Tag Archive for 'grav'

Stavby – väg 288 Uppland

Under 2013 förundersökte UV Mitt flera fornlämningar längs med väg 288 i Uppland. Anledningen till undersökningarna var Trafikverkets planerade breddning av vägen. I år är vi tillbaka för att slutundersöka fyra av dessa lokaler.

En av dessa är Stavby (Stavby 214) som är en boplats på impedimentsmark och lermark nära Stavby kyrka. Boplatsen har dateringar från romersk järnålder och folkvandringstid och det finns indikationer på att man bland annat sysslat med metallhantverk på platsen.

Förundersökning vid Stavby 214

Förundersökning vid Stavby 214

Nära boplatsen finns gravfältet Stavby 34:1 som ligger på Husbys ägor. Här kommer vägbreddningen medföra att minst två gravar från romersk järnålder behöver undersökas.

Stavby 34 under förundersökningen

Stavby 34 under förundersökningen.

Ute i åkermarken norr om Stavby nära Nyby ligger en boplats (Stavby 212) från romersk järnålder och folkvandringstid. Boplatsen har ett spännande läge i kanten av en flack dalgång som under järnålder verkat ha varit platsen för en större slättsjö.

Stavby 212 under förundersökningen.

Stavby 212 under förundersökningen.

Nära Alunda kyrka på ett större flackt impediment visade undersökningarna under förra året att det har funnits en boplats av något slag. Den har troligen en datering till järnålder och har ett spännande läge nära kyrkan.

Stavby 214 och Stavby 34:1 utgör en boplats respektive ett gravfält med tyngdpunkt eller etablering under den sista delen av äldre järnålder. Deras nära rumsliga anslutning till ett flertal storhögar i kyrkans närområde gör att den sociala positionen hos människorna som bott på boplatsens gård och blivit begravna på gravfältet blir intressant att undersöka.

Lokaliseringen av Stavby 212 i ett område som förmodligen präglats av större sankängar och säsongsvis förekommande vattenspeglar som varit idealiska för foderinsamling och bete, gör att det här kan röra sig om en plats specialiserad på exempelvis boskapsdrift och kanske också fiske.

Sammantaget ger undersökningarna längs dagens väg 288 en glimt av en tid då Stavbyområdet förmodligen utgjorde ett mindre centrum i den större Alundabygden. En tid då bygden växte kraftigt i och med att havet drog sig undan och blottlade ny mark tillgänglig för både jordbruk, djur och människor.

Projektledare för undersökningarna är:

Punkt 9 – människan i liv och död

Genom gravarna möter arkeologerna de förhistoriska människorna i person.

Till att börja med varierar sättet att begrava människor. Gravplatsen kan vara t ex en enkel grop i marken, en gravkammare byggd av stora stenar eller en träkista som täckts av en åtta meter hög jordkulle. Den döde kan ha begravs i enskildhet eller tillsammans med tiotals andra individer. I perioder valde man att lägga ner den döde hel och hållen i graven, under andra tider verkar man ha låtit mjukdelarna förmultna och sedan lagt de rena skelettdelarna i grav. Kremering har förekommit under långa perioder, då kroppen bränts på bål och de små vitbrända skelettbitarna samlats in och begravts. Sätten är många.

I de allra flesta fallen hittar arkeologerna föremål i gravarna. Det kan vara saker som har suttit på personens kläder, men ofta verkar det vara ting som lagts ner särskilt. Ibland är det vara en enstaka vass flintskärva eller en rostig kniv, men lika gärna kan det vara utsökta bronssmycken, stiliga stenyxor, svärd, pärlor av djurtänder, bärnsten eller glas, tjocka guldringar, keramikkärl som har innehållit mat, pilspetsar…

Den här fina keramikkrukan hittades i en grav från äldre järnåldern, som hittades vid ESS-området. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Den här fina keramikkrukan hittades i en grav från äldre järnåldern, som hittades vid ESS-området. Foto: Riksantikvarieämbetet UV

Antingen har föremålen varit så förknippade med den avlidne att de fått följa med i graven, eller också kanske man tänkt sig att tingen skulle komma till glädje i ett liv efter detta. Olika ritualer har hört till olika tider. Arkeologerna kan ibland också se tecken på att man kommit tillbaka till gravar, ordnat om dem eller lagt ner nya gåvor. Ibland kan man hitta fröer och pollen i gravarna, som dels visar när på året graven gjorts och stängts, dels kan visa att växter lagts ner. Som den där hällkistan i Småland, där analyser visade att man strött mängder av vitsippor över den döde.

