Tag Archive for 'metallfynd'

Djupt under jorden fann vi källan som släckt deras törst

Att landskapet kring Östra Grevie bildats under dramatiska former vittnar inte minst de många dödishålorna och de böljande backformationerna i omgivningarna om. Vi visste sedan våra provundersökningar att dagens marknivå och förhållandevis plana topografi inte ger en rättvisande bild av hur landskapet sett ut under svunna tider. Naturlig erosion och årtusenden av jordbrukande har gjort att jorden förflyttats och bidragit till att topografin ständigt förvandlats. För att få grepp om den ursprungliga topografin arbetar vi i projektet bland annat med att ta fram en terrängmodell (se tidigare bloggpost). Genom den kan vi fånga upp de otaliga mikrotopografiska svackor som berikat området, men även illustrera den omfattande matjordspålagring som över tid skett i den norra delen av området.

Häromdagen fick den 25-ton tunga grävmaskinen arbeta på högvarv, då vi schaktade oss ned i en svacka som till synes inte hade något slut. Kubikmeter efter kubikmeter matjord slukades av grävskopan, och närmast oändliga dumperlass transporterades bort allteftersom vi arbetade oss längre och längre ned. På ett djup överstigande två meter från dagens marknivå ändrade matjorden däremot karaktär och enstaka stänk av träkol, bränd lera och skörbränd sten kunde skönjas. Det stod då klart för oss att detta inte var en naturlig svacka bildad av inlandsisens framfart. Istället kunde vi konstatera att vi plötsligt stod nere i en brunn med en cirka 18 m vid mynning!

DSC_1094

Kennet står i den kraterlika svacka, i vars botten vi hittade en brunnsanläggning med datering i yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0). Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

Sannolikt har människan utnyttjat de hydrologiska egenskaper som en, från början, naturlig svacka erbjudit. Genom att förstärka svackan och anlägga en vattenförande grop i svackans mitt har det varit möjligt att utvinna vatten från platsen. Det är inte långsökt att tänka sig att det är invånarna på den gård som är belägen ca 40 m söder om brunnen som varit initiativtagarna till dess anläggande. Gården har vi sedan tidigare daterat till yngre bronsålder – förromersk järnålder (900 f.Kr. – 0), vilket visade sig stämma väl med de fynd som insamlades ur brunnens fyllning, nämligen flera lerblocksfragment såväl med som utan ornamentik. Därtill hittade Kennet även en fin bronsring i samband med metalldetektering. Längre fram kommer vi att undersöka brunnen i sin helhet, då vår paleoekolog Per Lagerås kommer för att bistå oss i dokumentation och provtagning. Genom att analysera pollen och fröer som ansamlats i brunnens bottensediment hoppas vi få svar på hur det omgivande landskapet sett ut, det vill säga vilka träd och buskar som förekom, samt vilka grödor som odlats på de omgivande fälten.

/Adam

DSC_1084 

Kennet Stark visar upp den bronsring som han genom metalldetektering hittade i brunnsfyllningen. Foto: Adam Bolander, Statens Historiska Museer.

 

Vad gömmer jorden i Hjärup?

Vi vet att det i byns södra del legat en vikingatida storgård mellan cirka 950–1050 e.Kr. Storgårdens huvudbyggnad har bestått av ett över 40 meter långt hus med en stor sal, en s.k. hall, i mitten. Flera andra hus omgav den stora byggnaden. Många intressanta högstatusfynd, bland annat två balansvågar, en vikt, två urnesspännen, en fågelbrosch och ett myntspänne med prägling av Svend Estridsen, fann vi på gården.

Sofia mäter in de mörka färgningarna som syns tydligt mot den ljusa bottensanden. Mest är det stolphål efter hus, brunnar och diken. På tomten bakom träden undersöktes år 2009 den vikingatida storgården.  Foto: Katalin Schmidt Sabo, Statens Historiska Museer.

Sofia mäter in de mörka färgningarna som syns tydligt mot den ljusa bottensanden. Mest är det stolphål efter hus, brunnar och diken. På tomten bakom träden undersöktes år 2009 den vikingatida storgården. Foto: Katalin Schmidt Sabo, Statens Historiska Museer.

Undersökningsytan som vi arbetar på just nu, även kallad ”Äppelhagen”, ligger alldeles intill den undersökta storgården, och vi tror att detta område också kan ha hört till samma storgårdstomt.

