Tag Archive for 'fynd'

Smycka, väva, kamma, hugga

Nu börjar det bli en hel del påsar med fynd. Arkeologerna undersöker gropar, härdar, stolphål och grophus och hittar föremålen från olika tider när platsen varit bebodd.  Samtidigt ger det inblickar i vad man tillverkat, sysslat med, tyckt om, tappat, slängt och gömt…Låt oss få bjuda på ett urval av vad vi samlat in!

Likarmat spänne

En del av ett likarmat spänne i brons, från vikingatiden. Liknande har hittats i till exempel Uppåkra. Anar man en förgyllning? Det får vi klarhet i, när spännet har konserverats. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Spänne

Del av ett annat spänne i brons, som ser ut att vara från äldre järnålder. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Vävtyngd

En vävtyngd av lera låg i kanten av ett grophus, mot botten. Passar prima, vävtyngder hittar vi ofta i grophus. Tyngden har hängt i änden på varptrådarna i en stående väv. Övriga fynd i samma grophus tyder på att det rör sig om vikingatiden. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Kamfragment

En bit av en kam, gjord av djurben. Hittades i samma grophus som vävtyngden. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

_DSC0044

Stenåldern hugger till! Här är en del av eggen till en slipad flintyxa. Det tog ett par timmar att hugga till yxans form, sedan krävdes sisådär åtta timmar för att slipa den slät och len. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Lågsniffning över de skånska backarna

Såhär i början hjälper en mängd maskiner oss med undersökningen i Östra Grevie. Surr en bit upp i luften, pip strax över markytan, brum och gnissel på flera håll. Visst tar vi bort massor av jord, men vi tar samtidigt reda på hur landskapet formats och om det finns intressanta föremål att plocka upp.

I förra veckan flög vi med en liten fjärrstyrd helikopter över området som ska grävas ut. Under farkosten hängde en liten kamera, som fotograferade ytan. Det verkar kanske tokigt att fotografera innan vi har grävt fram de arkeologiska spåren, men vi tampas med markformationer som inte riktigt motsvaras av ytan i dagens åkrar. Kameran fotograferade inte bara, utan tog också höjdmått, så att vi med datorns hjälp kan göra en digital modell över landskapets böljande utseende. När vi sedan tagit bort den täckande bruna matjorden kan vi jämföra och se om den ursprungliga ytan varierat på samma sätt.

DSC_0241

Pass på, sa Håkan, nu lyfter den. Och så rattade han igång den lilla flygfarkosten, som lyfte med ett ilsket surrande. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

När vi var här och provundersökte upptäckte vi nämligen att jorden på sina ställen var mycket djupare än vad man kunde tro utifrån vad som syns idag. Vind, vatten och plöjning har genom årtusenden skuffat omkring jorden, så att landskapet har slätats ut. Här och nu kan mätningen av ytformerna hjälpa oss när vi undersöker var man haft olika aktiviteter för sig under förhistorien. På längre sikt blir det bra kunskaper, om och när det ska göras andra utgrävningar i området.

DSC_0244

Den lilla helikoptern pilade iväg över vår brummande grävmaskin. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi har också tagit metalldetektorer till hjälp, för att söka efter fynd innan jorden tas bort. Apparaterna piper en del, men med ganska magra resultat (några knappar, några metallsmältor plus en del modernt skrot och skräp) men det här är viktigt att göra, för att kunna jämföra med andra platser som metalldetekterats. Är det här en förhållandevis metallfattig plats? Nå, vi har ytterligare sex veckor på oss att reda ut det.

DSC_0246

Den mörka fläcken som Linda står och gräver i är det som syns av vad som på vikingatiden varit ett grophus. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi håller inte bara på att gräva undan jord, vi har också börjat undersöka de arkeologiska spår som kommit fram. Linda grep sig an ett grophus (se föregående Östra Grevie-blogginlägg), och hittade genast keramikskärvor och en rostig bit av en kniv. Det blir nog mer fynd. Just det grophuset grävde vi nämligen ut en liten del av, vid provundersökningen. Då hittade arkeologen keramikbitar från upp till 10 olika slags kärl, en massa djurben (nötdjur, får/get, häst, svin, tamhöns, skogsduva, gås, katt, torsk, sill, flundra och groda), en sländtrissa i sandsten och en stylus i ben (en slags penna som man ristade i vaxtavlor med). Fynden bedömer vi är från vikingatiden. Det får man säga är mycket och mycket intressanta föremål – hoppas att Linda får fortsatt goda fynd.