Gravarna ligger gärna lite märkbart placerade i terrängen. På åsryggar och kullar, nära gamla vägar, i en backe med fin utsikt mot hav eller landskapet. De efterlevande har velat ge en fin plats åt de döda, men kanske samtidigt visa andra att det här, det är vår plats. Här hör vi hemma, i döden som i livet.

I gravarna på Brunnshög har arkeologerna inte hittat några skelettdelar. Antagligen har alltihop fullständigt förmultnat, men av innehållet och hur allt är ordnat måste det ändå röra sig om gravar. När arkeologerna väl hittar skelett tar osteologerna – benexperterna – vid. I själva skeletten finns massor av information, som de har kunskaper att leta fram.

Det som finns kvar av gravar är ibland bara en mörk jordfläck och stenar. Fotot visar en grav från äldre järnåldern, som hittades vid på Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

Det som finns kvar av gravar är ibland bara en mörk jordfläck och stenar. Fotot visar en grav från äldre järnåldern, som hittades vid på Brunnshög. Foto: Riksantikvarieämbetet UV.

Osteologerna mäter benen och kan säja hur lång personen varit. De tittar på hur skelettdelarna har växt ihop och tänderna utvecklats, och kan bestämma ålder. Gäller det en vuxen individ kan man ofta urskilja om det är en man eller kvinna – kännetecken på huvudet och i bäckenet lämnar ledtrådar. Man kan se om det finns gamla skador, förslitningar eller akuta brott. Det går ibland att avgöra om personen i perioder svultit eller plågats av vissa sjukdomar, om hen varit klent byggd, haft stor näsa eller ont i knät.

Med hjälp av avancerade analyser av ämnen som har lagrats i skelettet eller tänder kan man till och med ibland säja ungefär varifrån personen kommit och vad hen har haft som huvudsaklig föda under uppväxten.

Fler hus och fina fynd!

Förra veckan beskrev vi några av de gårdar och byggnader som hittats på den östra delen av utgrävningsplatsen. Men vi har också fin bebyggelse på den västra änden.

Redan på förundersökningen, som gjordes 2004, hittades ett fint och tämligen välbevarat hus från järnåldern.
Tyvärr har ena gaveln skadats av ett senare anlagt dike och det är därför omöjligt att säga exakt hur långt huset har varit. Den del som är bevarad fram till idag har en imponerande längd på cirka 29 meter. Troligen har det funnits en bostadsdel i den västra delen och ett stall i den östra. Dess konstruktion ger en preliminär datering på 200 e. Kr.

Hus från järnåldern.

Det har också framkommit ett hus som antagligen byggdes under den yngre stenåldern, det vill säga för ca 4000 år sedan. Huset ligger ca 100 meter norr om järnåldershuset och sträcker sig i öst- västlig riktning. I nuläget vet vi inte så mycket om det eftersom det inte är utgrävt ännu. Förhoppningsvis hittar vi daterbara fynd likväl som tydliga strukturer när vi väl gräver ut det.

Huset från stenåldern, inmätt i Intrasis.

Veckan har också bjudit på flera fina fynd. I en grop från tidig medeltid (ca 1100-talet e. Kr.) hittades en keramikansamling. En expert i ämnet, Torbjörn Brorsson, har tidigare tittat på keramik från samma grop och konstaterat att typen är så kallad Östersjökeramik. Den här typen av keramik har starka slaviska influenser och det är troligt att stilen nådde vårt område genom keramiktillverkande slaver som vandrat norrut. Ornamentiken består av vågband, linjer och intryck.

