Tag Archive for 'gårdsläge'

Per, Ola och jakten på ett svunnet landskap

Vår undersöknings viktigaste infallsvinkel är att kartlägga bronsålders- och järnåldersmänniskans hushållsekonomi i ett ekologiskt landskapsperspektiv. Det är lätt att föreställa sig att det kuperade backlandskapet har varit svårt att bedriva jordbruk i, men att det däremot kan ha lämpat sig bättre för kreatursdrift. Vi vet däremot inte med säkerhet att så varit fallet.

Vi vill gärna få reda på vad basen i människans hushållsekonomi har varit, vilka grödor man har odlat och hur stor andel av näringsfånget som odlingen har varit i förhållande till kreaturshållning.

Hursomhelst har människans mångtusenåriga närvaro kraftigt påverkat och förändrat landskapet, exempelvis genom avskogning, uppodling och betesdrift. Växtarter har utplånats och nya har tillkommit allt eftersom biotoperna förändrats. Genom att analysera fröer och pollen ur de prover vi samlar in kan vi få en bild av människans roll i denna förändringsprocess. Hushållsavfall och inte minst djurben, som är spår efter vad man ätit, berättar för oss hur djurhållningen sett ut. Därigenom kan vi få svar på vilka djurarter som funnits på gårdarna, i vilken omfattning djurhållningen bedrivits och hur människan valt att prioritera sitt näringsfång i förhållande till det omgivande landskapets karaktär.

_DSC0300

Ola Magnell förevisas en del av det benmaterial som Lotten Haglund insamlat från en avfallsgrop. Per Lagerås lyssnar intresserat. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Igår var två av specialister på plats för att diskutera med oss hur vi bäst får svar på våra frågor. Per Lagerås är paleoekolog och analyserar framförallt pollen, sädeskorn, fröer och annat växtmaterial, medan Ola Magnell är animalosteolog, det vil säga specialist på djurben. Tillsammans är de nyckelfigurer som ni kommer att få bekanta er med fler gånger framöver. Inte minst kommer de att vara med vid undersökandet av de brunnar som vi tidigare berättat om. Just brunnsmiljöer är nämligen ypperliga när det gäller bevarande av pollen- och frömaterial. Vattnet leder också till goda bevaringsförhållanden för benmaterial, så förhoppningsvis kommer även Ola att få fram ett material att analysera.

Till vår lycka har vi nu identifierat flera brunnar, alla norr om Bolmersvägen i det område som vi innan undersökningen pekat ut som just ett möjligt brunnsområde!

/Adam

_DSC0305

Per Lagerås dokumenterar och provtar en utdränerad och överplöjd torvbildning. I torven hoppas han hitta ett bevarat frö- och växtmaterial som kan bistå i rekonstruerandet av det omgivande landskapet och dess artsammansättning. Ola Magnell hittade märgspaltade och styckade benfragment från nötkreatur och häst i samma torvbildning. Hästbenet antyder att det rör sig om måltidsrester från brons- eller järnålder. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Djupt under jorden fann vi källan som släckt deras törst

Att landskapet kring Östra Grevie bildats under dramatiska former vittnar inte minst de många dödishålorna och de böljande backformationerna i omgivningarna om. Vi visste sedan våra provundersökningar att dagens marknivå och förhållandevis plana topografi inte ger en rättvisande bild av hur landskapet sett ut under svunna tider. Naturlig erosion och årtusenden av jordbrukande har gjort att jorden förflyttats och bidragit till att topografin ständigt förvandlats. För att få grepp om den ursprungliga topografin arbetar vi i projektet bland annat med att ta fram en terrängmodell (se tidigare bloggpost). Genom den kan vi fånga upp de otaliga mikrotopografiska svackor som berikat området, men även illustrera den omfattande matjordspålagring som över tid skett i den norra delen av området.

