Tag Archive for 'grophus'

Exit Graefhöhae orientali

Efter cirka 800 stolphål, 290 gropar, 150 härdar, 13 brunnar och en massa annat smått och gott är det dags att packa ihop sig från den arkeologiska utgrävningen i Graefhöhae orientali, idag mer känt som Östra Grevie.

DSC_1467

Vi lämnar nu Östra Grevie…  men dagen innan midsommar är det fortfarande fullt snurr på utgrävningen, som man ser från Landsvägen i norra änden av byn. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Dt tidigaste omnämnandet av Östra Grevie härrör från år 1228, då en gård ”in Graefhöhae orientali” doneras till kanikerna i Lunds Domkapitel. ”Graefhöhae” ska utläsas som ”gravhög” och syftar direkt på detta. Vilken eller vilka gravhögar som avses är förstås oklart, men goda kandidater är Bolmers högar som majestätiskt ståtar på en höjd lite väster om byn. ”Orientali” är helt enkelt ett ålderdomligt beteckning för ”öster”. Ett mer bekant namnbruk är Øster Greuie, från år 1543.

Årtal är spännande, men det säger egentligen ingenting om hur gammal byn är. Vi har ju hittat betydligt äldre fornlämningar och föremål, ända från stenåldern via bronsåldern och fram genom järnåldern till vikingatid. Bara för att utgrävningen går mot sitt slut, så har inte de fina fynden sinat.

DSC_1460

I ett av våra grophus hittade Lotten ett par fina sländtrissor. Sådana fungerande som  stabiliserande tyngd när man spann garn på en slända. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1465

Och sedan fann Lotten en nål av ben med fyra ögon, i samma grophus som sländtrissorna. Det är inte de enda fynden från det grophuset, där har vi också hittat kammar, en massa keramik och en islägg (som är en slags skridsko). Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1461

Adam fingrar på något fynd och Lotten letar efter mer spännande saker. De sitter i grophuset (som nämns ovan) och gräver ur fyllningen, för att få koll på olika konstruktionsspår och rädda alla fina fynd. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Nu tar vi med alla fynden, jordproverna, ritningarna, fotona och inmätningarna till kontoret i Lund, för att göra rent, sålla, skicka till experter, registrera och analysera. Sedan blir det en rapport. Det har varit en rolig och givande plats att undersöka och vi hoppas att vi någon gång kommer tillbaka till Östra Grevie, för nya utgrävningar.

DSC_1352

Grävslut – spadarna ställs på lut! So long, Graefhöhae orientali, tack för den här tiden! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

 

 

Bott vid en landsväg

Vi undersöker spåren efter det ena huset efter det andra. Här har varit ett lämpligt ställe att bo på, har man tydligen tyckt, och det kan man gott tänka sig. Omgivna av kullriga, mjuka backar och med vattendrag och vattenhålor lite varstans. Skogsdungar, bra bete och en utmärkt lera att nyttja som byggnadsmaterial. Dessutom längs Landsvägen, eller vad man nu kan ha kallat den under äldre tider.

Sammanlagt har vi tagit reda på uppåt sexton olika byggnader. Det rör sig om långhus, förhistoriens standardvilla, som under olika perioder håller vissa specifika storlekar och dimensioner. Konstruktionen har burits upp av stolpar, som stått parvis inuti respektive hus och tagit trycket av taket. Stolparna har varit nedsänkta i hål i marken och det är dessa stolphål vi nu hittar. Väggarna har varit klenare byggda, men det händer att vi hittar stolphål efter även dessa.

Stolphus

Stolphål kan vara svåra att se, så vi har satt ut små träkubbar på varje. Huset har varit över 30 meter långt och cirka 5,5 meter brett – med enkel matematik kan man uppskatta ytan inomhus till betydligt mer än 150 kvadratmeter. En hyggligt stor kåk från vikingatiden. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Dessutom finns här flera grophus. De flesta är lite oregelbundet ovala eller runda i plan, men det finns också ett par som har rektangulär form. Själva gropen kan vara mellan någon decimeter och en halv meter djup. Våra grophus har haft stolphål i vardera sidan, gavlarna, som burit upp ett sadeltak. I jordfyllningen i grophusen hittar vi fortfarande många och intressanta föremål – det kommer inte riktigt lika många saker i stolphålen till långhusen.

Adams grophus

Adam har gått på djupet i ett grophus. Han har inte riktigt nått botten, utan hejdat sig inför ett fint och ömtåligt fynd, som kräver lite pillrande. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Kammen

Det var en kam! Klart att man snyggade till sig redan på den tiden. Kammen är gjord av ben eller horn, där en skena har nitats fast för att hålla delen med tänder. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Husen kommer förstås från lite olika perioder, men flera hör helt klart hemma i vendeltid och vikingatid, alltså under yngre järnålder (för mellan cirka 1000 och 1500 år sedan). Vissa av husen ser väldigt imponerande ut, välbyggda och rejäla, och man får intryck av att det inte är familjen Vemsomhelst som bott här.

