Tag Archive for 'järnålder'

Exit Graefhöhae orientali

Efter cirka 800 stolphål, 290 gropar, 150 härdar, 13 brunnar och en massa annat smått och gott är det dags att packa ihop sig från den arkeologiska utgrävningen i Graefhöhae orientali, idag mer känt som Östra Grevie.

DSC_1467

Vi lämnar nu Östra Grevie…  men dagen innan midsommar är det fortfarande fullt snurr på utgrävningen, som man ser från Landsvägen i norra änden av byn. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Dt tidigaste omnämnandet av Östra Grevie härrör från år 1228, då en gård ”in Graefhöhae orientali” doneras till kanikerna i Lunds Domkapitel. ”Graefhöhae” ska utläsas som ”gravhög” och syftar direkt på detta. Vilken eller vilka gravhögar som avses är förstås oklart, men goda kandidater är Bolmers högar som majestätiskt ståtar på en höjd lite väster om byn. ”Orientali” är helt enkelt ett ålderdomligt beteckning för ”öster”. Ett mer bekant namnbruk är Øster Greuie, från år 1543.

Årtal är spännande, men det säger egentligen ingenting om hur gammal byn är. Vi har ju hittat betydligt äldre fornlämningar och föremål, ända från stenåldern via bronsåldern och fram genom järnåldern till vikingatid. Bara för att utgrävningen går mot sitt slut, så har inte de fina fynden sinat.

DSC_1460

I ett av våra grophus hittade Lotten ett par fina sländtrissor. Sådana fungerande som  stabiliserande tyngd när man spann garn på en slända. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1465

Och sedan fann Lotten en nål av ben med fyra ögon, i samma grophus som sländtrissorna. Det är inte de enda fynden från det grophuset, där har vi också hittat kammar, en massa keramik och en islägg (som är en slags skridsko). Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1461

Adam fingrar på något fynd och Lotten letar efter mer spännande saker. De sitter i grophuset (som nämns ovan) och gräver ur fyllningen, för att få koll på olika konstruktionsspår och rädda alla fina fynd. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Nu tar vi med alla fynden, jordproverna, ritningarna, fotona och inmätningarna till kontoret i Lund, för att göra rent, sålla, skicka till experter, registrera och analysera. Sedan blir det en rapport. Det har varit en rolig och givande plats att undersöka och vi hoppas att vi någon gång kommer tillbaka till Östra Grevie, för nya utgrävningar.

DSC_1352

Grävslut – spadarna ställs på lut! So long, Graefhöhae orientali, tack för den här tiden! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

 

 

Bott vid en landsväg

Vi undersöker spåren efter det ena huset efter det andra. Här har varit ett lämpligt ställe att bo på, har man tydligen tyckt, och det kan man gott tänka sig. Omgivna av kullriga, mjuka backar och med vattendrag och vattenhålor lite varstans. Skogsdungar, bra bete och en utmärkt lera att nyttja som byggnadsmaterial. Dessutom längs Landsvägen, eller vad man nu kan ha kallat den under äldre tider.

Sammanlagt har vi tagit reda på uppåt sexton olika byggnader. Det rör sig om långhus, förhistoriens standardvilla, som under olika perioder håller vissa specifika storlekar och dimensioner. Konstruktionen har burits upp av stolpar, som stått parvis inuti respektive hus och tagit trycket av taket. Stolparna har varit nedsänkta i hål i marken och det är dessa stolphål vi nu hittar. Väggarna har varit klenare byggda, men det händer att vi hittar stolphål efter även dessa.

Stolphus

Stolphål kan vara svåra att se, så vi har satt ut små träkubbar på varje. Huset har varit över 30 meter långt och cirka 5,5 meter brett – med enkel matematik kan man uppskatta ytan inomhus till betydligt mer än 150 kvadratmeter. En hyggligt stor kåk från vikingatiden. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Dessutom finns här flera grophus. De flesta är lite oregelbundet ovala eller runda i plan, men det finns också ett par som har rektangulär form. Själva gropen kan vara mellan någon decimeter och en halv meter djup. Våra grophus har haft stolphål i vardera sidan, gavlarna, som burit upp ett sadeltak. I jordfyllningen i grophusen hittar vi fortfarande många och intressanta föremål – det kommer inte riktigt lika många saker i stolphålen till långhusen.

Adams grophus

Adam har gått på djupet i ett grophus. Han har inte riktigt nått botten, utan hejdat sig inför ett fint och ömtåligt fynd, som kräver lite pillrande. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Kammen

Det var en kam! Klart att man snyggade till sig redan på den tiden. Kammen är gjord av ben eller horn, där en skena har nitats fast för att hålla delen med tänder. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Husen kommer förstås från lite olika perioder, men flera hör helt klart hemma i vendeltid och vikingatid, alltså under yngre järnålder (för mellan cirka 1000 och 1500 år sedan). Vissa av husen ser väldigt imponerande ut, välbyggda och rejäla, och man får intryck av att det inte är familjen Vemsomhelst som bott här.

