Tag Archive for 'långhus'

Bott vid en landsväg

Vi undersöker spåren efter det ena huset efter det andra. Här har varit ett lämpligt ställe att bo på, har man tydligen tyckt, och det kan man gott tänka sig. Omgivna av kullriga, mjuka backar och med vattendrag och vattenhålor lite varstans. Skogsdungar, bra bete och en utmärkt lera att nyttja som byggnadsmaterial. Dessutom längs Landsvägen, eller vad man nu kan ha kallat den under äldre tider.

Sammanlagt har vi tagit reda på uppåt sexton olika byggnader. Det rör sig om långhus, förhistoriens standardvilla, som under olika perioder håller vissa specifika storlekar och dimensioner. Konstruktionen har burits upp av stolpar, som stått parvis inuti respektive hus och tagit trycket av taket. Stolparna har varit nedsänkta i hål i marken och det är dessa stolphål vi nu hittar. Väggarna har varit klenare byggda, men det händer att vi hittar stolphål efter även dessa.

Stolphus

Stolphål kan vara svåra att se, så vi har satt ut små träkubbar på varje. Huset har varit över 30 meter långt och cirka 5,5 meter brett – med enkel matematik kan man uppskatta ytan inomhus till betydligt mer än 150 kvadratmeter. En hyggligt stor kåk från vikingatiden. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Dessutom finns här flera grophus. De flesta är lite oregelbundet ovala eller runda i plan, men det finns också ett par som har rektangulär form. Själva gropen kan vara mellan någon decimeter och en halv meter djup. Våra grophus har haft stolphål i vardera sidan, gavlarna, som burit upp ett sadeltak. I jordfyllningen i grophusen hittar vi fortfarande många och intressanta föremål – det kommer inte riktigt lika många saker i stolphålen till långhusen.

Adams grophus

Adam har gått på djupet i ett grophus. Han har inte riktigt nått botten, utan hejdat sig inför ett fint och ömtåligt fynd, som kräver lite pillrande. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Kammen

Det var en kam! Klart att man snyggade till sig redan på den tiden. Kammen är gjord av ben eller horn, där en skena har nitats fast för att hålla delen med tänder. Foto: Truls Månsson, Statens Historiska Museer.

Husen kommer förstås från lite olika perioder, men flera hör helt klart hemma i vendeltid och vikingatid, alltså under yngre järnålder (för mellan cirka 1000 och 1500 år sedan). Vissa av husen ser väldigt imponerande ut, välbyggda och rejäla, och man får intryck av att det inte är familjen Vemsomhelst som bott här.

Grophus AK

Ett fullkomligt exemplariskt grophus, foto är taget från östra gaveln. Rektangulär form, med ett stolphål i varje gavel och mindre pinnhål längs väggarna (hålen är markerade med gula pinnar och tvärs över ligger en måttstock som är tre meter lång). Återstår att gräva ut den fjärdedelen som fortfarande är jordfylld. De här slags grophusen har ofta förknippats med lite noblare bosättningar,  om det är så får vi återkomma till när vi vägt samman helheten. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Olas skalle

Mitt på golvet i grophuset på fotot ovan låg en skalle av en häst. Ola undersökte jättenoga och skrev protokoll över alla mått. Det kan nog ha varit en hingst, menar han, men ska fortsätta analyserna senare. Placeringen av skallen var verkligen märklig… den har väl inte legat där när huset användes och knappast hamnat där i efterhand av ren slump. Kan det vara ett slags offer, när huset togs ur funktion? Och vad för slags hus förtjänar sådana handlingar?! Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vår utgrävningsplats ligger strax intill det som är känt som Landsvägen (idag har den beteckningen väg 101). Vägen är utritad på kartor från 1600-talet och är alltså en gammal historia, som under flera hundra år en riktig livsnerv genom sydvästra Skåne. Frågan är hur gammal vägen egentligen är? Den kan antagligen föras tillbaka till 1100-talet, tiden för kyrkobyggande och bybildning, men fanns kanske ännu tidigare ändå. Åt sydost längs vägen finns ett par runstenar, och då kanske man kan tänka sig 900-1000-talet. Eller ännu äldre?

Punkt 7 – stendösar och långhus

Utgrävningarna vid ESS har förberetts noga. När det blivit dags för slutundersökningar har sex mindre delområden har valts ut. På ett övergripande plan vet man vad som kommer att hittas, men inte i detalj. Spår efter bondgårdar, några gravar, säkert keramikskärvor, redskap av flinta och järn, kanske något fint smycke… jordprover fulla av frön, träkol och pollen, skelettdelar från djur. Men hur många bondgårdar och hur stora, vilken slags keramik och om det blir något praktföremål i brons eller flinta. Eller ett äldre än äldst sädeskorn, det återstår att se.