Häromdagen fick den 25-ton tunga grävmaskinen arbeta på högvarv, då vi schaktade oss ned i en svacka som till synes inte hade något slut. Kubikmeter efter kubikmeter matjord slukades av grävskopan, och närmast oändliga dumperlass transporterades bort allteftersom vi arbetade oss längre och längre ned. På ett djup överstigande två meter från dagens marknivå ändrade matjorden däremot karaktär och enstaka stänk av träkol, bränd lera och skörbränd sten kunde skönjas. Det stod då klart för oss att detta inte var en naturlig svacka bildad av inlandsisens framfart. Istället kunde vi konstatera att vi plötsligt stod nere i en brunn med en cirka 18 m vid mynning!

DSC_1094

Kennet står i den kraterlika svacka, i vars botten vi hittade en brunnsanläggning med datering i yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0). Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Sannolikt har människan utnyttjat de hydrologiska egenskaper som en, från början, naturlig svacka erbjudit. Genom att förstärka svackan och anlägga en vattenförande grop i svackans mitt har det varit möjligt att utvinna vatten från platsen. Det är inte långsökt att tänka sig att det är invånarna på den gård som är belägen ca 40 m söder om brunnen som varit initiativtagarna till dess anläggande. Gården har vi sedan tidigare daterat till yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0), vilket visade sig stämma väl med de fynd som insamlades ur brunnens fyllning, nämligen flera lerblocksfragment såväl med som utan ornamentik. Därtill hittade Kennet även en fin bronsring i samband med metalldetektering. Längre fram kommer vi att undersöka brunnen i sin helhet, då vår paleoekolog Per Lagerås kommer för att bistå oss i dokumentation och provtagning. Genom att analysera pollen och fröer som ansamlats i brunnens bottensediment hoppas vi få svar på hur det omgivande landskapet sett ut, det vill säga vilka träd och buskar som förekom, samt vilka grödor som odlats på de omgivande fälten.

/Adam

DSC_1084 

Kennet Stark visar upp den bronsring som han genom metalldetektering hittade i brunnsfyllningen. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

 

Rapportarbete och en kommande utställning om grävningarna på ESS

Förra året vid den här tiden var grävningarna i full gång på ESS-området nordost om Lund. Nu, ett år senare, har större delen av det som grävdes ut kokts ned till ett manus som i nuläget är på omkring 350 sidor text och tabeller och flera hundra figurunderlag. Ett digert jobb som lagts ned av författarna under året och ett digert redaktörsjobb som nu satt igång! Att läsa oredigerad text, sida upp och sida ned, med redaktörsglasögon kan emellanåt vara lätt utmattande men samtidigt ger det en överblick och insikt om hur mycket spännande lämningar som undersöktes förra hösten. Den överblicken var inte möjlig att ha i fält, åtminstone inte i sådan detalj som ett rapportmanus kan erbjuda.

I förra bloggen kunde ni läsa om stenålderslämningarna – om hyddor, hus och gravar. Nu har järnåldersbebyggelsen och dess olika faser tagit form. I området invid Odarslövsvägen ser vi en gård med lång kontinuitet och flera stora hus under loppet av järnåldern.

Gården etableras omkring mitten av 200-talet e Kr. Då byggs två hus – en huvudbyggnad på över 30 m och en mindre, halliknande byggnad. Från den här tiden finns också flera ugnar som anläggs i ett område en bit från husen. Från ugnarna har ett stort material av sädeskorn samlats in, och ugnarna kopplas genom detta till hantering av säd och gårdens livsmedelsproduktion. Någon gång under 300-talet e Kr byggs en ny, större huvudbyggnad som varit ca 40 m långt. Hallbyggnaden ersätts med ett långhus. Under 400-talet e Kr och omkring 100–150 år framåt når gården sin kulmen och omfattar då som mest sex byggnader. Inte minst utgör en 25 m lång och 7 m bred hallbyggnad ett imponerande inslag. De bevarade delarna av stolphålen var upp mot en meter djupa. Från mitten av 500-talet och cirka 100 år framåt minskar gården i storlek, åtminstone om vi ser till antalet hus. Huvudbyggnaden är ändå fortsatt imponerande med sin längd på 40 m.

Fig.1 En av pärlorna från gårdsgravfältet.En av pärlorna från gårdsgravfältet.