Grophus AK

Ett fullkomligt exemplariskt grophus, foto är taget från östra gaveln. Rektangulär form, med ett stolphål i varje gavel och mindre pinnhål längs väggarna (hålen är markerade med gula pinnar och tvärs över ligger en måttstock som är tre meter lång). Återstår att gräva ut den fjärdedelen som fortfarande är jordfylld. De här slags grophusen har ofta förknippats med lite noblare bosättningar,  om det är så får vi återkomma till när vi vägt samman helheten. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Olas skalle

Mitt på golvet i grophuset på fotot ovan låg en skalle av en häst. Ola undersökte jättenoga och skrev protokoll över alla mått. Det kan nog ha varit en hingst, menar han, men ska fortsätta analyserna senare. Placeringen av skallen var verkligen märklig… den har väl inte legat där när huset användes och knappast hamnat där i efterhand av ren slump. Kan det vara ett slags offer, när huset togs ur funktion? Och vad för slags hus förtjänar sådana handlingar?! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vår utgrävningsplats ligger strax intill det som är känt som Landsvägen (idag har den beteckningen väg 101). Vägen är utritad på kartor från 1600-talet och är alltså en gammal historia, som under flera hundra år en riktig livsnerv genom sydvästra Skåne. Frågan är hur gammal vägen egentligen är? Den kan antagligen föras tillbaka till 1100-talet, tiden för kyrkobyggande och bybildning, men fanns kanske ännu tidigare ändå. Åt sydost längs vägen finns ett par runstenar, och då kanske man kan tänka sig 900-1000-talet. Eller ännu äldre?

Från stor skopa till liten burk – provtagning pågår

Trodde du att arkeologer jobbar mest med små penslar? Nej, nej, nej, så går det inte till… till exempel under veckan som gick har vi grävt både djupt och stort, med hjälp av en stöddig grävmaskin, i jakten på undersökningens minsta fynd.

I en del av undersökningsområdet har vi hittat vida, djupa svackor. Mot botten av svackorna syntes stora, mörka fläckar, som vi antog kunde vara flera olika brunnar, vilka grävts och använts under någon förhistorisk tid.

DSC_1217

Grävmaskinen drar ett rakt snitt igenom en av de förmodade brunnarna, men det fanns fler stycken i samma svacka. Bengt och Per dirigerade Anton att bit för bit skopa sig ner på djupet. Foto: Kennet Stark, Statens Historiska Museer.

Brunnar kan vara knepiga att undersöka, eftersom de kan vara djupa och ofta benägna att rasa eller slabba igen av tillrinnande vatten när man gräver i dem. Så, att ta hjälp av en grävmaskin snabbar inte bara på arbetet utan gör att vi kan jobba säkrare. Sagt och gjort, Anton fick köra fram sin grävmaskin och utifrån arkeologernas observationer och anvisningar lyfte han varsamt bort skikt efter skikt av jordmassor.

DSC_1236

Kennet mäter in ett prov i botten av en av brunnarna, medan Per antecknar noga. Det gäller att ha koll på var provet är taget, så att analysresultaten kopplas till rätt grop, brunn eller stolphål. Foto: Bengt Söderberg, Statens Historiska Museer.

Först och främst skulle vi ta reda på om det verkligen var brunnar. Fortsatte de mörka fläckarna ner på djupet och visade en brunnslik form? Fanns det vattenavsatta massor mot botten? Kanske rentav ett brunnskar, av flätade vidjor, sten eller trä? Ofta hittar man föremål i brunnarna, som antingen har dumpats eller tappats eller rentav med flit placerats i brunnen, i sista fallet kanske som offer. Föremålsfynd hoppades vi alltså också på, eftersom det hjälper till med datering, funktioner och användningen av brunnarna. Och så var Per tillbaka hos oss, för att ta prover och leta biologiska spår: pollen, bevarade fröer och trä, kanske djurben. Allt sådant bevaras extra bra i den våta, syrefattiga miljön i brunnar.

IMG_5595

Till vänster foten till en fotbägare och till höger ett par delar av lerblock. Om man kikar noga på den översta, så kan man ana lite mönster i form av streck som ristats in när leran fortfarande var mjuk. Lerblocken har fungerat som små bärbara värme-element. Föremålen kan vara mellan 2500 och 1600 år gamla, en närmare granskning snävar in dateringen ytterligare. Foto: Torbjörn Brorsson, Kontoret för Keramiska Studier.

Vi hittade mycket riktigt också flera brunnar i svackorna. Inga direkta brunnskar, men i fyllningen i brunnarna låg en del föremål, till exempel delar av lerblock och keramikkärl. Det fanns djurben och Per tog en massa prov på jordlagren. Ur proverna tvättar man fram främst pollen och fröer, men också trä, träkol och små djurben, ibland till och med små snäckor. Analyserna av dessa ger inblick i vild och odlad växtlighet i omgivningarna, dateringar, djurliv och djurhållning. Miljörekonstruktioner är viktiga för att förstå landskap och levnadsvillkor under olika tider, men också hur situationen har förändrats genom årtusendena.

