Tag Archive for 'keramik'

Fina fynd från Falsterbo

Nu gräver vi för glatta livet i Falsterbo. Och till alla er som undrar om vi hittar något, så kan vi säga att det gör vi! Diken, nedgrävda tunnor, diverse gropar samt en svärm av stolphål. Dessutom kvarlämnade tingestar, främst skärvor från krus gjorda i stengods, men smått och gott annat. Se här, några fina fynd:

 

DSC_0134

DSC_0143

Ovan foten till två olika krus (foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer). Det rör sig om så kallat Siegburg-stengods, som under senmedeltiden importerades från trakten av Bonn i Tyskland. Vi hittar faktiskt riktigt många skärvor av stengods likt den här typen, men det kanske inte är så konstigt eftersom vi är på lübeckarnas handelsområde (läs mer om detta under tidigare blogginlägg från Falsterbo). Som ett lustigt sammanträffande gräver vi strax intill Siegburgska vägen i Falsterbo.

 

mynt  beskuren vänd

Ett av våra mynt (foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer). Våra få mynt, ska påpekas. Trots idogt sökande med metalldetektor har vi än så länge hittat mycket färre mynt än vi väntade oss – vi föreställde oss att inom ett sådant här handelsområde hade pengarna rullat. Men så fick vi trevligt och upplysande besök av den arkeolog som ägnat betydande del av sin forskning åt Falsterbo, nämligen Lars Ersgård. Och han var inte särskilt förvånad, utan förklarade att betydligt fler mynt har hittats vid utgrävningar inom fiskarnas områden, längre utåt strandlinjerna kring Falsterbo och Skanör. Det tycks som om transaktionerna ägde rum där, snarare än inom handelsområdena!

Vi har inte hunnit titta närmare på var silvermyntet ovan kommer ifrån eller under vilken tid det användes, men eftersom det är i så gott skick lär det gå lätt att ta reda på.

 

Utsikt från projektledarrummet

Som projektledare på en arkeologisk utgrävning missar man mycket av det roliga. Det mesta faktiskt. Inte det att man aldrig har kul, men man går miste om det som är så speciellt med att jobba som fältarkeolog, fältkänslan och alla historier och myter. I sandstorm och lervälling där utanför mitt (för säkerhets skull gallerförsedda) projektledarfönster berättas och skapas i detta nu historier från gamla och nyligen gjorda utgrävningar. Att vara arkeolog i början av sin karriär innebär nämligen att flänga land och rike kring och delta i utgrävningar där det för tillfället behövs folk. Varje gång man kommer till en ny undersökning möter man nya och gamla bekantskaper, alla lika sugna på att höra och berätta.

Anna blogg Bild1Bild 1. Utsikt från projektledarfönstret. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Ofta handlar historierna om någon stackare som råkat göra en blunder. De berättas på ett hyfsat medlidsamt sätt (utan att för den skull förminska nöjespotentialen). Alla vet att nästa gång kan det vara ens egen tur att figurera i en myt som sprids säsongssnabbt över hela landet. De bästa berättelserna återberättas i åratal och förlänger livet på många.

Man missar också UPPTÄCKTSSTUNDERNA. Känslan därute, när man precis gräver fram ett pärlhalsband, en yxa eller en 6000 år gammal kruka som ingen rört sedan dess. Igår kom 4 fyllfat in, överfulla med skärvor från ett sjukt stort kärl från TNI (tidigneolitikums äldsta del, ca 6000 år gammalt). Det största jag har sett!

Anna blogg bild3Bild 2. 6000 år gammalt kärl, just inkommet från fält. Foto: i all hast Kristian Brink, Sydsvensk Arkeologi AB.