På en höjd, drygt hundra meter från gården anläggs ett gårdsgravfält. Dateringarna tyder på att det använts under gårdens tidigare faser, från strax innan 200 e Kr fram till omkring 400-talet e Kr. Tolv säkra gravar har konstaterats men det finns ytterligare anläggningar som kan ha varit gravar men som på grund av olika omständigheter inte med säkerhet kunnat tolkas som sådana. Det fanns också anläggningar som tyder på att det stått resta stenar på gravfältet. Tyvärr var bevaringsförhållandena för ben mycket dåliga vilket gör att vi inte kan ålders- och könsbedöma de gravlagda annat än i undantagsfall. Gravgåvorna var däremot rika! Dekorerade och odekorerade lerkärl liksom glas- och bärnstenspärlor fanns i riklig mängd. Två gravar sticker ut som särskilt rikt utrustade – en innehöll guldföremål, ytterligare en innehöll rester av en fibula och en pärluppsättning med 551 glas- och bärnstenspärlor.

guldföremål ESSEtt av guldföremålen

Gravarna förstärker det intryck av en större gård i bygden som byggnaderna också ger. Arbetet med att analysera dess status och betydelse i ett större perspektiv återstår att göra. Här blir inte minst relationen till centralplatsen Uppåkra, som ligger några kilometer söderut, av stort intresse att diskutera.

Under hösten kommer vi att planera och arbeta med en mindre utställning på Lunds universitets historiska museum. Mer om det kommer senare.

Håll utkik!

/Kristian Brink, Sydsvensk Arkeologi/samarbetsprojekt UVSyd

Fynd från Örja

Efter det att fältarbetet i Örja avslutades har bloggen legat nere. Det innebär naturligtvis inte att arbetet med Örja är avslutat. Tvärtom är det arbete som nu vidtar minst lika omfattande som arbetet i fält. Här ska vi kort beskriva vad som händer med de fynd som vi tagit tillvara.

Fynden från Örja sorterades i fält under 4 900 registerposter. Då är inte djur- och fiskben inräknade. En sådan registerpost består oftast av ett föremål men innehåller ibland fler. Det kan till exempel röra sig om keramikskärvor av samma slag som fanns i ett visst lager, eller flintavslag från en och samma grop.

Alla fyndbackarna för Örjafynden

Alla föremål har packats i små kartonger som ryms i ett åttiotal backar

Med hjälp av databasen kan vi nu skapa sammanställningar och spridningsbilder över fynden med några enkla knapptryck. Men för ögonblicket pågår ett mer grannlaga arbete. Vilka föremål ska vi välja ut till konservering? Prioriteringar krävs eftersom resurserna är begränsade. Många föremål råder det ingen tvekan om. Men samtidigt ska vi göra urval som i någon mening är representativa.

För närvarande har vi fått tillbaka ett femtiotal föremål från konserveringsateljen på Lunds universitets historiska museum. Utöver dessa ligger bortemot 400 konserverade mynt kvar på ateljen, i väntan på numismatisk analys.

Totalt räknar vi med att välja ut omkring 700 föremål för någon form av konservering. Det rör sig främst om metallföremål. Eftersom metalldetektering användes i särskilt stor omfattning i Örja är denna kategori omfattande. Vissa metallföremål – av till exempel bly – behöver bara en grundlig rengöring. I andra fall krävs större insatser.

Cellemaljfibula. Notera de vackert komponerade olikfärgade cellerna.

Ett av de föremål som behöver mer omfattande konserveringsinsatser är en så kallad cellemaljfibula. Tillverkningen av detta lilla runda spänne har gått till så att man har lött på celler på en vågrät liggande kopparplatta. Cellerna har man sedan fyllt med pulvriserat glas i olika färger. Därefter har plattan värmts upp till cirka 800 grader. Eftersom pulvret har en tendens att minska vid smältning måste processen ofta upprepas flera gånger. Smycket har sedan kylts av, för att slutligen slipas och poleras.

Emaljerade fibulor av detta slag kan ha tillverkats i Skandinavien men bruket att bära dem härrör från kontinenten, där de kända verkstäderna också fanns. Dräktskicket introducerades här under vikingatiden, och fibulan från Örja härrör troligen från 1000- eller 1100-talet.