Tyvärr kommer inte skärvorna från ett och samma kärl. Det kunde konstateras redan i fält och vid fyndtvätt. Mynningsbitarna skiljer sig nämligen åt både i dekoration och i form. Och de skärvor som kommer från bukregionerna är har olika grad av rundning.

I högra nedre hörnet av bilden kan man se en mynningsbit med vågbandsornamentik.

Sammanlagt hittades 48 bitar i samlingen. Antalet skärvor i gropen kommer dock att bli fler eftersom de olika lagren också innehöll keramik.

Annica Cardell och Sofie Ekstrand diskuterar lagrens olika beninnehåll.

I samband med utgrävning av en annan grop gjordes ett annat fint fynd. En dolkstav från neolitikum, ca 5000 år sedan, dök plötsligt upp i ett lager. Fyndets geografiska position är lovande. För precis intill gropen finns en stenpackning som påminner om en grav. Ytterligare en stenpackning hittades också senare i veckan inte långt därifrån. Hittills har vi endast hunnit rensa den första stenpackningen. Men redan nu har flintavslag hittats.

Dolkstav i flinta hittad i närheten av en förmodad grav.

I den nyschaktade delen kan man tydligt se ett mönster i packningen. Antagligen har det bildats då stenar lyfts bort från platsen. Den keramik som hittades i anläggningen var tyvärr i dåligt skick. Dess karaktär pekar dock på att den tillverkades under förhistorisk tid. Så vi håller nu tummarna för att de båda gravkandidaterna blir vad vi förväntar oss!

Personalen på utgrävningen vill gärna tacka de tio tappra själar som besökte oss på vår visning i onsdags. Trotts regn och blask. Förhoppningsvis ses vi igen på nästa visning, onsdagen den 17 november klockan 14.00- 15.30, tillsammans med nya intresserade!

Inhåleskullen – vågar vi gräva där?

Nu är det dags för oss att undersöka ett gravfält med ett trettiotal gravar i de sydvästra delarna av Uppsala. De mest markanta gravarna är en stor stensättning i krönläge och en vacker treudd, men på platsen finns även många mindre stensättningar med varierande former. Fornlämningen har troligen en datering till uteslutande järnålder.

Det är väldigt sällan som man undersöker gravfält i sin helhet i Uppsalatrakten och vår undersökning kommer att kasta nytt ljus kring t.ex. begravningsritualer och social tillhörighet under denna del av forntiden. Så följ vår blogg noga, helt färsk kunskap utlovas minst en gång i veckan!

Översiktsbild över Inhåleskullen

Översiktsbild över Inhåleskullen

Platsen kallas för Inhåleskullen och man undrar förstås om det finns skäl att bli orolig. Förleden i platsnamnet syftar troligen på Hin Håle, alltså Djävulen himself. Varför kullen fått detta i synnerhet väldigt speciella namn vet vi inte ännu men redan nu dyker det upp ett par givna frågor: Kommer allting att gå åt h*****e? Kommer vi att få det hett om öronen? Hmmm, ursäkta de billiga skämten, det var svårt att låta bli…

Solen bryter fram över Inhåleskullen med graven i krönläge

Inhåleskullen med graven i krönläge

/Anton

Väg 288, Uppland, en första lägesrapport

Så kom vi äntligen igång.

Från och med i måndags morse har 18 arkeologer, fem grävmaskinister och två dumperförare gjort allt vi kan för att börja täcka av och plocka fram forntiden på tre av våra fyra undersökningsplatser i Rasbo. På flera platser har spännande lämningar från bronsålder och järnålder påträffats, t ex gravar, skärvstenshögar och hällristningar. För att göra det lite överskådligare tar vi plats för plats och berättar lite om de senaste händelserna.