Inte minst hoppas arkeologerna få ordentligt svar på om det har funnits stenkammargravar inom området. Stenkammargravar är ett samlingsnamn för dösar, gånggrifter och hällkistor, alltså stora, stenbyggda gravmonument från bondestenåldern. På ESS-området har man haft känning på kanske tre sådana, men observationerna måste bekräftas! Spåren består av märken i marken efter där gravkammarstenarna stått, så det är inte särskilt enkelt att urskilja.

 

Kartan visar vilka delar av ESS-området som ska slutundersökas.

Kartan visar vilka delar av ESS-området som ska slutundersökas.

Fynden vore väldigt värdefulla, eftersom så pass få stenkammargravar är kända från denna trakt. Hittills har forskningen betraktat området som glest befolkat, långt ifrån viktigare bygder under bondestenåldern. Om det visar sig att det faktiskt finns spår efter de här slags monumenten, så får arkeologerna nog överväga om inte området kan ha haft betydelse i sin tid, för mellan 5600 och 5300 år sedan.

Men, varför står inte dösarna kvar, såsom de gör på en del andra platser? Ibland har det att göra med att bönder under de senaste århundradena tröttnat på att behöva plöja runt stora block och tagit bort stenarna. Bumlingarna har varit eftertraktade som byggnadsmaterial. Från andra håll i Skåne finns berättelser från 1600-talet om hur dösar och gånggrifter tagits ner och hur stenarna byggts in i kyrktorn och grunderna till gårdar.

Det här är väl urbilden av en dös idag, men såhär avskalade var de inte i sin tid. Det här är bara själva gravkammaren. Några meter kring den gick en ram av lite mindre stenar. Innanför ramen, uppemot gravkammaren, hade man lagt på jord till en kulle, så att bara takstenblocket syntes. Foto: Thomas Hansson, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Det här är väl urbilden av en dös idag, men såhär avskalade var de inte i sin tid. Det här är bara själva gravkammaren. Några meter kring den gick en ram av lite mindre stenar. Innanför ramen, uppemot gravkammaren, hade man lagt på jord till en kulle, så att bara takstenblocket syntes. Foto: Thomas Hansson, Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Så, bara för att saker inte är direkt synliga idag, betyder inte att de aldrig funnits. Man får leta lite noggrannare, helt enkelt.

Gårdar från järnålder vid Örja!

Vi är framme i mitten av augusti och det är drygt en månad kvar på fältarbetet i Örja. Det har hänt mycket under de två veckor jag haft semester. Området för yta A i sydväst är nästan färdigschaktat och precis som vi förväntade oss kommer det massor av stolphål efter järnåldershus. Däremot har vi inte hittat några spår efter järnåldersbebyggelse på yta B – dvs. under de historiska gårdslägena.

Schaktning på yta A.

Marie L. och Anna schaktar fram spår efter järnåldersbebyggelse på yta A.

I dagsläget har vi lämningar efter mer än tiotalet långhus och flera mindre stolpbyggnader från järnålder på yta A. Husen ligger på en svag nord-sydlig höjdrygg väster om de fyra historiska gårdslägena i Örja by. Vi har ännu inte börjat undersöka järnåldershusen mer systematiskt. Men flera huslämningar tycks vara välbevarade och har ställvis även spår efter ytterväggar. Vi tror, av planlösningen att döma, att de flesta av husen är från den mellersta delen av järnåldern (ca 200/300-talet till 600/700-talet efter Kristus).

Översikt yta A.

Stora delar av yta A är nu avschaktad och rader med stolpbyggda järnåldershus avtecknar i alven.

Det är ännu för tidigt att säga hur stor bebyggelsen har varit och hur många gårdar som funnits samtidigt på platsen. En spännande sak är att flera av långhusen ligger grupperade två och två med öppna ytor emellan. Detta skulle kunna tyda på att bebyggelsen under någon tid varit organiserad med stationära tomter, så att husen legat kvar på samma gårdsplats under mer än en byggnadsfas.

Vi har också spår efter flera diken i anslutning till järnålderbebyggelsen. Två av dessa diken löper bredvid varandra med några meters mellanrum i nord-sydlig riktning. Till vår stora förvåning överlagras ett av dessa diken av ett järnålderhus; ett av stolphålen i husets takbärande konstruktion var nämligen nedgrävt i dikesfyllningen! Vi vet ännu hur gamla dikena är och vilken funktion de har haft. Har dikena lagts ut som gränser? Eller har de kanske tillhört en äldre färdväg?

Vattenfyllda schakt.

Vädret har under den senaste tiden varit ostadigt och efter flera veckor av torka är schakten nu åter fyllda med vatten.

Nu hoppas vi bara på lite tur med vädret så att våra stolphål och diken inte försvinner under vatten i schakten!