Tag Archive for 'keramik'

För barn och vuxna i Östra Grevie

Kolla, en hästsko! Den kan du nog få hittelön för, sa barnen till varandra. Ivriga händer, leriga skor och tusen frågor, när skolbarnen kom en förmiddag och hjälpte till med utgrävningen.

_DSC0012

_DSC0032

Ett myller av arkeologer! Jätteroligt, tyckte många av barnen, och vi också! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi ville gärna dela med oss av det roliga med arkeologi, så vi bjöd in ett par tredje-klasser från skolan i Västra Ingelstad (som ligger närmast till Östra Grevie) för att uppleva lite fältarbete. Museipedagogerna Maria och Anette från Trelleborgs museum och Malmö museer förberedde klasserna och visade dem bilder och saker från utgrävningen. Sedan kom varje klass hit till oss ett par timmar vardera, tillsammans med sina lärare och museipedagogerna. Vi hade förberett med spadar, grävskedar och hinkar och visade några gropar som såg ut att kunna bli spännande att gräva i.

_DSC0037

Är det en sten, eller vad? Museipedagogen Maria visade och svarade. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Mycket riktigt hittade barnen en massa saker: keramikbitar, djurben, föremål av järn och flinta. Barnen var jätteproffsiga och sade ”avslag” om flintorna, skrev noga upp groparnas identitetsnummer på påsarna, hade med egna knäskydd och grävde ordentligt djupt, så att de inte skulle missa något.

_DSC0019

Visst är det en hästsko! Det är hemskt roligt att hitta saker – det tycker alla arkeologer. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vad många frågor! Är det här något? Vad är det orange för något? Kolla, är det här kol?! Har dom haft grillfest här, eller? Varför är det grönt på keramiken? Vad är det svåraste du grävt ut? Kan vi aldrig få prova metalldetektorerna?! Vad har det här varit för djur?

_DSC0042

Skärvor av keramik, delar av djurben och saker av järn. En hel hink med fynd blev det, prydligt nedstoppade i fyndpåsar. Den lilla käken i mitten var svår att lista ut. Vilket djur? Så vi fotade, mejlade från fält till djurbensexperten Ola inne på kontoret i Lund och fick bums svar: ”Hej! Det är en underkäke från en liten gris på kring ett år, den har tappat några mjölktänder (framtänder), men har några kvar som den skulle ha tappat ett halvt år senare ifall den fått leva så länge. Hälsningar Ola.” Wow, sa barnen, och tyckte lite synd om den lille grisen. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Det var jätteroligt att träffa er, tycker vi, och vi hoppas att ni blivit riktigt intresserade av arkeologi, förhistoria och historia!

FÖREDRAG:

Torsdagen den 28e maj berättar arkeologen Adam Bolander om arkeologin kring Östra Grevie och om den pågående utgrävningen i synnerhet. Arrangemanget äger rum på Pub Mose i vassen i Östra Grevie, kl 18.30 (föranmälan!). Se mer på Östra Grevie byalags hemsida: http://ostragreviebyalag.weebly.com/.

Lågsniffning över de skånska backarna

Såhär i början hjälper en mängd maskiner oss med undersökningen i Östra Grevie. Surr en bit upp i luften, pip strax över markytan, brum och gnissel på flera håll. Visst tar vi bort massor av jord, men vi tar samtidigt reda på hur landskapet formats och om det finns intressanta föremål att plocka upp.

I förra veckan flög vi med en liten fjärrstyrd helikopter över området som ska grävas ut. Under farkosten hängde en liten kamera, som fotograferade ytan. Det verkar kanske tokigt att fotografera innan vi har grävt fram de arkeologiska spåren, men vi tampas med markformationer som inte riktigt motsvaras av ytan i dagens åkrar. Kameran fotograferade inte bara, utan tog också höjdmått, så att vi med datorns hjälp kan göra en digital modell över landskapets böljande utseende. När vi sedan tagit bort den täckande bruna matjorden kan vi jämföra och se om den ursprungliga ytan varierat på samma sätt.

DSC_0241

Pass på, sa Håkan, nu lyfter den. Och så rattade han igång den lilla flygfarkosten, som lyfte med ett ilsket surrande. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

När vi var här och provundersökte upptäckte vi nämligen att jorden på sina ställen var mycket djupare än vad man kunde tro utifrån vad som syns idag. Vind, vatten och plöjning har genom årtusenden skuffat omkring jorden, så att landskapet har slätats ut. Här och nu kan mätningen av ytformerna hjälpa oss när vi undersöker var man haft olika aktiviteter för sig under förhistorien. På längre sikt blir det bra kunskaper, om och när det ska göras andra utgrävningar i området.

