Tag Archive for 'död'

Punkt 9 – människan i liv och död

Genom gravarna möter arkeologerna de förhistoriska människorna i person.

Till att börja med varierar sättet att begrava människor. Gravplatsen kan vara t ex en enkel grop i marken, en gravkammare byggd av stora stenar eller en träkista som täckts av en åtta meter hög jordkulle. Den döde kan ha begravs i enskildhet eller tillsammans med tiotals andra individer. I perioder valde man att lägga ner den döde hel och hållen i graven, under andra tider verkar man ha låtit mjukdelarna förmultna och sedan lagt de rena skelettdelarna i grav. Kremering har förekommit under långa perioder, då kroppen bränts på bål och de små vitbrända skelettbitarna samlats in och begravts. Sätten är många.

I de allra flesta fallen hittar arkeologerna föremål i gravarna. Det kan vara saker som har suttit på personens kläder, men ofta verkar det vara ting som lagts ner särskilt. Ibland är det vara en enstaka vass flintskärva eller en rostig kniv, men lika gärna kan det vara utsökta bronssmycken, stiliga stenyxor, svärd, pärlor av djurtänder, bärnsten eller glas, tjocka guldringar, keramikkärl som har innehållit mat, pilspetsar…

Den här fina keramikkrukan hittades i en grav från äldre järnåldern, som hittades vid ESS-området. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Den här fina keramikkrukan hittades i en grav från äldre järnåldern, som hittades vid ESS-området. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Antingen har föremålen varit så förknippade med den avlidne att de fått följa med i graven, eller också kanske man tänkt sig att tingen skulle komma till glädje i ett liv efter detta. Olika ritualer har hört till olika tider. Arkeologerna kan ibland också se tecken på att man kommit tillbaka till gravar, ordnat om dem eller lagt ner nya gåvor. Ibland kan man hitta fröer och pollen i gravarna, som dels visar när på året graven gjorts och stängts, dels kan visa att växter lagts ner. Som den där hällkistan i Småland, där analyser visade att man strött mängder av vitsippor över den döde.

Gravarna ligger gärna lite märkbart placerade i terrängen. På åsryggar och kullar, nära gamla vägar, i en backe med fin utsikt mot hav eller landskapet. De efterlevande har velat ge en fin plats åt de döda, men kanske samtidigt visa andra att det här, det är vår plats. Här hör vi hemma, i döden som i livet.

I gravarna på Brunnshög har arkeologerna inte hittat några skelettdelar. Antagligen har alltihop fullständigt förmultnat, men av innehållet och hur allt är ordnat måste det ändå röra sig om gravar. När arkeologerna väl hittar skelett tar osteologerna – benexperterna – vid. I själva skeletten finns massor av information, som de har kunskaper att leta fram.

Det som finns kvar av gravar är ibland bara en mörk jordfläck och stenar. Fotot visar en grav från äldre järnåldern, som hittades vid på Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

Det som finns kvar av gravar är ibland bara en mörk jordfläck och stenar. Fotot visar en grav från äldre järnåldern, som hittades vid på Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

Osteologerna mäter benen och kan säja hur lång personen varit. De tittar på hur skelettdelarna har växt ihop och tänderna utvecklats, och kan bestämma ålder. Gäller det en vuxen individ kan man ofta urskilja om det är en man eller kvinna – kännetecken på huvudet och i bäckenet lämnar ledtrådar. Man kan se om det finns gamla skador, förslitningar eller akuta brott. Det går ibland att avgöra om personen i perioder svultit eller plågats av vissa sjukdomar, om hen varit klent byggd, haft stor näsa eller ont i knät.

Med hjälp av avancerade analyser av ämnen som har lagrats i skelettet eller tänder kan man till och med ibland säja ungefär varifrån personen kommit och vad hen har haft som huvudsaklig föda under uppväxten.