_DSC0095

Här tar Per prover ur torv, ett prov vid varje vit prick, ju längre ner desto äldre. Med kniven smetar han ner ett litet centimeterstort prov i en miniburk – i varje sådan pyttekladd gömmer sig miljoner pollen från träd, buskar, gräs, blommor, ogräs… när man tittar på pollen i mikroskop ser man ett underbart universum av de mest förunderliga former. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Smycka, väva, kamma, hugga

Nu börjar det bli en hel del påsar med fynd. Arkeologerna undersöker gropar, härdar, stolphål och grophus och hittar föremålen från olika tider när platsen varit bebodd.  Samtidigt ger det inblickar i vad man tillverkat, sysslat med, tyckt om, tappat, slängt och gömt…Låt oss få bjuda på ett urval av vad vi samlat in!

Likarmat spänne

En del av ett likarmat spänne i brons, från vikingatiden. Liknande har hittats i till exempel Uppåkra. Anar man en förgyllning? Det får vi klarhet i, när spännet har konserverats. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Spänne

Del av ett annat spänne i brons, som ser ut att vara från äldre järnålder. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Vävtyngd

En vävtyngd av lera låg i kanten av ett grophus, mot botten. Passar prima, vävtyngder hittar vi ofta i grophus. Tyngden har hängt i änden på varptrådarna i en stående väv. Övriga fynd i samma grophus tyder på att det rör sig om vikingatiden. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Kamfragment

En bit av en kam, gjord av djurben. Hittades i samma grophus som vävtyngden. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

_DSC0044

Stenåldern hugger till! Här är en del av eggen till en slipad flintyxa. Det tog ett par timmar att hugga till yxans form, sedan krävdes sisådär åtta timmar för att slipa den slät och len. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Per, Ola och jakten på ett svunnet landskap

Vår undersöknings viktigaste infallsvinkel är att kartlägga bronsålders- och järnåldersmänniskans hushållsekonomi i ett ekologiskt landskapsperspektiv. Det är lätt att föreställa sig att det kuperade backlandskapet har varit svårt att bedriva jordbruk i, men att det däremot kan ha lämpat sig bättre för kreatursdrift. Vi vet däremot inte med säkerhet att så varit fallet.

Vi vill gärna få reda på vad basen i människans hushållsekonomi har varit, vilka grödor man har odlat och hur stor andel av näringsfånget som odlingen har varit i förhållande till kreaturshållning.

Hursomhelst har människans mångtusenåriga närvaro kraftigt påverkat och förändrat landskapet, exempelvis genom avskogning, uppodling och betesdrift. Växtarter har utplånats och nya har tillkommit allt eftersom biotoperna förändrats. Genom att analysera fröer och pollen ur de prover vi samlar in kan vi få en bild av människans roll i denna förändringsprocess. Hushållsavfall och inte minst djurben, som är spår efter vad man ätit, berättar för oss hur djurhållningen sett ut. Därigenom kan vi få svar på vilka djurarter som funnits på gårdarna, i vilken omfattning djurhållningen bedrivits och hur människan valt att prioritera sitt näringsfång i förhållande till det omgivande landskapets karaktär.

_DSC0300

Ola Magnell förevisas en del av det benmaterial som Lotten Haglund insamlat från en avfallsgrop. Per Lagerås lyssnar intresserat. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Igår var två av specialister på plats för att diskutera med oss hur vi bäst får svar på våra frågor. Per Lagerås är paleoekolog och analyserar framförallt pollen, sädeskorn, fröer och annat växtmaterial, medan Ola Magnell är animalosteolog, det vil säga specialist på djurben. Tillsammans är de nyckelfigurer som ni kommer att få bekanta er med fler gånger framöver. Inte minst kommer de att vara med vid undersökandet av de brunnar som vi tidigare berättat om. Just brunnsmiljöer är nämligen ypperliga när det gäller bevarande av pollen- och frömaterial. Vattnet leder också till goda bevaringsförhållanden för benmaterial, så förhoppningsvis kommer även Ola att få fram ett material att analysera.

Till vår lycka har vi nu identifierat flera brunnar, alla norr om Bolmersvägen i det område som vi innan undersökningen pekat ut som just ett möjligt brunnsområde!

/Adam

_DSC0305

Per Lagerås dokumenterar och provtar en utdränerad och överplöjd torvbildning. I torven hoppas han hitta ett bevarat frö- och växtmaterial som kan bistå i rekonstruerandet av det omgivande landskapet och dess artsammansättning. Ola Magnell hittade märgspaltade och styckade benfragment från nötkreatur och häst i samma torvbildning. Hästbenet antyder att det rör sig om måltidsrester från brons- eller järnålder. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.