Vi hoppas här kunna få svar på flera frågor: Fanns det bebyggelse på platsen som föregick det vikingatida skedet? Kan storgårdens tomt ha varit uppdelad på olika funktioner? Vilken funktion kan vi hitta spår efter där vi gräver just nu? Vad hände på platsen när storgården lades ner? Vilken relation har storgården haft till Uppåkra och Lund?

Vackert dekorerad skärva av Östersjökeramik. Foto: Sofia Lindberg, Statens Historiska Museer.

Vackert dekorerad skärva av Östersjökeramik. Foto: Sofia Lindberg, Statens Historiska Museer.

Vi är igång och schaktar bort matjord från vår undersökningsyta. Vi metalldetekterar och har redan funnit många mynt, beslag, knappar, söljor med mera. Mycket keramikskärvor har vi också funnit, särskilt en brunsvart sort som vi kallar Östersjökeramik.

Välkommen på visning den 19 maj kl. 14.30, samling vid boden på Hjärupsvägen.

Lågsniffning över de skånska backarna

Såhär i början hjälper en mängd maskiner oss med undersökningen i Östra Grevie. Surr en bit upp i luften, pip strax över markytan, brum och gnissel på flera håll. Visst tar vi bort massor av jord, men vi tar samtidigt reda på hur landskapet formats och om det finns intressanta föremål att plocka upp.

I förra veckan flög vi med en liten fjärrstyrd helikopter över området som ska grävas ut. Under farkosten hängde en liten kamera, som fotograferade ytan. Det verkar kanske tokigt att fotografera innan vi har grävt fram de arkeologiska spåren, men vi tampas med markformationer som inte riktigt motsvaras av ytan i dagens åkrar. Kameran fotograferade inte bara, utan tog också höjdmått, så att vi med datorns hjälp kan göra en digital modell över landskapets böljande utseende. När vi sedan tagit bort den täckande bruna matjorden kan vi jämföra och se om den ursprungliga ytan varierat på samma sätt.

DSC_0241

Pass på, sa Håkan, nu lyfter den. Och så rattade han igång den lilla flygfarkosten, som lyfte med ett ilsket surrande. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

När vi var här och provundersökte upptäckte vi nämligen att jorden på sina ställen var mycket djupare än vad man kunde tro utifrån vad som syns idag. Vind, vatten och plöjning har genom årtusenden skuffat omkring jorden, så att landskapet har slätats ut. Här och nu kan mätningen av ytformerna hjälpa oss när vi undersöker var man haft olika aktiviteter för sig under förhistorien. På längre sikt blir det bra kunskaper, om och när det ska göras andra utgrävningar i området.

DSC_0244

Den lilla helikoptern pilade iväg över vår brummande grävmaskin. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi har också tagit metalldetektorer till hjälp, för att söka efter fynd innan jorden tas bort. Apparaterna piper en del, men med ganska magra resultat (några knappar, några metallsmältor plus en del modernt skrot och skräp) men det här är viktigt att göra, för att kunna jämföra med andra platser som metalldetekterats. Är det här en förhållandevis metallfattig plats? Nå, vi har ytterligare sex veckor på oss att reda ut det.

DSC_0246

Den mörka fläcken som Linda står och gräver i är det som syns av vad som på vikingatiden varit ett grophus. Foto: Annika Knarrström, Statens Historiska Museer.

Vi håller inte bara på att gräva undan jord, vi har också börjat undersöka de arkeologiska spår som kommit fram. Linda grep sig an ett grophus (se föregående Östra Grevie-blogginlägg), och hittade genast keramikskärvor och en rostig bit av en kniv. Det blir nog mer fynd. Just det grophuset grävde vi nämligen ut en liten del av, vid provundersökningen. Då hittade arkeologen keramikbitar från upp till 10 olika slags kärl, en massa djurben (nötdjur, får/get, häst, svin, tamhöns, skogsduva, gås, katt, torsk, sill, flundra och groda), en sländtrissa i sandsten och en stylus i ben (en slags penna som man ristade i vaxtavlor med). Fynden bedömer vi är från vikingatiden. Det får man säga är mycket och mycket intressanta föremål – hoppas att Linda får fortsatt goda fynd.

Fynd från Örja

Efter det att fältarbetet i Örja avslutades har bloggen legat nere. Det innebär naturligtvis inte att arbetet med Örja är avslutat. Tvärtom är det arbete som nu vidtar minst lika omfattande som arbetet i fält. Här ska vi kort beskriva vad som händer med de fynd som vi tagit tillvara.

Fynden från Örja sorterades i fält under 4 900 registerposter. Då är inte djur- och fiskben inräknade. En sådan registerpost består oftast av ett föremål men innehåller ibland fler. Det kan till exempel röra sig om keramikskärvor av samma slag som fanns i ett visst lager, eller flintavslag från en och samma grop.

