Tag Archive for 'järnålder'

Per, Ola och jakten på ett svunnet landskap

Vår undersöknings viktigaste infallsvinkel är att kartlägga bronsålders- och järnåldersmänniskans hushållsekonomi i ett ekologiskt landskapsperspektiv. Det är lätt att föreställa sig att det kuperade backlandskapet har varit svårt att bedriva jordbruk i, men att det däremot kan ha lämpat sig bättre för kreatursdrift. Vi vet däremot inte med säkerhet att så varit fallet.

Vi vill gärna få reda på vad basen i människans hushållsekonomi har varit, vilka grödor man har odlat och hur stor andel av näringsfånget som odlingen har varit i förhållande till kreaturshållning.

Hursomhelst har människans mångtusenåriga närvaro kraftigt påverkat och förändrat landskapet, exempelvis genom avskogning, uppodling och betesdrift. Växtarter har utplånats och nya har tillkommit allt eftersom biotoperna förändrats. Genom att analysera fröer och pollen ur de prover vi samlar in kan vi få en bild av människans roll i denna förändringsprocess. Hushållsavfall och inte minst djurben, som är spår efter vad man ätit, berättar för oss hur djurhållningen sett ut. Därigenom kan vi få svar på vilka djurarter som funnits på gårdarna, i vilken omfattning djurhållningen bedrivits och hur människan valt att prioritera sitt näringsfång i förhållande till det omgivande landskapets karaktär.

_DSC0300

Ola Magnell förevisas en del av det benmaterial som Lotten Haglund insamlat från en avfallsgrop. Per Lagerås lyssnar intresserat. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Igår var två av specialister på plats för att diskutera med oss hur vi bäst får svar på våra frågor. Per Lagerås är paleoekolog och analyserar framförallt pollen, sädeskorn, fröer och annat växtmaterial, medan Ola Magnell är animalosteolog, det vil säga specialist på djurben. Tillsammans är de nyckelfigurer som ni kommer att få bekanta er med fler gånger framöver. Inte minst kommer de att vara med vid undersökandet av de brunnar som vi tidigare berättat om. Just brunnsmiljöer är nämligen ypperliga när det gäller bevarande av pollen- och frömaterial. Vattnet leder också till goda bevaringsförhållanden för benmaterial, så förhoppningsvis kommer även Ola att få fram ett material att analysera.

Till vår lycka har vi nu identifierat flera brunnar, alla norr om Bolmersvägen i det område som vi innan undersökningen pekat ut som just ett möjligt brunnsområde!

/Adam

_DSC0305

Per Lagerås dokumenterar och provtar en utdränerad och överplöjd torvbildning. I torven hoppas han hitta ett bevarat frö- och växtmaterial som kan bistå i rekonstruerandet av det omgivande landskapet och dess artsammansättning. Ola Magnell hittade märgspaltade och styckade benfragment från nötkreatur och häst i samma torvbildning. Hästbenet antyder att det rör sig om måltidsrester från brons- eller järnålder. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Östra Fyrislund

År 1993 upptäcktes de första boplatslämningarna i det område som arkeologiska Uppdragsverksamheten skall börja undersöka med start 1 juni i år. Det rör sig om tre boplatser med en sammanlagd yta på över 40 000 kvadratmeter belägna inom området Fyrislund i Uppsalas sydöstra utkant. Platserna skall under åren som kommer, bebyggas av Uppsala kommun och därför kommer vi att finnas på plats för att undersöka spåren av de som en gång bebodde området, långt innan historien om Uppsala startade. Boplatserna har lämningar från perioden yngre bronsålder till yngre järnålder och inom boplatserna finns både hus, brunnar, hägnader, ugnar för matlagning och grophus.

