Tag Archive for 'metalldetektor'

Djupt under jorden fann vi källan som släckt deras törst

Att landskapet kring Östra Grevie bildats under dramatiska former vittnar inte minst de många dödishålorna och de böljande backformationerna i omgivningarna om. Vi visste sedan våra provundersökningar att dagens marknivå och förhållandevis plana topografi inte ger en rättvisande bild av hur landskapet sett ut under svunna tider. Naturlig erosion och årtusenden av jordbrukande har gjort att jorden förflyttats och bidragit till att topografin ständigt förvandlats. För att få grepp om den ursprungliga topografin arbetar vi i projektet bland annat med att ta fram en terrängmodell (se tidigare bloggpost). Genom den kan vi fånga upp de otaliga mikrotopografiska svackor som berikat området, men även illustrera den omfattande matjordspålagring som över tid skett i den norra delen av området.

Häromdagen fick den 25-ton tunga grävmaskinen arbeta på högvarv, då vi schaktade oss ned i en svacka som till synes inte hade något slut. Kubikmeter efter kubikmeter matjord slukades av grävskopan, och närmast oändliga dumperlass transporterades bort allteftersom vi arbetade oss längre och längre ned. På ett djup överstigande två meter från dagens marknivå ändrade matjorden däremot karaktär och enstaka stänk av träkol, bränd lera och skörbränd sten kunde skönjas. Det stod då klart för oss att detta inte var en naturlig svacka bildad av inlandsisens framfart. Istället kunde vi konstatera att vi plötsligt stod nere i en brunn med en cirka 18 m vid mynning!

DSC_1094

Kennet står i den kraterlika svacka, i vars botten vi hittade en brunnsanläggning med datering i yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0). Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Sannolikt har människan utnyttjat de hydrologiska egenskaper som en, från början, naturlig svacka erbjudit. Genom att förstärka svackan och anlägga en vattenförande grop i svackans mitt har det varit möjligt att utvinna vatten från platsen. Det är inte långsökt att tänka sig att det är invånarna på den gård som är belägen ca 40 m söder om brunnen som varit initiativtagarna till dess anläggande. Gården har vi sedan tidigare daterat till yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0), vilket visade sig stämma väl med de fynd som insamlades ur brunnens fyllning, nämligen flera lerblocksfragment såväl med som utan ornamentik. Därtill hittade Kennet även en fin bronsring i samband med metalldetektering. Längre fram kommer vi att undersöka brunnen i sin helhet, då vår paleoekolog Per Lagerås kommer för att bistå oss i dokumentation och provtagning. Genom att analysera pollen och fröer som ansamlats i brunnens bottensediment hoppas vi få svar på hur det omgivande landskapet sett ut, det vill säga vilka träd och buskar som förekom, samt vilka grödor som odlats på de omgivande fälten.

/Adam

DSC_1084 

Kennet Stark visar upp den bronsring som han genom metalldetektering hittade i brunnsfyllningen. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

 

Lågsniffning över de skånska backarna

Såhär i början hjälper en mängd maskiner oss med undersökningen i Östra Grevie. Surr en bit upp i luften, pip strax över markytan, brum och gnissel på flera håll. Visst tar vi bort massor av jord, men vi tar samtidigt reda på hur landskapet formats och om det finns intressanta föremål att plocka upp.

I förra veckan flög vi med en liten fjärrstyrd helikopter över området som ska grävas ut. Under farkosten hängde en liten kamera, som fotograferade ytan. Det verkar kanske tokigt att fotografera innan vi har grävt fram de arkeologiska spåren, men vi tampas med markformationer som inte riktigt motsvaras av ytan i dagens åkrar. Kameran fotograferade inte bara, utan tog också höjdmått, så att vi med datorns hjälp kan göra en digital modell över landskapets böljande utseende. När vi sedan tagit bort den täckande bruna matjorden kan vi jämföra och se om den ursprungliga ytan varierat på samma sätt.

DSC_0241

Pass på, sa Håkan, nu lyfter den. Och så rattade han igång den lilla flygfarkosten, som lyfte med ett ilsket surrande. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

När vi var här och provundersökte upptäckte vi nämligen att jorden på sina ställen var mycket djupare än vad man kunde tro utifrån vad som syns idag. Vind, vatten och plöjning har genom årtusenden skuffat omkring jorden, så att landskapet har slätats ut. Här och nu kan mätningen av ytformerna hjälpa oss när vi undersöker var man haft olika aktiviteter för sig under förhistorien. På längre sikt blir det bra kunskaper, om och när det ska göras andra utgrävningar i området.

