid. Varför en hantverkare väljer ett material är egentligen helt subjektivt även om vi utifrån våra preferenser kan tycka att ett eller annat material är objektivt bättre.

    Vad vi säkert vet är att en pilbågsmakare i stenålderns Sverige valde Al till ryggskenan! Att göra rekonstruktioner av Gräsbobågen är ett sätt att pröva konstruktuionens egenskaper. Orsakerna bakom hans/hennes val kommer vi kanske aldrig förstå.

  • Hur sammanfogade man de olika träslagen? Fanns det lim på den tiden?

    Hej, Nils

    De två delarna har fogats samman med lim och sedan har bågens ändar lindats för större hållfasthet (se resonemang ovan). Lim fanns, harts är ett material man vet använts för denna ändamål. I fallet med Gräsbobågen skulle jag dock tro att det rör sig om t.ex. fisklim. Detta främst därför att limningen gått upp och delarna har åtskilts redan under stenåldern när bågen hamnade i vattnet. Men också för att denna typ av lim har brukats på andra bågar av denna typ.

  • Är skissen ett försök till rekonstruktion av just den här pilbågen eller? Och vilket träslag är bågdelen gjord av?
    Härligt intressant fynd för en pilbågsbågstusiast.

    Hej, Tomas

    Vi har inte hunnit göra en rekonstruktion ännu men bågen har nog sett ut ungefär som rekontruktionen och varit sammanfogad med en bukdel av t.ex. tjurtall. Ryggskenan från Gräsbo är av Al.

    Hälsningar
    Niclas

  • Bra jobbat! Jag var också mkt imponerad av fyndtårtorna.

  • Får man inte se nån bild på de mycket vackra och goda fyndtårtorna?

Leave a Reply