Ett stort antal fornlämningar från äldre och yngre järnålder, både boplatser och gravplatser, är undersökta eller kommer att bli undersökta de kommande åren i denna del av Uppsala. Inom en snar framtid kommer området kring östra Fyrislund således att vara en av de bäst undersökta, sammanhängande järnåldersmiljöerna i Mälarområdet, och därmed ett nyckelobjekt i forskningen kring socioekonomiska strukturer och samhällsorganisation i ett tätbefolkat område med flerkärnig bebyggelsestruktur under denna tidsperiod. De föreliggande undersökningarna har särskild stor potential för att belysa föränderliga och bestående skeenden/strukturer under järnålder i ett lokalt perspektiv, och för att bidra med ny kunskap kring hur människor som bott nära varandra organiserat sina livsmiljöer och nätverkat med varandra.

Djupt under jorden fann vi källan som släckt deras törst

Att landskapet kring Östra Grevie bildats under dramatiska former vittnar inte minst de många dödishålorna och de böljande backformationerna i omgivningarna om. Vi visste sedan våra provundersökningar att dagens marknivå och förhållandevis plana topografi inte ger en rättvisande bild av hur landskapet sett ut under svunna tider. Naturlig erosion och årtusenden av jordbrukande har gjort att jorden förflyttats och bidragit till att topografin ständigt förvandlats. För att få grepp om den ursprungliga topografin arbetar vi i projektet bland annat med att ta fram en terrängmodell (se tidigare bloggpost). Genom den kan vi fånga upp de otaliga mikrotopografiska svackor som berikat området, men även illustrera den omfattande matjordspålagring som över tid skett i den norra delen av området.

Häromdagen fick den 25-ton tunga grävmaskinen arbeta på högvarv, då vi schaktade oss ned i en svacka som till synes inte hade något slut. Kubikmeter efter kubikmeter matjord slukades av grävskopan, och närmast oändliga dumperlass transporterades bort allteftersom vi arbetade oss längre och längre ned. På ett djup överstigande två meter från dagens marknivå ändrade matjorden däremot karaktär och enstaka stänk av träkol, bränd lera och skörbränd sten kunde skönjas. Det stod då klart för oss att detta inte var en naturlig svacka bildad av inlandsisens framfart. Istället kunde vi konstatera att vi plötsligt stod nere i en brunn med en cirka 18 m vid mynning!

DSC_1094

Kennet står i den kraterlika svacka, i vars botten vi hittade en brunnsanläggning med datering i yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0). Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Sannolikt har människan utnyttjat de hydrologiska egenskaper som en, från början, naturlig svacka erbjudit. Genom att förstärka svackan och anlägga en vattenförande grop i svackans mitt har det varit möjligt att utvinna vatten från platsen. Det är inte långsökt att tänka sig att det är invånarna på den gård som är belägen ca 40 m söder om brunnen som varit initiativtagarna till dess anläggande. Gården har vi sedan tidigare daterat till yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0), vilket visade sig stämma väl med de fynd som insamlades ur brunnens fyllning, nämligen flera lerblocksfragment såväl med som utan ornamentik. Därtill hittade Kennet även en fin bronsring i samband med metalldetektering. Längre fram kommer vi att undersöka brunnen i sin helhet, då vår paleoekolog Per Lagerås kommer för att bistå oss i dokumentation och provtagning. Genom att analysera pollen och fröer som ansamlats i brunnens bottensediment hoppas vi få svar på hur det omgivande landskapet sett ut, det vill säga vilka träd och buskar som förekom, samt vilka grödor som odlats på de omgivande fälten.

/Adam

DSC_1084 

Kennet Stark visar upp den bronsring som han genom metalldetektering hittade i brunnsfyllningen. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

 

Något hett i Östra Grevie…

Vi börjar väl med att undersöka några grophus, tänkte vi. I en av groparna såg vi att det i ytan låg väldigt mycket orangefärgad lera, så den skilde ut sig litegrann från andra. Varför såg det ut så? Där måste det finnas något särskilt intressant.

Mollie började skrapa undan jordresterna som fyllt igen gropen och mer och mer orangefärgad lera kom i dagern. Till slut hade hon grävt fram som en stor kaka av lera, med på sina ställen fina platta, hårda ytor. Leran har färgats orange och blivit hård när den har varit i kontakt med stark värme, så vi drog snabbt slutsatsen att det rör sig om resterna av någon slags ugn. Frågan är bara vad den använts till. Baka bröd? Bränna keramik? Röka fisk? Hetta upp stenar som kan stoppas ner i vatten, för att koka upp detta?