Grophus AK

Ett fullkomligt exemplariskt grophus, foto är taget från östra gaveln. Rektangulär form, med ett stolphål i varje gavel och mindre pinnhål längs väggarna (hålen är markerade med gula pinnar och tvärs över ligger en måttstock som är tre meter lång). Återstår att gräva ut den fjärdedelen som fortfarande är jordfylld. De här slags grophusen har ofta förknippats med lite noblare bosättningar,  om det är så får vi återkomma till när vi vägt samman helheten. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Olas skalle

Mitt på golvet i grophuset på fotot ovan låg en skalle av en häst. Ola undersökte jättenoga och skrev protokoll över alla mått. Det kan nog ha varit en hingst, menar han, men ska fortsätta analyserna senare. Placeringen av skallen var verkligen märklig… den har väl inte legat där när huset användes och knappast hamnat där i efterhand av ren slump. Kan det vara ett slags offer, när huset togs ur funktion? Och vad för slags hus förtjänar sådana handlingar?! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vår utgrävningsplats ligger strax intill det som är känt som Landsvägen (idag har den beteckningen väg 101). Vägen är utritad på kartor från 1600-talet och är alltså en gammal historia, som under flera hundra år en riktig livsnerv genom sydvästra Skåne. Frågan är hur gammal vägen egentligen är? Den kan antagligen föras tillbaka till 1100-talet, tiden för kyrkobyggande och bybildning, men fanns kanske ännu tidigare ändå. Åt sydost längs vägen finns ett par runstenar, och då kanske man kan tänka sig 900-1000-talet. Eller ännu äldre?

Lågsniffning över de skånska backarna

Såhär i början hjälper en mängd maskiner oss med undersökningen i Östra Grevie. Surr en bit upp i luften, pip strax över markytan, brum och gnissel på flera håll. Visst tar vi bort massor av jord, men vi tar samtidigt reda på hur landskapet formats och om det finns intressanta föremål att plocka upp.

I förra veckan flög vi med en liten fjärrstyrd helikopter över området som ska grävas ut. Under farkosten hängde en liten kamera, som fotograferade ytan. Det verkar kanske tokigt att fotografera innan vi har grävt fram de arkeologiska spåren, men vi tampas med markformationer som inte riktigt motsvaras av ytan i dagens åkrar. Kameran fotograferade inte bara, utan tog också höjdmått, så att vi med datorns hjälp kan göra en digital modell över landskapets böljande utseende. När vi sedan tagit bort den täckande bruna matjorden kan vi jämföra och se om den ursprungliga ytan varierat på samma sätt.

DSC_0241

Pass på, sa Håkan, nu lyfter den. Och så rattade han igång den lilla flygfarkosten, som lyfte med ett ilsket surrande. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

När vi var här och provundersökte upptäckte vi nämligen att jorden på sina ställen var mycket djupare än vad man kunde tro utifrån vad som syns idag. Vind, vatten och plöjning har genom årtusenden skuffat omkring jorden, så att landskapet har slätats ut. Här och nu kan mätningen av ytformerna hjälpa oss när vi undersöker var man haft olika aktiviteter för sig under förhistorien. På längre sikt blir det bra kunskaper, om och när det ska göras andra utgrävningar i området.

DSC_0244

Den lilla helikoptern pilade iväg över vår brummande grävmaskin. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi har också tagit metalldetektorer till hjälp, för att söka efter fynd innan jorden tas bort. Apparaterna piper en del, men med ganska magra resultat (några knappar, några metallsmältor plus en del modernt skrot och skräp) men det här är viktigt att göra, för att kunna jämföra med andra platser som metalldetekterats. Är det här en förhållandevis metallfattig plats? Nå, vi har ytterligare sex veckor på oss att reda ut det.

DSC_0246

Den mörka fläcken som Linda står och gräver i är det som syns av vad som på vikingatiden varit ett grophus. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi håller inte bara på att gräva undan jord, vi har också börjat undersöka de arkeologiska spår som kommit fram. Linda grep sig an ett grophus (se föregående Östra Grevie-blogginlägg), och hittade genast keramikskärvor och en rostig bit av en kniv. Det blir nog mer fynd. Just det grophuset grävde vi nämligen ut en liten del av, vid provundersökningen. Då hittade arkeologen keramikbitar från upp till 10 olika slags kärl, en massa djurben (nötdjur, får/get, häst, svin, tamhöns, skogsduva, gås, katt, torsk, sill, flundra och groda), en sländtrissa i sandsten och en stylus i ben (en slags penna som man ristade i vaxtavlor med). Fynden bedömer vi är från vikingatiden. Det får man säga är mycket och mycket intressanta föremål – hoppas att Linda får fortsatt goda fynd.