DSC_0244

Den lilla helikoptern pilade iväg över vår brummande grävmaskin. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi har också tagit metalldetektorer till hjälp, för att söka efter fynd innan jorden tas bort. Apparaterna piper en del, men med ganska magra resultat (några knappar, några metallsmältor plus en del modernt skrot och skräp) men det här är viktigt att göra, för att kunna jämföra med andra platser som metalldetekterats. Är det här en förhållandevis metallfattig plats? Nå, vi har ytterligare sex veckor på oss att reda ut det.

DSC_0246

Den mörka fläcken som Linda står och gräver i är det som syns av vad som på vikingatiden varit ett grophus. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi håller inte bara på att gräva undan jord, vi har också börjat undersöka de arkeologiska spår som kommit fram. Linda grep sig an ett grophus (se föregående Östra Grevie-blogginlägg), och hittade genast keramikskärvor och en rostig bit av en kniv. Det blir nog mer fynd. Just det grophuset grävde vi nämligen ut en liten del av, vid provundersökningen. Då hittade arkeologen keramikbitar från upp till 10 olika slags kärl, en massa djurben (nötdjur, får/get, häst, svin, tamhöns, skogsduva, gås, katt, torsk, sill, flundra och groda), en sländtrissa i sandsten och en stylus i ben (en slags penna som man ristade i vaxtavlor med). Fynden bedömer vi är från vikingatiden. Det får man säga är mycket och mycket intressanta föremål – hoppas att Linda får fortsatt goda fynd.

Fynd från Örja

Efter det att fältarbetet i Örja avslutades har bloggen legat nere. Det innebär naturligtvis inte att arbetet med Örja är avslutat. Tvärtom är det arbete som nu vidtar minst lika omfattande som arbetet i fält. Här ska vi kort beskriva vad som händer med de fynd som vi tagit tillvara.

Fynden från Örja sorterades i fält under 4 900 registerposter. Då är inte djur- och fiskben inräknade. En sådan registerpost består oftast av ett föremål men innehåller ibland fler. Det kan till exempel röra sig om keramikskärvor av samma slag som fanns i ett visst lager, eller flintavslag från en och samma grop.

Alla fyndbackarna för Örjafynden

Alla föremål har packats i små kartonger som ryms i ett åttiotal backar

Med hjälp av databasen kan vi nu skapa sammanställningar och spridningsbilder över fynden med några enkla knapptryck. Men för ögonblicket pågår ett mer grannlaga arbete. Vilka föremål ska vi välja ut till konservering? Prioriteringar krävs eftersom resurserna är begränsade. Många föremål råder det ingen tvekan om. Men samtidigt ska vi göra urval som i någon mening är representativa.

För närvarande har vi fått tillbaka ett femtiotal föremål från konserveringsateljen på Lunds universitets historiska museum. Utöver dessa ligger bortemot 400 konserverade mynt kvar på ateljen, i väntan på numismatisk analys.

Totalt räknar vi med att välja ut omkring 700 föremål för någon form av konservering. Det rör sig främst om metallföremål. Eftersom metalldetektering användes i särskilt stor omfattning i Örja är denna kategori omfattande. Vissa metallföremål – av till exempel bly – behöver bara en grundlig rengöring. I andra fall krävs större insatser.

Cellemaljfibula. Notera de vackert komponerade olikfärgade cellerna.

Ett av de föremål som behöver mer omfattande konserveringsinsatser är en så kallad cellemaljfibula. Tillverkningen av detta lilla runda spänne har gått till så att man har lött på celler på en vågrät liggande kopparplatta. Cellerna har man sedan fyllt med pulvriserat glas i olika färger. Därefter har plattan värmts upp till cirka 800 grader. Eftersom pulvret har en tendens att minska vid smältning måste processen ofta upprepas flera gånger. Smycket har sedan kylts av, för att slutligen slipas och poleras.

Emaljerade fibulor av detta slag kan ha tillverkats i Skandinavien men bruket att bära dem härrör från kontinenten, där de kända verkstäderna också fanns. Dräktskicket introducerades här under vikingatiden, och fibulan från Örja härrör troligen från 1000- eller 1100-talet.