Det här kärlet måste ha haft en diameter på minst 40, kanske 50 cm. Inget man fyller och bär runt på. Däremot lämpligt om man vill lagra något i stor mängd, att konsumera på plats. Eftersom vi har hittat en ugn från samma period, tillsammans med sädeskorn som skulle kunna vara spår av maltrostning, går mina tankar osökt till öltunna. Med hjälp av diverse naturvetenskapliga analyser hoppas vi kunna få svar på detta under nästa år.

Anna blogg bild2Bild 3. Fältkollegor äter lunch, jag snyltar på stämningen. Foto Anna Lagergren.

Som projektledare kan man snylta på fältkänslan, genom att lyssna på avstånd och njuta av rasterna när alla kommer in och sorlar, skrattar, ångar och skitar ner. Och genom att lägga vantarna på fynden när de kommer in. Att vara projektledare är rätt bra ändå. Och vid närmare eftertanke så berättas och förbättras den arkeologiska historieskatten även i kontorsboden!

Anna blogg bild4Bild 4. Håkan Aspeborg traderar i kontorsboden. Foto: Anna Lagergren, Raä.

Trevlig helg!

//Anna Lagergren, Raä.

Punkt 4 – gåvan av flinta och keramik

Nästan var man än går i den här delen av Skåne så hittar man flinta. Stora klumpar vid stränderna, flisiga skärvor i åkrar, ofta i mörkgrått eller svart, men ibland skimrande i kolabrunt, brandgult eller blått.

Flinta bildades för mellan 100 och 65 miljoner år sedan, av kiselrester efter växter och djur som förmultnat. Mikrostrukturen i mineralet är så fin att den går att klyva i vilken riktning som helst. Människan har gjort redskap av sten under cirka 2,5 miljoner år. Den skånska flintan får räknas som ett av de bästa råmaterialen: vasst, formbart och hårt. Långt efter stenåldern slut har människor gjort redskap av den skånska hårdvaran.

Flintsmide kallas det, när man formar flintan till olika redskap. Genom att slå på ett större stycke flinta med en vanlig, rund sten (eller en klubba av t ex älghorn) kan man få loss flisor och slag för slag få fram t ex en yxa. Eller också kan man ta ett stort avslag och knacka på det, tills rätt form skapats.

Slipade flintyxor hör bondestenåldern till. Om de inte var allt för långa var de användbara också: en god timmerman med en vass flintyxa kunde fälla ett 25 cm tjock stam på en dryg halvtimme. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet

Slipade flintyxor hör bondestenåldern till. Om de inte var allt för långa var de användbara också: en god timmerman med en vass flintyxa kunde fälla ett 25 cm tjock stam på en dryg halvtimme. Foto: Staffan Hyll, Riksantikvarieämbetet

För att bli en riktigt skicklig flintsmed och knacka och slipa fram en sådan yxa som på bilden måste man träna mycket, mycket. När väl kunskapen sitter så tar det faktiskt ändå inte mer än någon halvtimme att knacka fram en sådan yxa. Sedan tar det upp till 10 timmar att slipa dess yta slät.

Keramik har funnits en betydligt kortare tid. Den äldsta keramiken i världen är cirka 12000 år gammal. Till Skåne kom kunskapen om att tillverka keramik för ungefär 6500 år sedan. Vid den tiden hade människorna precis bara börjat med något som liknar jordbruk.

Keramikkrukorna användes i början inte i matlagningen, men var bra för att förvara mat i. Särskilt bra är keramik för att förvara jästa matvaror i. Det sociala behovet av jästa drycker, såsom öl och vin, har föreslagits som en avgörande faktor för att keramik blev mer använt.

Den keramiska konstfärdigheten var enorm under bondestenåldern. Kärl från gånggriften i Västra Hoby. Foto: Bengt Almgren, LUHM.

Den keramiska konstfärdigheten var enorm under bondestenåldern. Kärl från gånggriften i Västra Hoby. Foto: Bengt Almgren, LUHM.