Den korsformiga fibulan berättar om dess ägares kristna tro. Flera föremål från Örja ger uttryck för detta, till exempel ett krucifix, flera små kors av bly och några mynt eller myntavbildningar (se bild) vilka burits som hängsmycken.

Hänge med spår av förgyllning som avbildar en biskop med kors och kräkla.

Eftersom det rör sig om föremål som i samtliga fall påträffats med hjälp av metalldetektor är det svårt att säga hur representativa de är i sitt sammanhang, i den medeltida byn. Så omfattande detektorinsatser som i Örja har aldrig tidigare skett inom ramen för en by-undersökning.

För några av föremålen ligger det nära till hands att tänka sig att de tillhört individer i byn som var knutna till kyrkliga institutioner.

Fler hus och fina fynd!

Förra veckan beskrev vi några av de gårdar och byggnader som hittats på den östra delen av utgrävningsplatsen. Men vi har också fin bebyggelse på den västra änden.

Redan på förundersökningen, som gjordes 2004, hittades ett fint och tämligen välbevarat hus från järnåldern.
Tyvärr har ena gaveln skadats av ett senare anlagt dike och det är därför omöjligt att säga exakt hur långt huset har varit. Den del som är bevarad fram till idag har en imponerande längd på cirka 29 meter. Troligen har det funnits en bostadsdel i den västra delen och ett stall i den östra. Dess konstruktion ger en preliminär datering på 200 e. Kr.

Hus från järnåldern.

Det har också framkommit ett hus som antagligen byggdes under den yngre stenåldern, det vill säga för ca 4000 år sedan. Huset ligger ca 100 meter norr om järnåldershuset och sträcker sig i öst- västlig riktning. I nuläget vet vi inte så mycket om det eftersom det inte är utgrävt ännu. Förhoppningsvis hittar vi daterbara fynd likväl som tydliga strukturer när vi väl gräver ut det.

Huset från stenåldern, inmätt i Intrasis.

Veckan har också bjudit på flera fina fynd. I en grop från tidig medeltid (ca 1100-talet e. Kr.) hittades en keramikansamling. En expert i ämnet, Torbjörn Brorsson, har tidigare tittat på keramik från samma grop och konstaterat att typen är så kallad Östersjökeramik. Den här typen av keramik har starka slaviska influenser och det är troligt att stilen nådde vårt område genom keramiktillverkande slaver som vandrat norrut. Ornamentiken består av vågband, linjer och intryck.

Tyvärr kommer inte skärvorna från ett och samma kärl. Det kunde konstateras redan i fält och vid fyndtvätt. Mynningsbitarna skiljer sig nämligen åt både i dekoration och i form. Och de skärvor som kommer från bukregionerna är har olika grad av rundning.

I högra nedre hörnet av bilden kan man se en mynningsbit med vågbandsornamentik.

Sammanlagt hittades 48 bitar i samlingen. Antalet skärvor i gropen kommer dock att bli fler eftersom de olika lagren också innehöll keramik.

Annica Cardell och Sofie Ekstrand diskuterar lagrens olika beninnehåll.

I samband med utgrävning av en annan grop gjordes ett annat fint fynd. En dolkstav från neolitikum, ca 5000 år sedan, dök plötsligt upp i ett lager. Fyndets geografiska position är lovande. För precis intill gropen finns en stenpackning som påminner om en grav. Ytterligare en stenpackning hittades också senare i veckan inte långt därifrån. Hittills har vi endast hunnit rensa den första stenpackningen. Men redan nu har flintavslag hittats.

Dolkstav i flinta hittad i närheten av en förmodad grav.

I den nyschaktade delen kan man tydligt se ett mönster i packningen. Antagligen har det bildats då stenar lyfts bort från platsen. Den keramik som hittades i anläggningen var tyvärr i dåligt skick. Dess karaktär pekar dock på att den tillverkades under förhistorisk tid. Så vi håller nu tummarna för att de båda gravkandidaterna blir vad vi förväntar oss!

Personalen på utgrävningen vill gärna tacka de tio tappra själar som besökte oss på vår visning i onsdags. Trotts regn och blask. Förhoppningsvis ses vi igen på nästa visning, onsdagen den 17 november klockan 14.00- 15.30, tillsammans med nya intresserade!