Tag Archive for 'järnålder'

Ales stenar – ny artikel

Tidningarna rapporterar om besöksrekord vid Ales stenar denna sommar. Dragningskraften hos skeppssättningen på backen ovanför Kåseberga tycks inte mattas av. Siffror från Tilllväxtverket uppger 750 000 besök under tidigare år (jodå, det sitter räknare på strategiska platser och tickar in förbipasserande). Det är en hög siffra, som vittnar om oräkneliga skolklasser, dagliga hund-promenader, busslaster av långväga turister, filminspelningar (stenarna har till exempel figurerat i Eurovision Song Contest 2016 och en Bollywood-skräckfilm) och barnfamiljer som stretar i backarna. Häromdagen gick Kåsebergaloppet, som bör ha adderat minst ett par hundra nya besök, bara det.

Vad upplever man vid Ales stenar? Himmel, hav, horisont. En vidsträckt grässlänt med sandiga stigar. Femtionio stora stenar, glest uppställda i spetsoval formation. Vindarna spelar fritt. En plats som är sig själv nog.

DSC_0155

Titta, Ales stenar! Ovanligt folktomt, men så var det ju i december. Foto: Bengt Söderberg, Arkeologerna.

Men Ales stenar har större sammanhang. En historia som bottnar i vikingatiden, med resurs- och idérika människor som reste stenarna i sitt samhälle, i sin tids landskap, utifrån sin tids tankevärld. En skeppssättning i samma monumentala form som förekommer på andra håll i Sydskandinavien. Ett landmärke med många ändamål, då som nu.

I en färsk artikel summeras kunskapsläget för Ales stenar och fornlämningen sätts i relation till andra monumentala skeppssättningar samt landskap och samhälle under perioden 550-1050 e Kr. Artikeln heter ”New light on Ale’s Stones. A monumental ship-setting in the province of Skåne, Sweden”. Den är publicerad på engelska i Lund Archaeological Review 2015, en vetenskaplig tidskrift utgiven av institutionen för Arkeologi och Antikens historia vid Lunds universitet. Författare är Bengt Söderberg och Annika Knarrström.

Abstract:

This article deals with the largest preserved ship-setting in Sweden, Ale’s Stones, situated on the Kåseberga ridge in the south-eastern part of the province of Skåne. The monument was subject to a research project which was initiated in 1987 by the late Professor Märta Strömberg at the Department of Archaeology, University of Lund, and carried on well into the 21st century. Different aspects and archaeological results were published and discussed in a number of articles, by Strömberg and other scientists engaged in the project. The excavations carried out by the project have also been described in some detail in a report published by the National Heritage Board in 2012. In this article we will recapitulate and update the state of knowledge regarding the monument and its setting. The site is also examined in relation to: (1) The distribution and contexts of similar monumental ship-settings in Denmark and Sweden; and (2) The local landscape. It is concluded that research along these lines is vital in order to contextualize Ale’s Stones.

 

Ales stenar tryggt för ankar

Efter stormen Gorm verkade det lämpligt att Arkeologerna tittade till Ales stenar. Skulle stenskeppet ligga kvar eller hade det slitit sina förtöjningar?

Lyckligtvis hade det inte rubbat sig en centimeter. Vi var ensamma vid besöket, det är väl få turister en vanlig tisdag i december. Strålande klar utsikt, intressanta fynd i rasbranterna, betänkligt slitage på marken närmast kring monumentets stenar medan vårt schakt från undersökningen 2012 däremot kunde knappt urskiljas (se http://www.uvblogg.se/wordpress/category/ales-stenar/).

DSC_0168

Bengt betraktar utsikten över stenskeppets akter. I förgrunden den så kallade altarstenen. Foto: Annika Knarrström, Arkeologerna.

Resultaten från nämnda undersökning har nyligen presenterats i en artikel:

Söderberg, B. & Wallebom, B. 2015. Monumental make-over? Remains of a long dolmen close to the ship-setting Ale’s stones. In: Small things – wide horizons. Studies in honour of Birgitta Hårdh. Edited by Lars Larsson, Fredrik Ekengren, Bertil Helgesson & Bengt Söderberg. Archaeopress Publishing Ltd.

Abstract:

This article deals with the site of the largest preserved ship-setting in Sweden, Ale’s stones, situated at the Kåseberga ridge in south-east Scania. The site is described and the late Iron Age monument is briefly discussed in relation to similar monumental ship-settings in Scandinavia. In 2012 the writers of this article took part in a research project “Ale’s stones in a new light” inspired by a hypothesis put forward by professor Märta Strömberg, that the ship-setting was built of re-cycled boulders, i.e. taken from older monuments in the district. A small excavation based on the results of a geophysical prospection was carried out, resulting in the find of traces from a Neolithic long-dolmen close to the ship-setting. The connection between the now standing and the disappeared monument is discussed and, finally, the question of how to put the monuments in a wider context is touched upon.

Exit Graefhöhae orientali

Efter cirka 800 stolphål, 290 gropar, 150 härdar, 13 brunnar och en massa annat smått och gott är det dags att packa ihop sig från den arkeologiska utgrävningen i Graefhöhae orientali, idag mer känt som Östra Grevie.