Det kräver kunskaper för att få till rätt blandning av lera och fint grus, forma en stor kruka som inte blir skev eller trillar ihop, dekorera ytan, elda igång ett tillräckligt hett bål och sedan bränna krukan hård och tät, utan att den spricker.

Keramiken som har hittats i området ser ut att vara gjord av traktens lera. Oftast är det bara små skärvor, där man ser små hål eller inristade streck som dekoration i ytan. Många av keramikskärvorna är från bondestenåldern. Variationen är stor, i form, storlek och dekor. Alltifrån stora krukor till små koppar, vida fat, skedar och med fantastiskt stiliga mönster på utsidan. Något riktigt fint kanske valts ut som offergåva, men vem tänktes som mottagare lär vi inte få veta.

Mysteriet med barnet i ”brunnen” fortsätter…

För några veckor sedan skrev vi om flera skelettdelar av ett barn som hittades i en brunn. Nu har det hänt igen.

Rebecka undersöker skelettdelarna.

I tisdags upptäcktes ett kranie, skulderblad och en bröstkorta djupt nere i ett brunnslager. Delarna pekar på att det är överdelen av en människa som hittats. Underligt nog är det just dessa delar av barnet som saknades i den andra brunnen. Tyvärr har inte Uv Syds expert på humanosteologi fått tillgång till benen ännu. Därför vet vi inte om även dessa delar tillhör ett barn, ”vårt barn” eller kanske en vuxen.

Kraniet i närbild.

Längre ner i brunnen, ned mot botten, gjordes ett annat intressant fynd. I lerlagret låg en grävkäpp av något annorlunda slag. Den undre delen, själva grävdelen, var formad som en spjutspets. Den övre delen hade inte en traditionell rund form utan var istället fyrkantig.

Grävkäppen med dess annorlunda form.

Grävkäppen är bara ett av många välbevarade träfynd som hittats i våra brunnar. Vi har tidigare beskrivit tre andra grävkäppar som alla låg i samma lager. I veckan hittades också en svepask. Denna typ av förvaring har använts troligen redan på stenåldern. En svepask består av ett spån som böjts kring en bottenplatta till det fått en rund form (eller oval).

Svepasken in situ.

Vårt fynd togs upp i preparat, det vill säga den lera som skyddade kärlet fick sitta kvar för att det inte ska förstöras. Därför vet vi ännu inte om asken är intakt eller om den innehåller några intressanta föremål. Vi har dock redan tagit mackroprover som senare ska analyseras och ge svar på vilka växter som finns i leran.

Det var en glad Anne som hittade svepasken.

Klas Holger och Håkan gräver fram svepasken.

Vi hittade fler träfynd i brunnarna i veckan, till exempel träpålar. Dessa var dock inte lika spektakulära som de ovan nämnda. Men vi kan konkludera att brunnarna är några av de mest intressanta och innehållsrika kontexter vi har på utgrävningen. Och än har vi några kvar. Hittills har drygt 10 stycken grävts ut, vilka ligger någorlunda samlade i våtmarksområdet. Men vi har ännu inte börjat utforska dem som ligger i gårdsbebyggelse. Det arbetet påbörjar vi nästa vecka. Förhoppningsvis får vi då fram ännu fler (trä)föremål.

Våra fina träfynd har körts till LUHMs magasin i Gastelyckan där de kommer förvaras till grävningen är slut. Då börjar arbetet med att prioritera vilka som ska konserveras. På de allra finaste kommer analyser göras där man kan se vilken sorts trä som använts. Troligen är det sorter som funnits lokalt i området. Dateringen på veckans fynd har vi redan ett hum om. Äldre järnålderskeramik hittades i brunnarna och ger en preliminär datering runt år 0. Men naturvetenskapliga prover kommer också tas för att bekräfta detta.

Vi kan redan i fält konstatera att flera av träpålarna har spår efter huggmärken och öppna snittytor. Dessa ska självklart undersökas för att få ut så mycket information som möjligt om vilka redskap som använts.