Alla fyndbackarna för Örjafynden

Alla föremål har packats i små kartonger som ryms i ett åttiotal backar

Med hjälp av databasen kan vi nu skapa sammanställningar och spridningsbilder över fynden med några enkla knapptryck. Men för ögonblicket pågår ett mer grannlaga arbete. Vilka föremål ska vi välja ut till konservering? Prioriteringar krävs eftersom resurserna är begränsade. Många föremål råder det ingen tvekan om. Men samtidigt ska vi göra urval som i någon mening är representativa.

För närvarande har vi fått tillbaka ett femtiotal föremål från konserveringsateljen på Lunds universitets historiska museum. Utöver dessa ligger bortemot 400 konserverade mynt kvar på ateljen, i väntan på numismatisk analys.

Totalt räknar vi med att välja ut omkring 700 föremål för någon form av konservering. Det rör sig främst om metallföremål. Eftersom metalldetektering användes i särskilt stor omfattning i Örja är denna kategori omfattande. Vissa metallföremål – av till exempel bly – behöver bara en grundlig rengöring. I andra fall krävs större insatser.

Cellemaljfibula. Notera de vackert komponerade olikfärgade cellerna.

Ett av de föremål som behöver mer omfattande konserveringsinsatser är en så kallad cellemaljfibula. Tillverkningen av detta lilla runda spänne har gått till så att man har lött på celler på en vågrät liggande kopparplatta. Cellerna har man sedan fyllt med pulvriserat glas i olika färger. Därefter har plattan värmts upp till cirka 800 grader. Eftersom pulvret har en tendens att minska vid smältning måste processen ofta upprepas flera gånger. Smycket har sedan kylts av, för att slutligen slipas och poleras.

Emaljerade fibulor av detta slag kan ha tillverkats i Skandinavien men bruket att bära dem härrör från kontinenten, där de kända verkstäderna också fanns. Dräktskicket introducerades här under vikingatiden, och fibulan från Örja härrör troligen från 1000- eller 1100-talet.

Den korsformiga fibulan berättar om dess ägares kristna tro. Flera föremål från Örja ger uttryck för detta, till exempel ett krucifix, flera små kors av bly och några mynt eller myntavbildningar (se bild) vilka burits som hängsmycken.

Hänge med spår av förgyllning som avbildar en biskop med kors och kräkla.

Eftersom det rör sig om föremål som i samtliga fall påträffats med hjälp av metalldetektor är det svårt att säga hur representativa de är i sitt sammanhang, i den medeltida byn. Så omfattande detektorinsatser som i Örja har aldrig tidigare skett inom ramen för en by-undersökning.

För några av föremålen ligger det nära till hands att tänka sig att de tillhört individer i byn som var knutna till kyrkliga institutioner.

Nya delprojekt längs väg 288, Prästgården RAÄ 667 och RAÄ 630

Den 1 juni startar ytterligare undersökningar för väg 288s nya sträckning genom Rasbo. Detta delprojekt berör främst lämningar från järnålder fram till och med tidig medeltid. Till att börja med ger vi oss i kast med att undersöka en del av en boplats norr om Prästgården, RAÄ 667. Lämningarna är preliminärt daterade till yngre bronsålder–järnålder.

Flygbild över undersökningsområdet vid Prästgården, väg 288

Flygbild av undersökningsormådet vid Prästgården. Foto Max Marcus, Hawkeye flygfoto.

Likarmat spänne från vikinatidens början funnet vid Rasbo

Likarmat spänne från vikinatidens början funnet vid Prästgården

Del av ringnål av förgyllt silver från boplatsen vid Prästgården

Del av ringnål av förgyllt silver från boplatsen vid Prästgården

Efter några veckor kommer vi att flytta oss och börja undersöka ett större boplatsområde lite längre österut. Först kommer vi att undersöka lämningar från bronsålder och förromersk järnålder. Senare under sommaren kommer vi att undersöka boplatslämningar från äldre järnålder fram till tidig medeltid. Kanske finns också ett verkstadsområde med smedjor på platsen. Vid förundersökningen hittade vi flera spännande metallfynd från vikingatid och tidig medeltid. Fram mot hösten kommer också bland annat en tegelugn vid Örby att undersökas. Vi kommer att kontinuerligt blogga här om hur arbetet framskrider och om alla nya fynd. 

I den här åkern börjar vi schakta. Vad döljer sig i jorden?

I den här åkern börjar vi schakta. Vad döljer sig i jorden?