Tag Archive for 'boplats'

Stenåldershyddor i Ljungaviken?

Efter två veckors undersökningar i Ljungaviken, Sölvesborg, närmar vi oss halvtid. Förutom vackert väder och en envis gök som gal för oss varje dag gläds vi också åt fyndkoncentrationer inom ytan, inklusive två strukturer som vi tolkar som troliga rester av hyddor.

När grävmaskinen har tagit bort mellan en halv till en och en halv meter sand som havet lämnat efter sig under Littorinatransgressionen, skrapar vi bort ett tunt lager gyttja och kommer ned till resterna av stranden som den såg ut för 7000 år sedan. På denna nivå finns förutom slagen flinta också härdar och enstaka gropar, och även större gråa partier med inslag av kolbitar. De här strukturerna innehåller en hel del flinta. De kantas av enstaka stolphål respektive  rännor och är ca 5 m i diameter. Den preliminära tolkningen är att de är hyddor, även om vi inte har undersökt dem ännu.

Igår, när vi rensade fram den andra troliga hyddan, hittade vi bland annat spår av att man tillverkat redskap i kristianstadflinta och ett riktigt fint spån i senonflinta, och idag har vi hittat en skivyxa.

Björn Wallebom, Magnus Andersson  och Christian Nilsson rensar fram kanten på det vi tror är en hydda.

Björn Wallebom, Magnus Andersson och Christian Nilsson rensar fram kanten på det vi tror är en hydda.

Ett rejält spån i senonflinta från ”hyddan”.

Ett rejält spån i senonflinta från ”hyddan”.

Dagens fynd, en skivyxa.

Dagens fynd, en skivyxa.

Äldre stenålder i Ljungaviken, Sölvesborg

Mellan 16 maj och 21 juni kommer Arkeologerna att göra utgrävningar i Ljungaviken för att undersöka boplatsspår från den äldre stenåldern, innan det är dags att bygga nya hus på platsen.

Det växande bostadsområdet Ljungaviken i Sölvesborg vilar på mark som innehåller fornlämningar från flera tidsperioder. Tidigare har flera fornlämningar undersökts i området: en större boplats från yngre stenålder (neolitikum), en mindre gravplats från äldre järnålder, och även en hydda från äldre stenålder (mesolitikum).

Våren 2015 gjorde vi en förundersökning i ett par blivande kvarter längs med Färgkullavägen. Vi hittade då spår från äldre stenålder på mellan en och två meters djup, i form av slagen flinta, härdar och gropar som var ca 8000 år gamla (6400-5600 f.Kr.). Eftersom fynden var förhållandevis välbevarade kommer vi nu tillbaka för att göra en mer omfattande arkeologisk undersökning av lämningarna, för att få en bättre bild av den äldre stenåldern i området. Dessutom kan vi genom undersökningarna få en bättre bild av hur strandlinjen ändrats under olika perioder.

Det är inte så vanligt med välbevarade lämningar från den här tidsperioden i Sverige, men kustområdet i västra Blekinge har bra förutsättningar för undersökningar av äldre stenålder. Det beror på att havet i tusentals år har stått högt över dagens nivå, och i många fall har lager då bildats som skyddat spåren från äldre stenålder. Fina fynd av välbevarade hyddbottnar från samma tidsperiod gjordes under 2011, vid undersökningarna för E22-bygget, på en plats 6 km norrut.

Arkeologerna letar efter slagen flinta vid förundersökningen 2015.

Arkeologerna letar efter slagen flinta vid förundersökningen 2015.

Undersökning av resterna av en 8000 år gammal härd vid förundersökningen 2015.

Undersökning av resterna av en 8000 år gammal härd vid förundersökningen 2015.

 

Smycka, väva, kamma, hugga

Nu börjar det bli en hel del påsar med fynd. Arkeologerna undersöker gropar, härdar, stolphål och grophus och hittar föremålen från olika tider när platsen varit bebodd.  Samtidigt ger det inblickar i vad man tillverkat, sysslat med, tyckt om, tappat, slängt och gömt…Låt oss få bjuda på ett urval av vad vi samlat in!

Likarmat spänne

En del av ett likarmat spänne i brons, från vikingatiden. Liknande har hittats i till exempel Uppåkra. Anar man en förgyllning? Det får vi klarhet i, när spännet har konserverats. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Spänne

Del av ett annat spänne i brons, som ser ut att vara från äldre järnålder. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Vävtyngd

En vävtyngd av lera låg i kanten av ett grophus, mot botten. Passar prima, vävtyngder hittar vi ofta i grophus. Tyngden har hängt i änden på varptrådarna i en stående väv. Övriga fynd i samma grophus tyder på att det rör sig om vikingatiden. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Kamfragment

En bit av en kam, gjord av djurben. Hittades i samma grophus som vävtyngden. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

_DSC0044

Stenåldern hugger till! Här är en del av eggen till en slipad flintyxa. Det tog ett par timmar att hugga till yxans form, sedan krävdes sisådär åtta timmar för att slipa den slät och len. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Per, Ola och jakten på ett svunnet landskap

Vår undersöknings viktigaste infallsvinkel är att kartlägga bronsålders- och järnåldersmänniskans hushållsekonomi i ett ekologiskt landskapsperspektiv. Det är lätt att föreställa sig att det kuperade backlandskapet har varit svårt att bedriva jordbruk i, men att det däremot kan ha lämpat sig bättre för kreatursdrift. Vi vet däremot inte med säkerhet att så varit fallet.