Svepasken är väl inlindad för att den inte ska falla sönder under transporten.

Alla träfynd är lastade och redo för sin nya tillvaro i magasinet.

Detta var en sammanfattning av veckans brunnsaktivitet. Vi fortsätter vårt arbete i ur och (hagel)skur och ser fram emot nästa veckas, förhoppningsvis intressanta, utgrävningsresultat.

Fler hus och fina fynd!

Förra veckan beskrev vi några av de gårdar och byggnader som hittats på den östra delen av utgrävningsplatsen. Men vi har också fin bebyggelse på den västra änden.

Redan på förundersökningen, som gjordes 2004, hittades ett fint och tämligen välbevarat hus från järnåldern.
Tyvärr har ena gaveln skadats av ett senare anlagt dike och det är därför omöjligt att säga exakt hur långt huset har varit. Den del som är bevarad fram till idag har en imponerande längd på cirka 29 meter. Troligen har det funnits en bostadsdel i den västra delen och ett stall i den östra. Dess konstruktion ger en preliminär datering på 200 e. Kr.

Hus från järnåldern.

Det har också framkommit ett hus som antagligen byggdes under den yngre stenåldern, det vill säga för ca 4000 år sedan. Huset ligger ca 100 meter norr om järnåldershuset och sträcker sig i öst- västlig riktning. I nuläget vet vi inte så mycket om det eftersom det inte är utgrävt ännu. Förhoppningsvis hittar vi daterbara fynd likväl som tydliga strukturer när vi väl gräver ut det.

Huset från stenåldern, inmätt i Intrasis.

Veckan har också bjudit på flera fina fynd. I en grop från tidig medeltid (ca 1100-talet e. Kr.) hittades en keramikansamling. En expert i ämnet, Torbjörn Brorsson, har tidigare tittat på keramik från samma grop och konstaterat att typen är så kallad Östersjökeramik. Den här typen av keramik har starka slaviska influenser och det är troligt att stilen nådde vårt område genom keramiktillverkande slaver som vandrat norrut. Ornamentiken består av vågband, linjer och intryck.

Tyvärr kommer inte skärvorna från ett och samma kärl. Det kunde konstateras redan i fält och vid fyndtvätt. Mynningsbitarna skiljer sig nämligen åt både i dekoration och i form. Och de skärvor som kommer från bukregionerna är har olika grad av rundning.

I högra nedre hörnet av bilden kan man se en mynningsbit med vågbandsornamentik.

Sammanlagt hittades 48 bitar i samlingen. Antalet skärvor i gropen kommer dock att bli fler eftersom de olika lagren också innehöll keramik.

Annica Cardell och Sofie Ekstrand diskuterar lagrens olika beninnehåll.

I samband med utgrävning av en annan grop gjordes ett annat fint fynd. En dolkstav från neolitikum, ca 5000 år sedan, dök plötsligt upp i ett lager. Fyndets geografiska position är lovande. För precis intill gropen finns en stenpackning som påminner om en grav. Ytterligare en stenpackning hittades också senare i veckan inte långt därifrån. Hittills har vi endast hunnit rensa den första stenpackningen. Men redan nu har flintavslag hittats.

Dolkstav i flinta hittad i närheten av en förmodad grav.

I den nyschaktade delen kan man tydligt se ett mönster i packningen. Antagligen har det bildats då stenar lyfts bort från platsen. Den keramik som hittades i anläggningen var tyvärr i dåligt skick. Dess karaktär pekar dock på att den tillverkades under förhistorisk tid. Så vi håller nu tummarna för att de båda gravkandidaterna blir vad vi förväntar oss!

Personalen på utgrävningen vill gärna tacka de tio tappra själar som besökte oss på vår visning i onsdags. Trotts regn och blask. Förhoppningsvis ses vi igen på nästa visning, onsdagen den 17 november klockan 14.00- 15.30, tillsammans med nya intresserade!