Björkgärdet (RAÄ 661), beläget vid Örby

Vi har börjat att schakta med två maskiner en i öster och en i väster (se tidigare inlägg med flygfoto över platsen). Arbetet framskrider bra och platsen har faktiskt redan överraskat. Allteftersom torven avlägnas kommer fler och fler konstruktioner fram. Redan har flera fint lagda blockgravar kunnat konstateras. Det har också kommit skärvstensflak och skärvstenshögar, alltså konstruktioner som är uppbyggda av eldpåverkad kantig sten. Ett av skärvstensflaken är omgärdat av stensträngar och åt söder en stenram. Denna konstruktion är redan över 10×10 meter stor och det blir spännande att se hur de olika elementen i dess uppbyggnad hänger samman. Fynden är hittills få, det rör sig om enstaka skärvor av keramikkärl, bitar av bränd lera och brända ben. Detta lovar gott och mer kommer säkerligen fram när vi börjar undersöka konstruktionerna.

Strömmen (RAÄ 626 och RAÄ 627), belägen i närheten av Skeke gård

Det är full fart i strömmen.

Vi har idag onsdag schaktat i tre dagar och tagit upp en hyfsat stor yta i de centrala delarna av vårt undersökningsområde. Det har varit en tidvis tung schaktning med mycket asprötter och blockig morän, men det har gått framåt. Vi har fokuserat på det område som efter förundersökningen hade de tydligaste strukturerna, bl. a ett hägnadssystem med stensträngar, stenrader m.m. Dessa har tolkats som delar av ett fädrev med intilliggande åkrar. Nu, tre dagar in på schaktningen, har vi börjat tänka om lite. I samband med förundersökningen i fjol hittade vi en härd som daterades till 700-talet före Kristus. Igår tisdag, hittade vi till vår förtjusning, vad vi tolkar som ristningar när vi borstade av mossan från ett stenblock, vad de föreställer får vänta tills vi har möjlighet att undersöka dem lite mer noggrant med bland annat släpljus. Den ristade sidan vetter in mot en öppen, stenrensad yta som åt alla håll avgränsas av stenhägnader i någon form. Likheter med tidigare grävningar som Ryssgärdet norr om Uppsala eller Nibble väster om Enköping finns. Det är kanske för tidigt att placera Strömmen tillsammans med dessa mycket speciella lokalerna, men … varför inte?

I förgrunden ett stenblock med två avlånga figurer som knackats in i blockets yta, I bakgrunden skog.

Hällristningarna på Strömmen

I förgrunden en markyta där mossa och torv tagits bort och rötter syns. Till höger i bild en orangekläd man med grön hjälm som pratar i telefon. I bakgrunden träd.

En röjd yta på Strömmen.

Skeke (RAÄ 669), belägen nära Skeke gård

Vi har börjat schakta med grävmaskiner i åkern på båda sidor av den stora steninga höjdrygg där de flesta fornlämningarna finns (se flygfoto i det senaste blogginlägget från väg 288). I åkern finns spår av hus och det vi kallar kulturlager, som egentligen är ytor kring och i hus och matlagningsplatser, där skräp, sot och kol ansamlats när man lagat mat och bedrivit hantverk under förhistorien. Vi har flera stolphål och spår av eldstäder och kokgropar (gropar där man tillagat maten med hjälp av uppvärmda stenar) och de blir fler och fler desto närmre vi tar oss höjdryggen. I fyndväg har vi mest hittat några stycken så kallade ”löpare”, vilket är stenar som använts för att mala sädeskorn. I övrigt har vi mest hittat mindre mängder av brända och obrända ben av djur samt små bitar av bränd lera som troligen suttit som lerklining på husväggar under förhistorien.

På Skeke har, som vi berätttade i ett tidigare inlägg, även Maria Lingström och Magnus Lindberg  metalldetekterat och hittat flera fina järnföremål, som t ex pincetter, knivar, sax, nycklar, krokar samt en medeltida pilspets och möjligen en del av en pilspets från järnålder. Sammanlagt är materialet troligen både från modern tid och från medeltid men också i vissa fall från yngre järnålder.

Två gula maskiner, en grävmaskin och en dumper, står på grå lera på en åker. I bakgrunden syns en höjd och den blåa himlen har flera vita moln.

Schaktning på Skeke