Fina fynd från Falsterbo

Nu gräver vi för glatta livet i Falsterbo. Och till alla er som undrar om vi hittar något, så kan vi säga att det gör vi! Diken, nedgrävda tunnor, diverse gropar samt en svärm av stolphål. Dessutom kvarlämnade tingestar, främst skärvor från krus gjorda i stengods, men smått och gott annat. Se här, några fina fynd:

 

DSC_0134

DSC_0143

Ovan foten till två olika krus (foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer). Det rör sig om så kallat Siegburg-stengods, som under senmedeltiden importerades från trakten av Bonn i Tyskland. Vi hittar faktiskt riktigt många skärvor av stengods likt den här typen, men det kanske inte är så konstigt eftersom vi är på lübeckarnas handelsområde (läs mer om detta under tidigare blogginlägg från Falsterbo). Som ett lustigt sammanträffande gräver vi strax intill Siegburgska vägen i Falsterbo.

 

mynt  beskuren vänd

Ett av våra mynt (foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer). Våra få mynt, ska påpekas. Trots idogt sökande med metalldetektor har vi än så länge hittat mycket färre mynt än vi väntade oss – vi föreställde oss att inom ett sådant här handelsområde hade pengarna rullat. Men så fick vi trevligt och upplysande besök av den arkeolog som ägnat betydande del av sin forskning åt Falsterbo, nämligen Lars Ersgård. Och han var inte särskilt förvånad, utan förklarade att betydligt fler mynt har hittats vid utgrävningar inom fiskarnas områden, längre utåt strandlinjerna kring Falsterbo och Skanör. Det tycks som om transaktionerna ägde rum där, snarare än inom handelsområdena!

Vi har inte hunnit titta närmare på var silvermyntet ovan kommer ifrån eller under vilken tid det användes, men eftersom det är i så gott skick lär det gå lätt att ta reda på.

 

Nya träfynd förgyller i höstrusket.

Arbetet med att gräva brunnar fortsätter. Så gör även vår träfyndskavalkad. I en av brunnarna på områdets östra del hittades denna vecka en träskål. Typen är helt annorlunda än den svepask vi skrev om i förra veckans blogg. Svepasken består av flera trädelar som är sammansatta till ett föremål. Denna veckas träskålen är gjord av ett enda stycke trä som bearbetats till dess det fått sin fina form.

Håkan gräver försiktigt fram den hela träskålen.

Skålen är för liten för att ha använts till att ta upp vatten ur brunn med. Den mäter bara 13 centimeter i diameter. Träskålar hittas sällan i torra miljöer på arkeologiska utgrävningar eftersom träföremål snabbt ruttnar och försvinner. Därför är vi extra glada för dem vi hittat i våra brunnar under vår vistelse i Lindängelund.

Träskålen är ännu fylld med jord.

Brunnen som träskålen hittades i var tämligen djup, ca 2,5 meter. Kärlet stod i botten av brunnskaret med bara ett tunt sedimentlager som skiljde det från blåleran. Över skålen fanns ett lager som innehöll mycket trädgrenar (med barken bevarad) och fibrer från organsikt material (möjligen vass eller lin). Det exakta innehållet kommer vi reda på först efter att en mackroanalys har gjorts. Mängden organsiskt material är i lagret för stor för att det ska anses som ett naturligt inslag.

Skålen får först ett skyddande hölje av plast...

Arbetet

I lagret kunde arkeologerna också se en stor mängd små korn. Dessa var så kallade mältade korn. Det innebär att kornen har fått groddar. Möjligen har dessa använts till någon typ av mattillverkning. Just de här som hittades i brunnen var brända, kanske från en rostning som gått snett?

... och får sedan ett skyddande gipslager.