Den korsformiga fibulan berättar om dess ägares kristna tro. Flera föremål från Örja ger uttryck för detta, till exempel ett krucifix, flera små kors av bly och några mynt eller myntavbildningar (se bild) vilka burits som hängsmycken.

Hänge med spår av förgyllning som avbildar en biskop med kors och kräkla.

Eftersom det rör sig om föremål som i samtliga fall påträffats med hjälp av metalldetektor är det svårt att säga hur representativa de är i sitt sammanhang, i den medeltida byn. Så omfattande detektorinsatser som i Örja har aldrig tidigare skett inom ramen för en by-undersökning.

För några av föremålen ligger det nära till hands att tänka sig att de tillhört individer i byn som var knutna till kyrkliga institutioner.

Arbetet på Gård 1 är igång

Nu har arbetet på Gård 1 gått igång och den ser ut att bli lika spännande som Gård 12. Bland annat hittades en kanonkula i en raserad vägg någon av de första dagarna.

Kanonkula

Kanonkula i rasering

Kanonkulan från Gård 1

Kanonkulan hittades i den södra väggen på vad som tolkas vara ett 1600-talshus. Inne i huset hittades även ett mynt från 1670-talet.

Schaktning i norra längan

Arbetet koncentreras just nu till den norra längan på gårdsläget och efter en tids handgrävning är det dags att plocka bort resterna av 1600- och 1700-talsbyggnaderna med maskin.

Henrik schaktar

Inne i huset påträffades två ugnar. Sofie och Ulrika undersöker resterna av den ena ugnen.

Sofie och Ulrika undersöker en ugn

Området gås över med metalldetektor flera gånger under arbetets gång.

Anders K detekterar

Några andra intressanta fynd från Gård 1 är ett bearbetat ben, troligen en slags mortel och en glättsten av glas.

Bearbetat ben

Glättsten av glas

Förhoppningen är att komma ned på 1500-talsnivå innan veckans slut!

Nästa vecka är Anne tillbaka och då tar hon över bloggandet igen, tack för denna gång.

Medeltida blybleck med magiska runor!

Varje dag hittar vi nya spännande fynd i Örja. I förra veckan, bara en timme innan vi skulle ta ledigt för midsommar, kom Fredrik S. till boden med ett stort leende på läpparna och berättade att Håkan hittat ett ovanligt fynd med detektorn ute på gård 12. Det blev strax en liten samling i grävschaktet där alla ville se och fotografera det unika fyndet – ett litet blybleck med runor på båda sidor.

Håkan visar fyndplatsen.

Håkan visar platsen där runblecket hittades på gård 12. Gårdens boningshus låg på 1300-talet ungefär där skottkärran står (se överst i bilden).

Runblecket hittades strax söder om boningshuset på gård 12, inom en yta där gårdsplanen bör ha legat. Det låg i ett lager som även innehöll vikingatida och tidigmedeltida fynd. Blecket är dock inte från vikingatiden, utan några århundraden yngre. Enligt Thorgunn Snaedal, runexpert vid Riksantikvarieämbetet, innehåller texten både bindrunor och dubbelrunor, något som är typiskt för medeltida runor. En preliminär bedömning är att runblecket är från 1200- eller 1300-talet.

Runbleckets framsida.

Runbleckets framsida. Texten på det knappt tre centimeter (28 X 28 mm) stora blecket är indelad i en liggande och tre stående rader. Den översta raden är en slags rubrik, medan övriga rader innehåller själva brödtexten.

Runbleckets baksida.

På runbleckets baksida finns plats för tre stående textrader. Bara två av dessa innehåller runor. Vi vet ännu inte om texten är en fortsättning på framsidan, eller om den innehåller ett annat budskap.

Vår runexpert Thorgunn har ännu inte hunnit tyda och tolka texten åt oss, utan vi hoppas kunna återkomma i nästa vecka med mer information om vad som står på blecket. Vad vi vet så här långt är att det finns lönnrunor i texten. Detta tyder på att texten innehåller någon slags dold eller kraftladdad information. Vi tror därför att runblecket kan vara någon slags amulett, avsedd att skydda dess ägare mot sjukdomar, olycka och annat ont.

I väntan på runexpertens utlåtande, välkomnar vi alla försök att tyda texten!