Mollie lägger ut en tumstock över den orangebrända leran från ugnskonstruktionen. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Mollie lägger ut en tumstock över den orangebrända leran från ugnskonstruktionen. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Gärna en ugn, säger vi, eftersom vi i våra planer inför undersökningen har skrivit in att vi vill undersöka hushållsekonomin på platsen. Det här är ett bra exempel på att man haft olika verksamheter för sig. Hur gammal ugnen är återstår att ta reda på, men den ligger inte långt ifrån Lindas grophus, som är från vikingatiden. Mollie får fortsätta undersöka ugnen och ta prover, så ska vi komma närmare svar på både hur den har varit byggd och när den användes.

Lågsniffning över de skånska backarna

Såhär i början hjälper en mängd maskiner oss med undersökningen i Östra Grevie. Surr en bit upp i luften, pip strax över markytan, brum och gnissel på flera håll. Visst tar vi bort massor av jord, men vi tar samtidigt reda på hur landskapet formats och om det finns intressanta föremål att plocka upp.

I förra veckan flög vi med en liten fjärrstyrd helikopter över området som ska grävas ut. Under farkosten hängde en liten kamera, som fotograferade ytan. Det verkar kanske tokigt att fotografera innan vi har grävt fram de arkeologiska spåren, men vi tampas med markformationer som inte riktigt motsvaras av ytan i dagens åkrar. Kameran fotograferade inte bara, utan tog också höjdmått, så att vi med datorns hjälp kan göra en digital modell över landskapets böljande utseende. När vi sedan tagit bort den täckande bruna matjorden kan vi jämföra och se om den ursprungliga ytan varierat på samma sätt.

DSC_0241

Pass på, sa Håkan, nu lyfter den. Och så rattade han igång den lilla flygfarkosten, som lyfte med ett ilsket surrande. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

När vi var här och provundersökte upptäckte vi nämligen att jorden på sina ställen var mycket djupare än vad man kunde tro utifrån vad som syns idag. Vind, vatten och plöjning har genom årtusenden skuffat omkring jorden, så att landskapet har slätats ut. Här och nu kan mätningen av ytformerna hjälpa oss när vi undersöker var man haft olika aktiviteter för sig under förhistorien. På längre sikt blir det bra kunskaper, om och när det ska göras andra utgrävningar i området.

DSC_0244

Den lilla helikoptern pilade iväg över vår brummande grävmaskin. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi har också tagit metalldetektorer till hjälp, för att söka efter fynd innan jorden tas bort. Apparaterna piper en del, men med ganska magra resultat (några knappar, några metallsmältor plus en del modernt skrot och skräp) men det här är viktigt att göra, för att kunna jämföra med andra platser som metalldetekterats. Är det här en förhållandevis metallfattig plats? Nå, vi har ytterligare sex veckor på oss att reda ut det.

DSC_0246

Den mörka fläcken som Linda står och gräver i är det som syns av vad som på vikingatiden varit ett grophus. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi håller inte bara på att gräva undan jord, vi har också börjat undersöka de arkeologiska spår som kommit fram. Linda grep sig an ett grophus (se föregående Östra Grevie-blogginlägg), och hittade genast keramikskärvor och en rostig bit av en kniv. Det blir nog mer fynd. Just det grophuset grävde vi nämligen ut en liten del av, vid provundersökningen. Då hittade arkeologen keramikbitar från upp till 10 olika slags kärl, en massa djurben (nötdjur, får/get, häst, svin, tamhöns, skogsduva, gås, katt, torsk, sill, flundra och groda), en sländtrissa i sandsten och en stylus i ben (en slags penna som man ristade i vaxtavlor med). Fynden bedömer vi är från vikingatiden. Det får man säga är mycket och mycket intressanta föremål – hoppas att Linda får fortsatt goda fynd.