Tyvärr hittades inga daterbara föremål, som keramik, i brunnen. Istället får arkeologerna förlita sig till C-14 dateringar (av kornen) och dess stratigrafiska relation till andra omkringliggande anläggningar. Det sistnämnda låter sig väl göras. Brunnen skär nämligen ett dike som har daterats till vikingatid eller tidig medeltid (ca 1000- 1100 e. Kr.). Diket har i sin tur relation till ett hus som ligger i nord-sydlig riktning något norr om platsen. Den preliminära tolkningen är att huset, som har flera byggnadsfaser, under någon period har befunnit sig i samma fas som brunnen.

En bit av en trästege som hittades i ett lager ovanför skålen.

Sist men inte minst vill vi i dagens blogg åter igen flagga för nästa veckas visning. På onsdag 17/11 klockan 14.00-15.30 är alla välkomna att besöka oss. En rundvandring (om vädret tillåter) och fyndvisning utlovas. Oömma och varma kläder är ett måste!

Fynd från Örja

Efter det att fältarbetet i Örja avslutades har bloggen legat nere. Det innebär naturligtvis inte att arbetet med Örja är avslutat. Tvärtom är det arbete som nu vidtar minst lika omfattande som arbetet i fält. Här ska vi kort beskriva vad som händer med de fynd som vi tagit tillvara.

Fynden från Örja sorterades i fält under 4 900 registerposter. Då är inte djur- och fiskben inräknade. En sådan registerpost består oftast av ett föremål men innehåller ibland fler. Det kan till exempel röra sig om keramikskärvor av samma slag som fanns i ett visst lager, eller flintavslag från en och samma grop.

Alla fyndbackarna för Örjafynden

Alla föremål har packats i små kartonger som ryms i ett åttiotal backar

Med hjälp av databasen kan vi nu skapa sammanställningar och spridningsbilder över fynden med några enkla knapptryck. Men för ögonblicket pågår ett mer grannlaga arbete. Vilka föremål ska vi välja ut till konservering? Prioriteringar krävs eftersom resurserna är begränsade. Många föremål råder det ingen tvekan om. Men samtidigt ska vi göra urval som i någon mening är representativa.

För närvarande har vi fått tillbaka ett femtiotal föremål från konserveringsateljen på Lunds universitets historiska museum. Utöver dessa ligger bortemot 400 konserverade mynt kvar på ateljen, i väntan på numismatisk analys.

Totalt räknar vi med att välja ut omkring 700 föremål för någon form av konservering. Det rör sig främst om metallföremål. Eftersom metalldetektering användes i särskilt stor omfattning i Örja är denna kategori omfattande. Vissa metallföremål – av till exempel bly – behöver bara en grundlig rengöring. I andra fall krävs större insatser.

Cellemaljfibula. Notera de vackert komponerade olikfärgade cellerna.

Ett av de föremål som behöver mer omfattande konserveringsinsatser är en så kallad cellemaljfibula. Tillverkningen av detta lilla runda spänne har gått till så att man har lött på celler på en vågrät liggande kopparplatta. Cellerna har man sedan fyllt med pulvriserat glas i olika färger. Därefter har plattan värmts upp till cirka 800 grader. Eftersom pulvret har en tendens att minska vid smältning måste processen ofta upprepas flera gånger. Smycket har sedan kylts av, för att slutligen slipas och poleras.

Emaljerade fibulor av detta slag kan ha tillverkats i Skandinavien men bruket att bära dem härrör från kontinenten, där de kända verkstäderna också fanns. Dräktskicket introducerades här under vikingatiden, och fibulan från Örja härrör troligen från 1000- eller 1100-talet.

Den korsformiga fibulan berättar om dess ägares kristna tro. Flera föremål från Örja ger uttryck för detta, till exempel ett krucifix, flera små kors av bly och några mynt eller myntavbildningar (se bild) vilka burits som hängsmycken.

Hänge med spår av förgyllning som avbildar en biskop med kors och kräkla.

Eftersom det rör sig om föremål som i samtliga fall påträffats med hjälp av metalldetektor är det svårt att säga hur representativa de är i sitt sammanhang, i den medeltida byn. Så omfattande detektorinsatser som i Örja har aldrig tidigare skett inom ramen för en by-undersökning.

För några av föremålen ligger det nära till hands att tänka sig att de tillhört individer i byn som var knutna till kyrkliga institutioner.