DSC_0244

Den lilla helikoptern pilade iväg över vår brummande grävmaskin. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi har också tagit metalldetektorer till hjälp, för att söka efter fynd innan jorden tas bort. Apparaterna piper en del, men med ganska magra resultat (några knappar, några metallsmältor plus en del modernt skrot och skräp) men det här är viktigt att göra, för att kunna jämföra med andra platser som metalldetekterats. Är det här en förhållandevis metallfattig plats? Nå, vi har ytterligare sex veckor på oss att reda ut det.

DSC_0246

Den mörka fläcken som Linda står och gräver i är det som syns av vad som på vikingatiden varit ett grophus. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi håller inte bara på att gräva undan jord, vi har också börjat undersöka de arkeologiska spår som kommit fram. Linda grep sig an ett grophus (se föregående Östra Grevie-blogginlägg), och hittade genast keramikskärvor och en rostig bit av en kniv. Det blir nog mer fynd. Just det grophuset grävde vi nämligen ut en liten del av, vid provundersökningen. Då hittade arkeologen keramikbitar från upp till 10 olika slags kärl, en massa djurben (nötdjur, får/get, häst, svin, tamhöns, skogsduva, gås, katt, torsk, sill, flundra och groda), en sländtrissa i sandsten och en stylus i ben (en slags penna som man ristade i vaxtavlor med). Fynden bedömer vi är från vikingatiden. Det får man säga är mycket och mycket intressanta föremål – hoppas att Linda får fortsatt goda fynd.

Fina fynd från Falsterbo

Nu gräver vi för glatta livet i Falsterbo. Och till alla er som undrar om vi hittar något, så kan vi säga att det gör vi! Diken, nedgrävda tunnor, diverse gropar samt en svärm av stolphål. Dessutom kvarlämnade tingestar, främst skärvor från krus gjorda i stengods, men smått och gott annat. Se här, några fina fynd:

 

DSC_0134

DSC_0143

Ovan foten till två olika krus (foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer). Det rör sig om så kallat Siegburg-stengods, som under senmedeltiden importerades från trakten av Bonn i Tyskland. Vi hittar faktiskt riktigt många skärvor av stengods likt den här typen, men det kanske inte är så konstigt eftersom vi är på lübeckarnas handelsområde (läs mer om detta under tidigare blogginlägg från Falsterbo). Som ett lustigt sammanträffande gräver vi strax intill Siegburgska vägen i Falsterbo.

 

mynt  beskuren vänd

Ett av våra mynt (foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer). Våra få mynt, ska påpekas. Trots idogt sökande med metalldetektor har vi än så länge hittat mycket färre mynt än vi väntade oss – vi föreställde oss att inom ett sådant här handelsområde hade pengarna rullat. Men så fick vi trevligt och upplysande besök av den arkeolog som ägnat betydande del av sin forskning åt Falsterbo, nämligen Lars Ersgård. Och han var inte särskilt förvånad, utan förklarade att betydligt fler mynt har hittats vid utgrävningar inom fiskarnas områden, längre utåt strandlinjerna kring Falsterbo och Skanör. Det tycks som om transaktionerna ägde rum där, snarare än inom handelsområdena!

Vi har inte hunnit titta närmare på var silvermyntet ovan kommer ifrån eller under vilken tid det användes, men eftersom det är i så gott skick lär det gå lätt att ta reda på.

 

Utsikt från projektledarrummet

Som projektledare på en arkeologisk utgrävning missar man mycket av det roliga. Det mesta faktiskt. Inte det att man aldrig har kul, men man går miste om det som är så speciellt med att jobba som fältarkeolog, fältkänslan och alla historier och myter. I sandstorm och lervälling där utanför mitt (för säkerhets skull gallerförsedda) projektledarfönster berättas och skapas i detta nu historier från gamla och nyligen gjorda utgrävningar. Att vara arkeolog i början av sin karriär innebär nämligen att flänga land och rike kring och delta i utgrävningar där det för tillfället behövs folk. Varje gång man kommer till en ny undersökning möter man nya och gamla bekantskaper, alla lika sugna på att höra och berätta.

Anna blogg Bild1Bild 1. Utsikt från projektledarfönstret. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Ofta handlar historierna om någon stackare som råkat göra en blunder. De berättas på ett hyfsat medlidsamt sätt (utan att för den skull förminska nöjespotentialen). Alla vet att nästa gång kan det vara ens egen tur att figurera i en myt som sprids säsongssnabbt över hela landet. De bästa berättelserna återberättas i åratal och förlänger livet på många.

Man missar också UPPTÄCKTSSTUNDERNA. Känslan därute, när man precis gräver fram ett pärlhalsband, en yxa eller en 6000 år gammal kruka som ingen rört sedan dess. Igår kom 4 fyllfat in, överfulla med skärvor från ett sjukt stort kärl från TNI (tidigneolitikums äldsta del, ca 6000 år gammalt). Det största jag har sett!