Vi vill gärna få reda på vad basen i människans hushållsekonomi har varit, vilka grödor man har odlat och hur stor andel av näringsfånget som odlingen har varit i förhållande till kreaturshållning.

Hursomhelst har människans mångtusenåriga närvaro kraftigt påverkat och förändrat landskapet, exempelvis genom avskogning, uppodling och betesdrift. Växtarter har utplånats och nya har tillkommit allt eftersom biotoperna förändrats. Genom att analysera fröer och pollen ur de prover vi samlar in kan vi få en bild av människans roll i denna förändringsprocess. Hushållsavfall och inte minst djurben, som är spår efter vad man ätit, berättar för oss hur djurhållningen sett ut. Därigenom kan vi få svar på vilka djurarter som funnits på gårdarna, i vilken omfattning djurhållningen bedrivits och hur människan valt att prioritera sitt näringsfång i förhållande till det omgivande landskapets karaktär.

_DSC0300

Ola Magnell förevisas en del av det benmaterial som Lotten Haglund insamlat från en avfallsgrop. Per Lagerås lyssnar intresserat. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Igår var två av specialister på plats för att diskutera med oss hur vi bäst får svar på våra frågor. Per Lagerås är paleoekolog och analyserar framförallt pollen, sädeskorn, fröer och annat växtmaterial, medan Ola Magnell är animalosteolog, det vil säga specialist på djurben. Tillsammans är de nyckelfigurer som ni kommer att få bekanta er med fler gånger framöver. Inte minst kommer de att vara med vid undersökandet av de brunnar som vi tidigare berättat om. Just brunnsmiljöer är nämligen ypperliga när det gäller bevarande av pollen- och frömaterial. Vattnet leder också till goda bevaringsförhållanden för benmaterial, så förhoppningsvis kommer även Ola att få fram ett material att analysera.

Till vår lycka har vi nu identifierat flera brunnar, alla norr om Bolmersvägen i det område som vi innan undersökningen pekat ut som just ett möjligt brunnsområde!

/Adam

_DSC0305

Per Lagerås dokumenterar och provtar en utdränerad och överplöjd torvbildning. I torven hoppas han hitta ett bevarat frö- och växtmaterial som kan bistå i rekonstruerandet av det omgivande landskapet och dess artsammansättning. Ola Magnell hittade märgspaltade och styckade benfragment från nötkreatur och häst i samma torvbildning. Hästbenet antyder att det rör sig om måltidsrester från brons- eller järnålder. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Djupt under jorden fann vi källan som släckt deras törst

Att landskapet kring Östra Grevie bildats under dramatiska former vittnar inte minst de många dödishålorna och de böljande backformationerna i omgivningarna om. Vi visste sedan våra provundersökningar att dagens marknivå och förhållandevis plana topografi inte ger en rättvisande bild av hur landskapet sett ut under svunna tider. Naturlig erosion och årtusenden av jordbrukande har gjort att jorden förflyttats och bidragit till att topografin ständigt förvandlats. För att få grepp om den ursprungliga topografin arbetar vi i projektet bland annat med att ta fram en terrängmodell (se tidigare bloggpost). Genom den kan vi fånga upp de otaliga mikrotopografiska svackor som berikat området, men även illustrera den omfattande matjordspålagring som över tid skett i den norra delen av området.

Häromdagen fick den 25-ton tunga grävmaskinen arbeta på högvarv, då vi schaktade oss ned i en svacka som till synes inte hade något slut. Kubikmeter efter kubikmeter matjord slukades av grävskopan, och närmast oändliga dumperlass transporterades bort allteftersom vi arbetade oss längre och längre ned. På ett djup överstigande två meter från dagens marknivå ändrade matjorden däremot karaktär och enstaka stänk av träkol, bränd lera och skörbränd sten kunde skönjas. Det stod då klart för oss att detta inte var en naturlig svacka bildad av inlandsisens framfart. Istället kunde vi konstatera att vi plötsligt stod nere i en brunn med en cirka 18 m vid mynning!

DSC_1094

Kennet står i den kraterlika svacka, i vars botten vi hittade en brunnsanläggning med datering i yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0). Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Sannolikt har människan utnyttjat de hydrologiska egenskaper som en, från början, naturlig svacka erbjudit. Genom att förstärka svackan och anlägga en vattenförande grop i svackans mitt har det varit möjligt att utvinna vatten från platsen. Det är inte långsökt att tänka sig att det är invånarna på den gård som är belägen ca 40 m söder om brunnen som varit initiativtagarna till dess anläggande. Gården har vi sedan tidigare daterat till yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0), vilket visade sig stämma väl med de fynd som insamlades ur brunnens fyllning, nämligen flera lerblocksfragment såväl med som utan ornamentik. Därtill hittade Kennet även en fin bronsring i samband med metalldetektering. Längre fram kommer vi att undersöka brunnen i sin helhet, då vår paleoekolog Per Lagerås kommer för att bistå oss i dokumentation och provtagning. Genom att analysera pollen och fröer som ansamlats i brunnens bottensediment hoppas vi få svar på hur det omgivande landskapet sett ut, det vill säga vilka träd och buskar som förekom, samt vilka grödor som odlats på de omgivande fälten.

/Adam

DSC_1084 

Kennet Stark visar upp den bronsring som han genom metalldetektering hittade i brunnsfyllningen. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.