DSC_1467

Vi lämnar nu Östra Grevie…  men dagen innan midsommar är det fortfarande fullt snurr på utgrävningen, som man ser från Landsvägen i norra änden av byn. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Dt tidigaste omnämnandet av Östra Grevie härrör från år 1228, då en gård ”in Graefhöhae orientali” doneras till kanikerna i Lunds Domkapitel. ”Graefhöhae” ska utläsas som ”gravhög” och syftar direkt på detta. Vilken eller vilka gravhögar som avses är förstås oklart, men goda kandidater är Bolmers högar som majestätiskt ståtar på en höjd lite väster om byn. ”Orientali” är helt enkelt ett ålderdomligt beteckning för ”öster”. Ett mer bekant namnbruk är Øster Greuie, från år 1543.

Årtal är spännande, men det säger egentligen ingenting om hur gammal byn är. Vi har ju hittat betydligt äldre fornlämningar och föremål, ända från stenåldern via bronsåldern och fram genom järnåldern till vikingatid. Bara för att utgrävningen går mot sitt slut, så har inte de fina fynden sinat.

DSC_1460

I ett av våra grophus hittade Lotten ett par fina sländtrissor. Sådana fungerande som  stabiliserande tyngd när man spann garn på en slända. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1465

Och sedan fann Lotten en nål av ben med fyra ögon, i samma grophus som sländtrissorna. Det är inte de enda fynden från det grophuset, där har vi också hittat kammar, en massa keramik och en islägg (som är en slags skridsko). Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

DSC_1461

Adam fingrar på något fynd och Lotten letar efter mer spännande saker. De sitter i grophuset (som nämns ovan) och gräver ur fyllningen, för att få koll på olika konstruktionsspår och rädda alla fina fynd. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Nu tar vi med alla fynden, jordproverna, ritningarna, fotona och inmätningarna till kontoret i Lund, för att göra rent, sålla, skicka till experter, registrera och analysera. Sedan blir det en rapport. Det har varit en rolig och givande plats att undersöka och vi hoppas att vi någon gång kommer tillbaka till Östra Grevie, för nya utgrävningar.

DSC_1352

Grävslut – spadarna ställs på lut! So long, Graefhöhae orientali, tack för den här tiden! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

 

 

Bott vid en landsväg

Vi undersöker spåren efter det ena huset efter det andra. Här har varit ett lämpligt ställe att bo på, har man tydligen tyckt, och det kan man gott tänka sig. Omgivna av kullriga, mjuka backar och med vattendrag och vattenhålor lite varstans. Skogsdungar, bra bete och en utmärkt lera att nyttja som byggnadsmaterial. Dessutom längs Landsvägen, eller vad man nu kan ha kallat den under äldre tider.

Sammanlagt har vi tagit reda på uppåt sexton olika byggnader. Det rör sig om långhus, förhistoriens standardvilla, som under olika perioder håller vissa specifika storlekar och dimensioner. Konstruktionen har burits upp av stolpar, som stått parvis inuti respektive hus och tagit trycket av taket. Stolparna har varit nedsänkta i hål i marken och det är dessa stolphål vi nu hittar. Väggarna har varit klenare byggda, men det händer att vi hittar stolphål efter även dessa.

Stolphus

Stolphål kan vara svåra att se, så vi har satt ut små träkubbar på varje. Huset har varit över 30 meter långt och cirka 5,5 meter brett – med enkel matematik kan man uppskatta ytan inomhus till betydligt mer än 150 kvadratmeter. En hyggligt stor kåk från vikingatiden. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Dessutom finns här flera grophus. De flesta är lite oregelbundet ovala eller runda i plan, men det finns också ett par som har rektangulär form. Själva gropen kan vara mellan någon decimeter och en halv meter djup. Våra grophus har haft stolphål i vardera sidan, gavlarna, som burit upp ett sadeltak. I jordfyllningen i grophusen hittar vi fortfarande många och intressanta föremål – det kommer inte riktigt lika många saker i stolphålen till långhusen.

Adams grophus

Adam har gått på djupet i ett grophus. Han har inte riktigt nått botten, utan hejdat sig inför ett fint och ömtåligt fynd, som kräver lite pillrande. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Kammen

Det var en kam! Klart att man snyggade till sig redan på den tiden. Kammen är gjord av ben eller horn, där en skena har nitats fast för att hålla delen med tänder. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Husen kommer förstås från lite olika perioder, men flera hör helt klart hemma i vendeltid och vikingatid, alltså under yngre järnålder (för mellan cirka 1000 och 1500 år sedan). Vissa av husen ser väldigt imponerande ut, välbyggda och rejäla, och man får intryck av att det inte är familjen Vemsomhelst som bott här.