Anna blogg bild3Bild 2. 6000 år gammalt kärl, just inkommet från fält. Foto: i all hast Kristian Brink, Sydsvensk Arkeologi AB.

Det här kärlet måste ha haft en diameter på minst 40, kanske 50 cm. Inget man fyller och bär runt på. Däremot lämpligt om man vill lagra något i stor mängd, att konsumera på plats. Eftersom vi har hittat en ugn från samma period, tillsammans med sädeskorn som skulle kunna vara spår av maltrostning, går mina tankar osökt till öltunna. Med hjälp av diverse naturvetenskapliga analyser hoppas vi kunna få svar på detta under nästa år.

Anna blogg bild2Bild 3. Fältkollegor äter lunch, jag snyltar på stämningen. Foto Anna Lagergren.

Som projektledare kan man snylta på fältkänslan, genom att lyssna på avstånd och njuta av rasterna när alla kommer in och sorlar, skrattar, ångar och skitar ner. Och genom att lägga vantarna på fynden när de kommer in. Att vara projektledare är rätt bra ändå. Och vid närmare eftertanke så berättas och förbättras den arkeologiska historieskatten även i kontorsboden!

Anna blogg bild4Bild 4. Håkan Aspeborg traderar i kontorsboden. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Trevlig helg!

//Anna Lagergren, Raä.

Punkt 4 – gåvan av flinta och keramik

Nästan var man än går i den här delen av Skåne så hittar man flinta. Stora klumpar vid stränderna, flisiga skärvor i åkrar, ofta i mörkgrått eller svart, men ibland skimrande i kolabrunt, brandgult eller blått.

Flinta bildades för mellan 100 och 65 miljoner år sedan, av kiselrester efter växter och djur som förmultnat. Mikrostrukturen i mineralet är så fin att den går att klyva i vilken riktning som helst. Människan har gjort redskap av sten under cirka 2,5 miljoner år. Den skånska flintan får räknas som ett av de bästa råmaterialen: vasst, formbart och hårt. Långt efter stenåldern slut har människor gjort redskap av den skånska hårdvaran.

Flintsmide kallas det, när man formar flintan till olika redskap. Genom att slå på ett större stycke flinta med en vanlig, rund sten (eller en klubba av t ex älghorn) kan man få loss flisor och slag för slag få fram t ex en yxa. Eller också kan man ta ett stort avslag och knacka på det, tills rätt form skapats.

Slipade flintyxor hör bondestenåldern till. Om de inte var allt för långa var de användbara också: en god timmerman med en vass flintyxa kunde fälla ett 25 cm tjock stam på en dryg halvtimme. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet

Slipade flintyxor hör bondestenåldern till. Om de inte var allt för långa var de användbara också: en god timmerman med en vass flintyxa kunde fälla ett 25 cm tjock stam på en dryg halvtimme. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet

För att bli en riktigt skicklig flintsmed och knacka och slipa fram en sådan yxa som på bilden måste man träna mycket, mycket. När väl kunskapen sitter så tar det faktiskt ändå inte mer än någon halvtimme att knacka fram en sådan yxa. Sedan tar det upp till 10 timmar att slipa dess yta slät.

Keramik har funnits en betydligt kortare tid. Den äldsta keramiken i världen är cirka 12000 år gammal. Till Skåne kom kunskapen om att tillverka keramik för ungefär 6500 år sedan. Vid den tiden hade människorna precis bara börjat med något som liknar jordbruk.

Keramikkrukorna användes i början inte i matlagningen, men var bra för att förvara mat i. Särskilt bra är keramik för att förvara jästa matvaror i. Det sociala behovet av jästa drycker, såsom öl och vin, har föreslagits som en avgörande faktor för att keramik blev mer använt.

Den keramiska konstfärdigheten var enorm under bondestenåldern. Kärl från gånggriften i Västra Hoby. Foto: Bengt Almgren, LUHM.

Den keramiska konstfärdigheten var enorm under bondestenåldern. Kärl från gånggriften i Västra Hoby. Foto: Bengt Almgren, LUHM.

Det kräver kunskaper för att få till rätt blandning av lera och fint grus, forma en stor kruka som inte blir skev eller trillar ihop, dekorera ytan, elda igång ett tillräckligt hett bål och sedan bränna krukan hård och tät, utan att den spricker.

Keramiken som har hittats i området ser ut att vara gjord av traktens lera. Oftast är det bara små skärvor, där man ser små hål eller inristade streck som dekoration i ytan. Många av keramikskärvorna är från bondestenåldern. Variationen är stor, i form, storlek och dekor. Alltifrån stora krukor till små koppar, vida fat, skedar och med fantastiskt stiliga mönster på utsidan. Något riktigt fint kanske valts ut som offergåva, men vem tänktes som mottagare lär vi inte få veta.