Grophus AK

Ett fullkomligt exemplariskt grophus, foto är taget från östra gaveln. Rektangulär form, med ett stolphål i varje gavel och mindre pinnhål längs väggarna (hålen är markerade med gula pinnar och tvärs över ligger en måttstock som är tre meter lång). Återstår att gräva ut den fjärdedelen som fortfarande är jordfylld. De här slags grophusen har ofta förknippats med lite noblare bosättningar,  om det är så får vi återkomma till när vi vägt samman helheten. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Olas skalle

Mitt på golvet i grophuset på fotot ovan låg en skalle av en häst. Ola undersökte jättenoga och skrev protokoll över alla mått. Det kan nog ha varit en hingst, menar han, men ska fortsätta analyserna senare. Placeringen av skallen var verkligen märklig… den har väl inte legat där när huset användes och knappast hamnat där i efterhand av ren slump. Kan det vara ett slags offer, när huset togs ur funktion? Och vad för slags hus förtjänar sådana handlingar?! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vår utgrävningsplats ligger strax intill det som är känt som Landsvägen (idag har den beteckningen väg 101). Vägen är utritad på kartor från 1600-talet och är alltså en gammal historia, som under flera hundra år en riktig livsnerv genom sydvästra Skåne. Frågan är hur gammal vägen egentligen är? Den kan antagligen föras tillbaka till 1100-talet, tiden för kyrkobyggande och bybildning, men fanns kanske ännu tidigare ändå. Åt sydost längs vägen finns ett par runstenar, och då kanske man kan tänka sig 900-1000-talet. Eller ännu äldre?

Från stor skopa till liten burk – provtagning pågår

Trodde du att arkeologer jobbar mest med små penslar? Nej, nej, nej, så går det inte till… till exempel under veckan som gick har vi grävt både djupt och stort, med hjälp av en stöddig grävmaskin, i jakten på undersökningens minsta fynd.

I en del av undersökningsområdet har vi hittat vida, djupa svackor. Mot botten av svackorna syntes stora, mörka fläckar, som vi antog kunde vara flera olika brunnar, vilka grävts och använts under någon förhistorisk tid.

DSC_1217

Grävmaskinen drar ett rakt snitt igenom en av de förmodade brunnarna, men det fanns fler stycken i samma svacka. Bengt och Per dirigerade Anton att bit för bit skopa sig ner på djupet. Foto: Kennet Stark, Statens Historiska Museer.

Brunnar kan vara knepiga att undersöka, eftersom de kan vara djupa och ofta benägna att rasa eller slabba igen av tillrinnande vatten när man gräver i dem. Så, att ta hjälp av en grävmaskin snabbar inte bara på arbetet utan gör att vi kan jobba säkrare. Sagt och gjort, Anton fick köra fram sin grävmaskin och utifrån arkeologernas observationer och anvisningar lyfte han varsamt bort skikt efter skikt av jordmassor.

DSC_1236

Kennet mäter in ett prov i botten av en av brunnarna, medan Per antecknar noga. Det gäller att ha koll på var provet är taget, så att analysresultaten kopplas till rätt grop, brunn eller stolphål. Foto: Bengt Söderberg, Statens Historiska Museer.

Först och främst skulle vi ta reda på om det verkligen var brunnar. Fortsatte de mörka fläckarna ner på djupet och visade en brunnslik form? Fanns det vattenavsatta massor mot botten? Kanske rentav ett brunnskar, av flätade vidjor, sten eller trä? Ofta hittar man föremål i brunnarna, som antingen har dumpats eller tappats eller rentav med flit placerats i brunnen, i sista fallet kanske som offer. Föremålsfynd hoppades vi alltså också på, eftersom det hjälper till med datering, funktioner och användningen av brunnarna. Och så var Per tillbaka hos oss, för att ta prover och leta biologiska spår: pollen, bevarade fröer och trä, kanske djurben. Allt sådant bevaras extra bra i den våta, syrefattiga miljön i brunnar.

IMG_5595

Till vänster foten till en fotbägare och till höger ett par delar av lerblock. Om man kikar noga på den översta, så kan man ana lite mönster i form av streck som ristats in när leran fortfarande var mjuk. Lerblocken har fungerat som små bärbara värme-element. Föremålen kan vara mellan 2500 och 1600 år gamla, en närmare granskning snävar in dateringen ytterligare. Foto: Torbjörn Brorsson, Kontoret för Keramiska Studier.

Vi hittade mycket riktigt också flera brunnar i svackorna. Inga direkta brunnskar, men i fyllningen i brunnarna låg en del föremål, till exempel delar av lerblock och keramikkärl. Det fanns djurben och Per tog en massa prov på jordlagren. Ur proverna tvättar man fram främst pollen och fröer, men också trä, träkol och små djurben, ibland till och med små snäckor. Analyserna av dessa ger inblick i vild och odlad växtlighet i omgivningarna, dateringar, djurliv och djurhållning. Miljörekonstruktioner är viktiga för att förstå landskap och levnadsvillkor under olika tider, men också hur situationen har förändrats genom årtusendena.

_DSC0095

Här tar Per prover ur torv, ett prov vid varje vit prick, ju längre ner desto äldre. Med kniven smetar han ner ett litet centimeterstort prov i en miniburk – i varje sådan pyttekladd gömmer sig miljoner pollen från träd, buskar, gräs, blommor, ogräs… när man tittar på pollen i mikroskop ser man ett underbart universum av de mest förunderliga former. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.